Richard Wehner: Katolsk troslära

Några exempel på sådana sanningar: det finns två väsensskilda världar, den materiella och den andliga - människosjälens existens och odödlighet - viljans frihet och an- svarighet - Skaparens existens.
Vissheten om sådana sanningar grundas inte på känslor utan på intellektuell bevisföring.

Det som här sagts betyder inte att alla före trosakten måste studera den aristotelisk-skolastiska filosofien, den undersöker och formulerar ju endast vetenskapligt det som är givet i människoförnuftet och som även lekmannen inser och förstår. Det som kristen tro ovillkorligen förutsätter är inte mer men heller inte mindre än att man har sunt förnuft och sund omdömesförmåga. - Jfr Vish. 13.1-9; Matt. 16:2-4; Mark. 8:17; Luk. 12:66, 57.

Det rent materialistiska tänkesättet - dit måste också alla riktningar räknas, som inte erkänna något annat objekt för vetenskapen än uteslutande det som genom s. k. exakt forskning kan mätas, vägas och bestämmas - visas numera vara ovetenskapliga genom den pågående omläggningen av grundprinciperna för den fysikaliska vetenskapen. Den visar att ej ens materien i sin innersta struktur och uppbyggnad kan fattas enbart genom exakt mätning. "Sammanställningen av våra mätnings- och forsknings- resultat uppvisar nämligen helt nya, in i varandra gripande relationer som inte längre fullständigt kan varken föreställas eller åskådliggöras i rumsdimensionens former, utan enbart kan bestämmas på det rent abstrakta tänkandets väg". (A. Wenzl. Wandlungen des naturwissenschaftlichen Weltbildes, Stimmen der Zeit, december 1946).

Det blir revolutionerande förskjutningar, inte på trons område, utan i trons förgård. Sekelgamla invändningar mot de naturliga förutsättningar som tron måste utgå från framstå nu än klarare såsom ohållbara.
 
 

NÅGRA ORD OCH TEXTER:

Begynnelsen till ett rättskaffens liv, ur vilket det eviga livet framväxer, är den rätta tron, men tron är att du håller för sant vad du inte ser, och trons lön är att du en gång får skåda vad du tror. Tron är något stort, och om du har den, så har du fått den som en nådegåva av Gud. Från tron kan ödmjukheten inte skiljas. Det som börjar med tron är stort, men man aktar inte därpå. Även vid ett nybygge blir grunden alls inte uppskattad av ytliga och oerfarna människor. Det utgrävda rummet är brett och djupt, stenarna som fyller det är visserligen oförstörbara och genom murbruk fast sammanfogade med varandra men ändå inte finhuggna eller polerade, och hela murverket visar ingen skönhet i formen, på samma sätt som roten till ett träd inte visar någon skönhet. Ändå skall du en gång se den präktiga byggnaden som skall höja sig över grunden, och du skall häpna. Du skall se det sköna, praktfulla, skuggande trädet och du skall häpna. Så följer på tron kunskapen och skådandet: vi skall se Gud sådan han är. (Augustinus)

Det finnes oräkneligt många frågor. Om du inte vill tro, förrän alla är besvarade, dör du utan tro. (Augustinus)

Om man blott vet, vad förnuft egentligen är, upphör all oenighet med tron. (J. G. Hamann)

Om du, Allsvåldige, inte är,
vem skapte och på händren bär den sköna vida världen?
För solar, stjärnor utan slut vem skriver lag och stakar ut den jämna, ljusa färden?
0, vilken stakar ut för mig
min dunkla, oförsedda stig?
Vem skriver i mitt bröst den lag, som bjuder utan undantag,
att alltid rätt jag göra skall,
om världen all
sig reste väpnad till mitt fall? (Wallin.)

All tro är tro på sanningen. Föremålet är inte sant emedan det är trott, utan det är trott emedan det är sant. (Geijer)

Om någon förnekar Gud, skadar han inte Gud men förnekar sig själv, om någon hånar Gud, hånar han sig själv.
(Kierkegaard)

Däri ligger trons adel och skönhet, det är skälet varför tron i sig själv utmärkes framför alla andra nådegåvor, att dess förefintlighet redan visar att vi ha mod till att våga något. (Kardinal Newman)

Man kan inte säga: Sant är det som överensstämmer med vårt förnuft. Ty sanningen förblir evigt sann, även om vårt förnuft eller ens något skapat förnuft inte funnes för att inse det, liksom det skapade ljuset funnes, om också intet öga såge det... Ljuset alstras inte av ögat, men väl är ögat skapat för ljuset. Så alstras sanningen inte av förnuftet, men väl  är förnuftet givet för att ge kunskap om sanningen.

Sanningen står därför som en lag över och framom förnuftet, detta kan inte förneka sanningen utan att avfalla från sig självt och förvända sig självt till oför- nuft. (F. Hettinger)

Alla världsförklaringsförsök kommer alltid att stanna inför det oförklarliga och sålunda innebära en vädjan till den religiösa tron, även i sådana former som tillmäter sig en förment vetenskaplig fulländning. Till och med den pessimism som inte ryggar tillbaka för tron på mänsklighetens slutgiltiga och ohjälpliga förtvivlan och självmord, har visat sig slå över i en religiös förtröstan på något slags oändliga livsmakter som nästan ofrivilligt tillerkänns i själva verket personliga egenskaper.
(H. Hjärne)

Jag tror, eftersom de skäl som gör att de övernaturliga fakta som verkar trovärdiga, är bindande och evidenta för min naturliga tillvaro. Förnuftet för oss alltså ut över de sinnligt förnimbara tingens område. Den som vägrar att medge detta, gör det inte därför att han tänker klarare än den som tror, han gör det därför att han ett visst ögonblick upphör att tänka. (H. P. Marehant)

Vetenskaplig forskning utan tro kan endast göra förvirringen ännu större genom att till den hållningslösa mänsk- lighetens förfogande ställa outtömliga maktmedel för realisering av en vilja, som har förlorat sin mänskliga natur
...

Tro, hopp och kärlek.

0 Gud, i världens mörker
Din sanning ljuset är,
Vi tro med helig glädje
Allt vad din Kyrka lär.
Vi hoppas på din trohet:
Du botar synd och fel,
Vad intet öga skådat,
Skall bli vår arvedel.
För dig, all godhets källa,
Vårt hjärtas kärlek slår,
För dig som, människa vorden,
I brodern med oss går.
Befäst vår goda vilja
Att hålla dina bud.
Låt mogna vad du givit
Med dyra nådens skrud.
När en gång tron och hoppet
Till ända gått sin stig,
Låt i förklarad kärlek
Oss evigt skåda dig.

"Ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill uppenbara honom" (Matt. 11:27).
 
 

6.

Uppenbarelsen - begreppsbestämning.

Med uppenbarelse menas ett auktoritativt meddelande av Guds tankar genom Gud själv (övernaturlig uppenbarelse).

Genom uppenbarelsen meddelas omedelbart till människan en för henne tidigare helt eller delvis okänd sanning på så sätt att Gud själv talar till människan, samtidigt blir det klart för den som mottager uppenbarelsen, att det är Gud som talar. Mottagaren kan sedan förmedla uppenbarelsens innehåll till andra personer.
 

7. Naturlig uppenbarelse.

Med uppenbarelse i mera vidsträckt betydelse menas, att Gud för människan ger sig tillkänna genom skapelsen och samvetet. Skapelsen bevisar existensen av Gud, den allsmäktige Skaparen, samvetet bevisar hans existens som den helige lagstiftaren och rättvise domaren här och i evigheten (naturlig uppenbarelse). Vish. 13: 5; Rom. 1: 20.
 

8.* Uppenbarelse i profan, inte-teologisk mening.

All uppenbarelse vill förmedla gudskunskap. Emellertid användes ordet uppenbarelse i den inte-teologiska litteraturen och överhuvudtaget i det vanliga livet ofta utan all tanke på Gud. Sålunda kan många uppleva och förnimma uppenbarelser i musiken, inför stora konstverk, i vetenskap och forskning, i naturen, i åsynen av stjärnhimmelen, i den ljusa sommarnatten, i ett vilt fjällandskap med oändliga, blånande vidder, vid massmöten och vid anblinten av eller i samtal med en enda människa. Den känsla av uppenbarelse, den glädje och lyftning som vid allt detta kan komma över en människa, har sitt stora värde men får ej tagas som något absolut, ty den är endast en svag förnimmelse av den oändligt högre världen bakom tingen, den är medel och väg till den andliga verkligheten och den fulla sanningen.

De människor som se målet i det som blott är medel och gör det till sin religion, gör sig skyldiga till en verklighetsfrämmande kort- synthet. De föraktar all, i kristen mening, uppenbarad religion och nöja sig med surrogat. De talr och skriver om tro men menar därmed någontingi stil med "tro på oändliga skönhets- och sanningsvärden", de ha sina "vallfartsorter med andaktsfull tillbedjan av det heliga och väsentliga", "i stora dikter se de en hög och helig offertjänst", men inte till Guds ära.

En mogen urskillningsförmåga behövs för att rätt förstå och tolka den gudsuppenbarelse som ligger i den skapade världen med dess mångskiftande aspekter.
Evangelisten Johannes säger oss att allt blivit skapat genom Faderns Ord, allt har genom Ordet tillvaro sanning och värde. Således är varje ting en mun, genom vilken Ordet talar, varje träd, varje djur, himlavalvet, berget, havet, mitt arbetsredskap och födan som jag äter ...

Detta Guds talande är inte oklart i sig självt men blir det på grund av vår jordbundenhet. Vi liksom förorenar och missbrukar det. Vi brukar Skaparens heliga tal, som utgörs av händelserna i världen, till vår fördel. Vi gör hans ständiga, levande ord till ett slags ting i världen, bygger därpå vårt rike och märker inte att det är rov och stöld. Även här behövs frälsning.

Det är ett stort misstag att tro att människan skulle utan vidare i sitt inre och i tingen finna sanningen. Det kan hända, att man råkar en människa, som man tycker om för hennes djupa och naturliga fromhets skull, men som plötsligt yttrar sig om Gud och Kristus på ett så falskt och obegripligt förvrängt sätt, att just den fromma människans behov av återlösning tyd- ligt framstår.

Mitt i det gudsord, som med livets tungor talar i tingen, måste den övernaturliga uppenbarelsens ord, som en gång för alla givits, klart framträda. Detta uppenbarelsens ljus måste skilja sant från osant, visa och bringa klarhet, det måste öppna ögonen för vad människan är, lära henne lydnad och kärlek, då först kommer även förståelse för Ordet i tingen" (R. Guardini).
 
 
 

ARTER AV ÖVERNATURLIG UPPENBARELSE
 
 

9.* Uruppenbarelsen.

Därmed menar vi den övernaturliga uppenbarelse som Gud givit de första människorna. Att en sådan uppenbarelse i mänsklighetens begynnelse har givits, framgår klart av den heliga Skrift.

I folkens traditioner och mytologier torde rester av denna uruppenharelse ha gått från släkte till släkte, men i fördärvad, vanställd form. Hos det stora flertalet av de äldsta folken (urkulturens folk) finnes monoteismen, tron på en Gud.

"Gentemot den brokiga mångfald gestalter som naturism, manism och animism skapat i de yngre religionerna, torde många finna det Högsta Väsendets enhet, som vi måste konstatera hos dessa äldsta religioner, tämligen fattig och torftig. Denna uppfattning är emellertid inte på något sätt berättigad med hänsyn till den rikedom på egenskaper och kraft som tillskrives Högsta Väsendet och som vi ska syssla närmare med i det följande.

Därtill kommer, att denna enhet hos Högsta Väsendet innebar en trygghet och säkerhet, vilken dåtidens människor, fåtaliga och svaga och runtomkring omgivna av jordens oändliga vidder med deras hemlighetsfulla krafter, faktiskt behövde för att inte det fåtaliga människosläktet, som nyss uppstått, genast åter skulle upplösas och gå under i inbördes konflikter eller i kampen mot den omgivande världen. För att mänskligheten skulle räddas därifrån, för att den skulle kunna fortleva, inte blott i de små folkspillror, bland vilka ännu urkulturen lever kvar, utan också kunna fortsätta att utveckla sig till de stora historiska folken, som spelat den ledande rollen i mänsklighetens historia, därtill behövdes det i människosläktets första begynnelse också en ideell grundval med hemlighetsfull kraft och fast slutenhet, och man kan inte förklara, varifrån en samlad kraft av sådana inre och yttre mått skulle ha kommit annat än från den äldsta mänsklighetens gemensamma tro på en Gud.

Denna starka tro på en Gud torde blott kunna förklaras genom den nådegåva som kallas uruppenbarelse.
 

10. Gamla Testamentets (GT) uppenbarelse.

"I GT:s tid har Gud givit sina uppenbarelsen genom patriarkerna och profeterna, de finns förvarade i GT:s böcker. - Hebr. I: 1, 2; i Petr. I: 10. GT börjar med Abrahams kallelse omkring 1900 f. Kr. Han är stamfadern till det utvalda folket Israel."
(I W. Schmidt, Religionen hos urkulturens folk s. 28)

Såsom alla uppenbarelsen gavs även GT's uppenbarelsen genom Sonen, "Ordet hos Gud" (Joh. 1: 1); han kallas "förbundets ängel" (Mal. 3: 1; Apg. 7: 30 ff., Gal. 3: 19). Själva uppenbarandet skedde genom ingivelser, ord eller syner. I en syn såg Abraham Kristi härlighet (1 Mos. 18: 18; 22: 18; Joh. S: 56), Jakob himlastegen (1 Mos. 28: 12; Joh. I: 51), Till de mest kända visioner som profeterna haft hör Jes. 6; den inleder visionen om Immanuel och har tagits in i den heliga mässans liturgi i bönen "Munda cor meum" före evangeliet samt i Serafims lovsång "Sanctus, Sanctus, Sanctus".

Det viktigaste av innehållet i GT:s böcker är förutsägelserna om den kommande messianska tiden, d. v. s. om Frälsaren och hans rike. De finnas framför allt i Moseböckerna (Luk. 24: 27; Joh. 5: 45-47), i Psaltaren (Luk. 24: 44, 45) och hos profeterna (Joh. 1. 45). - Rom. 10: 4; 2 Kor. 1: 20; 3: 14; Uppenb. I: 17; 2: 8; 21: 6; 22: 13, 16.
 

Till följd av Guds vilja var allt i GT en förebild till NT (Rom. 5:14; 1 Kor. 10: Il; 2 Kor. 4: 13; Hebr. 9: 8, 9; 10: 1). "Novum in vetere latet, vetus in novo patet" - det nya förbundet ligger fördolt i det gamla, det gamla blir klart i det nya" (Augustinus).
 

11. Nya Testamentets (NT) uppenbarelse.

I NT:s tid har Gud talat genom sin enfödde Son Jesus Kristus och hans apostlar. - Joh. I: 18; Matt. 28: 19, 20; 2 Kor. 4: 1-6; Hebr. I: 1-3. Denna uppenbarelse var avslutad med Johannes som dog sist av Kristi apostlar, omkring år 100. - Joh. 15: 15; 17: 6-8; Gal. I: 7-10; I Tim. I: 13, 14; Jud. 3. - Om utvecklingsmöjligheten i denna avslutade uppenbarelse se nr 39*.
 
 

12. Varför övernaturlig?

Den kristna uppenbarelsen som omfattar GT och NT kallas övernaturlig på grund av sitt ursprung, sitt innehåll och sitt mål. Dessa tre övergå helt människans rent naturliga anlag och krafter.

U r s p r u n g:
Jesus Kristus, som grundat kristendomen, är såsom sann Gud och sann människa en alltigenom övernaturlig gestalt, och han bekräftade sin sändning och sitt verk med många under och tecken. Detta gjorde även hans
profeter och apostlar. - Luk. I: 30-37; Joh. I: 18; Apg. 2.- 1-4; Gal. I: 11, 12.

I n n e h å l I:
Innehållet i den kristna läran är i huvudsak sanningar som människoanden aldrig genom egen eftertanke kan finna, t. ex. Treenigheten, Kristi närvaro i Altarets heliga sakrament, skärselden. - Matt. 11 - 25-27; 16: 17; I Kor. 2: 6-16. Genom de nådegåvor som kristendomen skänker, upphöjes människans hela varelse till en ordning som helt överstiger hennes rent naturliga anlag och krafter. - Joh. 3: 1-12; Ef. 3. 3-13; 2 Petr. 1-4.

M å I:
Gud kallar människan inte blott till naturliga upp- gifter här på jorden, utan även och framför allt till ett mål, vars upphöjdhet och härlighet övergår allt förstånd och som blott kan uppnås genom Guds egna nådegåvor. - 2 Kor. 3: 18; 5: 1; Hebr. 9: 11; 1Petr. 3: 13; Uppenb. 21: 1-3, 9-11, 22-27.
 

Uppenbarelsen är övernaturlig men därför inte onaturlig, tvärtom kompletterar den naturen och fulländar den. "Gratia supponit et perficit naturam - nåden förutsätter naturen och fulländar den." Därför är blott den humanism äkta och sann, som anammar Guds övernaturliga gåvor.
 

13. Guds ljus i mänskliga begrepp.

Guds övernaturliga uppenbarelse kan fattas i mänskliga begrepp och ord, utan att det gudomliga innehållet blir förvrängt, ty Gud själv har gjort det både i GT:s och NT:s tid, han har för att meddela sig talat vårt språk, d. v. s. han har inte endast använt mångtydiga symboler - även sådana förekommer, t. ex. en duvas skepnad, tungor av eld - utan mänskliga ord, som är entydiga tecken med ett preciserat begreppsinnehåll, t. ex. fader, ord, födelse, vete, ogräs, törst, ljus, lamm, synd, djävul.

Själva Skriften är således ett bevis för att frälsningsbudskapet kan utsägas i mänskliga ord utan att innehållet behöver lida. Samtidigt lär Skriften, att det finnes outsägliga ting, men inte allting är outsägligt. - Rom. 8: 26; 11: 33-36; I Kor. 13: 8-13; 2 Kor. 12: 1-4; Fil. 4.- 7.

Våra ord om Gud är analoga, d. v. s. de är riktiga fastän inte fullt likvärdiga. Så är t. ex. Guds egenskaper fullkomligt ett och detsamma i hans gudomliga väsen, men vi måste använda flera olika begrepp för att nämna dem. Ordet "existera" betyder hos Gud något helt annat än hos en skapad varelse, men ändå är det riktigt, när vi säga: Gud existerar.

De sanningar som människan inte kan ha kunskap om med mindre Gud uppenbarar dem, kallas mysterier.
 
 

14. Trons mysterier är inte förnuftsvidriga.

Tron på kristendomens hemligheter, t. ex. på Trefaldigheten, Kristi närvaro i Altarets heliga sakrament, övergår men strider inte mot förnuftet, ty förnuftet vidhåller att det är väl berättigat att lita på honom som är den eviga sanningen, även när han talar om outgrundliga ting.

Detta stämmer överens med Kristi tillvägagångssätt, ty han bevisade först genom många under och tecken att han var Gud och gudomens sändebud, men sedan fordrade han tro på sin person. Han vägrade flera gånger att förklara, hur innehållet av hans lära är möjligt (Joh. 3: 4-12; 6: 52-68), han fordrade tron på att det är så.

"Vad är så upphöjt som detta: att tro på Guds Sons födelse? Och om än mitt mänskliga förstånd genom egen forskning ej fullt kan fatta det, så omfattas det dock av trons fullhet. Ty om jag än inte får veta hur han blivit född, så får jag ändå inte vara okunnig om att han är född av Fadern" (Ambrosius).

Detta gäller om många andra kristna sanningar.
 
 

15. Rationalismen.

Med rationalismen menas den världsåskådning, som förnekar all övernaturlig uppenbarelse och bygger endast på människans förnuft (ratio). Rationalismen uppkom på 1600-talet i England och utbyggdes på 1700-talet i Frankrike (encyklopedisterna) och sedan i Tyskland. Kyrkan har officiellt bemött och förkastat den på Vatikanska kyrkomötet 1870.
 

16. Indifferentismen - likgiltigheten.

Grundsatsen: "Det gör detsamma vad man tror, bara man är en god människa", är egentligen en hednisk grundsats, ty den förnekar nödvändigheten av den kristna uppenbarelsen.
 

17. Uppenbarelsens nödvändighet.

Den kristna uppenbarelsen

1) var inte nödvändig för att möjliggöra för människorna att ha någon kunskap om Guds existens och hans väsen (se nr 7);

2) var och är nödvändig, dels för att det "som i fråga om de gudomliga tingen inte är otillgängligt för det mänskliga förnuftet i och för sig, även i människosläktets nuvarande läge lätt kan fattas av alla med full säkerhet och utan någon som helst inblandning av villfarelse" (I:a Vatikankonciliet), dels för att människorna skall kunna få kunskap om de sanningar och nådegåvor, som överstiga människans rent naturliga fattningsförmåga (se nr 12).
 
 
 

YTTRE BEVIS  -  UNDERVERK.
 

18. Karakteristiska särdrag.

Karakteristiskt för den kristna uppenbarelsen är

1) att den inte huvudsakligen stöder sig på subjektiva inre motiv (t. ex. vissa lärors skönhet och tilltalande karaktär), utan på yttre historiska fakta (såsom Kristi existens, hans underverk och förkunnelse), vittnesbörd och bevis (såsom de 4 evangelierna som rent historiska källor);

2) att den inte lär världslig utan gudomlig vishet och bäst fattas av de ödmjuka. - "Saliga äro de i anden fattiga" (Matt. 5: 3). "Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka men uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader, så har det varit välbehagligt inför dig" (Matt. 11: 25, 26). - I Kor. I: 26.
 

19. Rätt väg till sanningen.

Vanligtvis kommer människan till tron inte genom yttre logiska bevis utan genom uppfostran, känsla, intuition, syndamedvetande, ångest, estetiska synpunkter mm. Allt detta och liknande ting kan oemotståndligt driva människan till och hålla henne vid religionen men är inte det egentliga, objektivt bärande motivet för tron.

Att finna detta motiv tillkommer endast förståndet, som enligt objektiva, allmänt giltiga normer prövar trons förutsättningar och förnuftsenlighet samt klart visar att plikten att tro alltjämt finns, även när känsla, upplevelse, stämning o. d. sviker.
 
 
 

20. Underverk - begreppsbestämning.

Ett underverk är en synlig, fastställbar händelse, som sker genom ett Guds särskilda ingripande, inte på grund av vanliga naturliga orsaker. - I Kana förvandlades vatten på ett ögonblick till vin; en redan i graven förmultnande kropp uppväcktes plötsligt till liv (Joh. 2: Il; 11: 43).
 
 

21. Förnuftet och underverken.

Förnuftet säger att underverk är möjliga, ty Gud som har skapat hela världen kan även frambringa något som är mindre. Han som givit naturlagarna kan även göra ett undantag från dem, utan att världsordningen (kausalsammanhanget) därigenom kommer i olag.
"För den som tror på Gud, behövs ingen förklaring, för den som inte tror på Gud, är ingen förklaring möjlig" (F. Werfel).
 
 

22. Meningen med underverken.

Gud har gjort underverk för att bekräfta sanningen av sina eller sina sändebuds ord. I Bibeln kallas under därför ofta tecken (Joh. 2: 11; 12: 37).
Den egentliga meningen med Kristi underverk var inte att lämna yttre hjälp åt nödställda utan att bevisa hans gudomliga sändning och väcka tron på den. - Alla Kristi underverk samlas och sammanfattas i hans största, upp- ståndelsen på tredje dagen; den är inseglet på att han är evig Gud och Vittnet till mänskligheten. På uppståndelsens faktum vilar kristendomens, den övernaturliga uppenbarelsens hela existens. och beviskraft. - Matt. 16: 4; Rom. I: 1-6; I Kor. 15: 14-23.
Även profetior bekräfta uppenharelsens sanning. - Matt. 9: 1-8; 11: 1-6; 16: 1-4; Mark. 16: 20; Joh. 3.- 2; 10. 38; Apg. 4: 10.
Kristi och apostlarnas underverk framför allt i tvenne av- seenden: den falske profeten
1) saknar, fast han låtsas vara en ljusets ängel, det vik- tigaste kännemärket för ett trovärdigt vittne, en helig levnads- vandel;
2) söker vinning och sin egen ära, han vill med sitt tecken inte stödja utan förinta gudstron.
På dessa två kännetecken kan den falske profeten av- slöjas. "Av deras frukt skolen I känna dem" (Matt. 7: 16).

23. Falska under och tecken.
"De falska profeternas under och tecken" (Matt. 24. 24; 2 Tess. 2: 9; Uppenb. 13: 12) voro ofta rena bedrägerier, men det är möjligt att Guds fiender med djävulens hjälp åstadkomma häpnadsväckande ting. Dessa skilja sig dock från Kristi och apostlarnas unerverk framfr allti vtvå aveenden:

24. Grundläggande sanningar.
Huvudinnehållet i den kristna uppenbarelsen är läran om den treenige Guden, om gudamänniskan Jesus Kristus och hans rike (Kyrkan). - Matt. 28. 19-1 Apg. 2.- 14-36; Rom. l.- 1-6; Hebr. 13: 8. Om Kristus och Kyrkan lär uppenbarelsen
1) att Kristus genom under och tecken har visat sig vara den andra personen i Trefaldigheten.och dess sändebud till hela mänskligheten;
2) att han genom mandomsanamnielsen, korsoffret och uppståndelsen har återlöst människan från synden och skänkt henne nådens övernaturliga liv;
3) att han, för att intill världens ände fortsätta sitt verk, har instiftat Kyrkan;
4) att han på den yttersta dagen skall återkomma för att döma alla, änglar och människor;
5) att han även i evigheten är den egentliga källan till alla återlöstas liv och salighet.
25. Människans plikter gentemot Kristus.
Människan har enligt uppenbarelsen gentemot Kristus plikten
1) att tillbedja honom såsom "Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född, inte gjord, av samma väsen som Fadern". - Matt. 17: 5; Joh. I: l- 14; 5: 16-30; Fil. 2: 9-1 1; , 2) att tro på hans lära, tillhöra hans Kyrka, hålla hans bud och leva efter hans föredöme. - Matt. 28: 19, 20; 16: 18, 19; 5: 17-48; Mark. 8: 34-38; Joh. 13: 12-15.
UPPENBARELSENS INNEHALL.
 
 

26. Kyrkans ställning.

Uppenbarelsen lär att
1) Kyrkan ensamt förmedlar den kristna uppenbarelsen intill världens ände;
2) alla människor måste tillhöra Kyrkan; detta är Kristi uttryckliga vilja och  befallning. - "Du är Petrus, klippan, och på denna klippa    skall jag bygga min Kyrka" (Matt. 16: 18). "Gån ut och gören alla folk till lärjungar, döpen dem i Faderns och Sonens     och den Helige Andes namn och lären dem att hålla allt vad jag har befallt eder" (Matt. 28: 19,20). - Mark. 16: 15, 16; Joh. 21: 15-17; I Tim. 3.- 9, 15.

Gud har inte överlämnat åt den enskilde att ta så mycket eller så litet av den kristna uppenbarelsen som han vill, utan han har gjort tillhörigheten till och lydnaden för Kyrkan till en plikt för alla. Han hade för att meddela sig till människorna kunnat välja andra vägar och medel, men han har inte gjort det. Religionen är inte en privatsak. Det är således ej tillräckligt att följa sitt samvete utan att tro på Kristus och Kyrkan, ty genom uppenbarelsen blir just denna tro en samvetsplikt för människan.
 
 

PRIVATUPPENBARELSER.

27. Privatuppenbarelser -begreppsbestämning.

Med privatuppenbarelser menas de särskilda uppenbarelsen som Gud givit och ger enskilda personer vid sidan om den offentliga, alla förpliktande uppenbarelsen. - Det är många som har fått privatuppenbarelser; några av de i Västerlandet mest kända är S:t Franciskus av Assisi t 1226, S:ta Birgitta t 1373, S:ta Marie Marguerite Alacoque t 1690 (Jesu hjärta- andakten), S:ta Bernadette Soubirous t 1879 (Lourdes).
28. Privaluppenlbarelsernas värde.
Privatuppenbarelserna böra inte till den apostoliska tron, de förplikta endast enligt den grad av äkthet och säkerhet som de ha. Blott om några få av dem har Kyrkan officiellt yttrat sig, t. ex. om Jesu hjärta-uppenbarelserna till S:ta Marie Marguerite Alacoque.
Privatuppenbar,elsernas värde ligger däri
1) att de ånyo belysa och bekräfta de olika sanningarna i den apostoliska uppenbarelsen;
2) att de befrämja Kyrkans ständiga inre reform inom ramen för den nedärvda läran.
29. Oäkta privatuppenharelser.
De syner och förnimmelser som strida mot Kyrkans lära kan inte härstamma från Gud och måste därför betecknas som oäkta, falska och bedrägliga. Gud, den eviga Sanningen, kan inte motsäga sig själv.
Syner som stå i öppen strid mot den kristna uppenbarelsen förekomma hos Emanuel Swedenborg, f. i Stockholm 1688, d. i London 17712. På grund av "uppenbarelsen" nekade han bl. a- läran om Trefaldigheten och köttets uppståndelse. Han utbyggde ett teosofiskt tankesystem och grundade den s. k. "Nya kyrkan". Hans religiösa skrifter förbjöds av den svenska statskyrkan. 'Det råder en förunderlig blandning av vishet och galenskap i hans skrifter, han kan ej omfatta en enda sund och skön tanke som han inte under tillämpning av sin correspondanslära driver till absurditet" (Fredrika Bremer om Swedenborg). Detsanuna gäller beträffande alla syner och förmenta ingivelser som strida mot den sanna läran.
30. Varifrån hämtar katolska Kyrkan uppenbarelsen?
Den katolska Kyrkan hämtar de gudomliga uppenharelserna ur Traditionen och Bibeln.
Traditionen behandlas först, emedan den fanns innan någon av de nytestamentliga böckerna var skriven.
ORD OCH TEXTER.

Trosläran innehåller sanningsfrön som slå ut i blom evigheten. (Augustinus)
Det är inte riktigt att Gud avslöjar allting, och det är heller inte riktigt att Gud döljer allting; men samtidigt är det riktigt att han döljer sig för dem som fresta honom och avslöjar och uppenbarar sig för dem som söka honom. Det finns tillräcklig klarhet för att upplysa de utvalda och tillräcklig dunkelhet för att förödmjukadem; dunkelhet nog för att pröva de
förkastade samt klarhet nog för att fördöma dem och beröva dem varje ursäkt. (Pascal)
 
 

          3.
          Traditionen.
 

          31. Traditionen - begreppsbestämning.

          Traditionen (den muntliga
          överlämningen eller arvläran) är de
          uppenbarade sanningar som apostlarna
          predikat men inte nedskrivit.
          Kristendomen är i sitt väsen en
          apostolisk religion, dvs helt uppbyggd
          på Kristi apostlars förkunnelse. Kristus
          själv predikade blott för folket i Israel
          men åt sina apostlar gav han
          befallningen att gå ut i hela världen och
          predika evangeliet för alla folk.
          Apostlarna själva var medvetna om att
          hela Kristi lära hade anförtrotts dem
          och att den skulle oför- ändrad vara
          densamma intill världens ände. Denna
          lära kallas d e p o s i t u m f i d e i (1
          Tim. 6: 20; 2 Tini. I: 14) -
          den Kyrkan betrodda trosläran. Denna
          lära kan efter apost-
          larnas bortgång varken ändras, utökas
          eller minskas. Var finns den?. Bibeln
          innehåller den inte helt, se nr 72.
          Apost- larna ha själva inte fullständigt
          och med precisa formu- leringar
          nedtecknat den. Heller inte ha andra
          personer - med undantag av Lukas i
          Apostlagärningarna - uppskrivit vad
          apostlarna predikat och gjort. Det är
          påfallande hur litet som med säkerhet
          är känt om landet och sättet för de tolv
          apostlarnas missionsverksamhet, om
          platsen och tiden för deras död m. m.
          Ändå är d eras läro f örkun- nelse den
          oföränderliga normen för kris-
          tendomen intill världens ände. Gud har
          gjort
          detta möjligt genom traditionen. Där
          bevaras läran och där finnes den alltid
          att tillgå, inte som ett från början
          utbyggt

          24
          system utan som det levande evangeliet
          i den levande Kyrkan. - Ordet
          'tradition' härledes från det latinska
          ordet 'tradere' = ge vidare.
          Betecknande är att redan apostlarna
          sade i stället för 'att lära' och 'läran'
          'överlämna' och 'över- lämning' (1 Kor.
          11: 23; 15: 3; 2 Tess. 2: 15; 3: 6; Jud.
          3).
          Det finns 1) en populär, 2) en
          historiske 3) en apostolisk tradition.
          32. Dc>n populära traditionen.
          Med den Populära traditionen menas
          allt det, som under namnet kristen
          överlämning okontrollerat går från
          släkte till släkte.
          Även sådana traditioner ha sitt värde i
          kristendomen. Hit bör helgonlegender
          räknas. Sådana fanns redan i urkristen-
          domen (Joh. 21: 23), och alltjämt ha
          nya kommit till. Delvis ha de tagits in i
          Kyrkans officiella bönbok, Breviarium
          Ro-
          inanum. Man tar dessa lösningar för
          vad de är: texter i vilka legendariska
          drag blandas med historiska fakta.
          Legen- den är en fullt berättigad litterär
          form, ty däri kan mycket av
          kristendomens anda uppenbara sig.
          TRADITIONENS OLIKA ARTER.
          33. Den historiska traditionen.
          Med den historiska traditionen menas
          den rent veten-, skapliga kristna
          Överlämningen.
          Således finnas rent vetenskapliga, mer
          eller mindre säkra traditioner över fakta
          och förhållanden i kyrkohistorien, t. ex.
          över de olika mässliturgiernas
          utveckling, över Petrus' och Paulus',
          Cecilias, Agnes' och andra martyrers
          dödsår. Av- görande kriterium
          härvidlag är alltid den rent naturliga,
          vetenskapliga insikten i bevismaterialets
          värde och bevis- kraft. Vad helgonens
          levnadsbeskrivningar beträffar, finns
          sedan år 1603 ett särskilt vetenskapligt
          sällskap (bollandis- terna), som med allt
          tillgängligt bevismaterial skiljer mellan
          det historiskt säkra och det
          legendariska i helgonbiografier.
          Vackrare än varje legend, sannare och
          säkrare än varje vetenskapligt
          forskningsresultat är det som gives oss i
          den apostoliska traditionen.
          34. Den apostoliska traditionen.
          Med den apostoliska traditionen menas
          den troslära, som apostlarna förkunnat
          och som Kyrkan under den Hellgo-
          Andes bistånd bevakar samt rent och
          oförfalskat förkunnar för alla folk intill
          världens ände.
          Passiv tradition kallas själva läran,
          aktiv tra- dition läroämbetets
          verksamhet att bevara och förkunna
          den. I trosläran är endast tal om den
          apostoliska traditionen.
          35. "SaDningens pelare och grundval"
          (1 Tim. 3: 16).
          Kyrkans läroämbete, den aktiva
          traditionen, är den högsta trosregeln,
          emedan
          1) Kristus har anordnat det så (se
          nedan nr 36-38);
          2) bibeln förutsätter och lär det (se nr
          72);
          3) Kyrkan alltsedan sin första
          begynnelse har lärt detta vara Kristi
          vilja.
          Det behövs inte att här anföra texter
          från de första kristna århundradena till
          bevis för att traditionen redan då var
          högsta trosregel. Allt som har bevarats
          från denna tid, minnesmärken aw olika
          slag, inskriptioner, liturgiska böner och
          hymner, mindre skrifter och utförliga,
          systematiska avhandlingar både av rätt-
          trogna och irrläriga författare, allt detta
          bevisar med överväl- digande klarhet
          urkristendomens levande medvetande,
          att i deii från apostlarna nedärvda läran,
          den kyrkligt traderade och den i bibeln
          antecknade, äga hela den genom Jesus
          Kristus för mänsk- ligheten
          uppenbarade sanningen. Den sista
          egentliga bevisgrundeln till försvar för
          den kyrkliga läran, som i
          urkristendomen upp- ställdes mot varje
          irrlära, var åberopandet av den
          apostoliska traditionen.
          Det är inte endast sanningen som
          lever, också osanningar oeli irrläror kan
          under långa tider leva sitt eget liv och
          överlämna, från släkte till släkte (Matt.
          15: 1-20, 28: 1-5; Mark. 7: 1-13). I
          verkligheten ha alla kristna samfund vid
          sidan om bibeln sing egna traditioner
          och traditionella tolkningar. Deras
          tillvaro oet tillstånd bevisar
          nödvändigheten av en autentisk -högsta
          trosregel, ty Kristus ville ej splittring
          utan enhet, framför allt i trosläran I det
          auktoritativa ställningstagandet till
          oriktiga läror se apost- larna en av den
          apostoliska traditionens förnämsta
          uppgifter - (Ef '4: 5; Kol. 2: 8; 1 Tim.
          I: 3-7; 3: 14-4: 3; 2 Tim. 2: 14-20 Tit.
          I: 15; 3: 10, ll; 2 Petr. 2.- 1-3; 1 Joh. 4:
          1-6; Jud. 17-19).
          DEN HÖGSTA TROSREGELN.
          25
 

          26
          27
          36. Traditionens organ.
          Organet för den aktiva traditionen är
          apostlarnas efter- trädare.- påven och
          de med honom i kyrklig gemenskap
          för- enade biskoparna Över hela
          jordkretsen, de utgöra Kyrkans
          läroämbete.
          Detta läroämbete har sin ordinarie
          funktion i den dagliga undervisningen,
          predikan, spridning av godkända
          skrifter m. m.; sin högtidliga funktion
          utövar det, när det är samlat på ett
          kyrkomöte.
          Kortast brukar den aktiva traditionen
          definieras med orden
          pr.edieatio perennis ccelesi2e -
          Kyrkans be- ständiga predikan.
          37. Traditionen ofelbar.
          Kristus har anförtrott sitt verk åt
          apostlarna, men i mycket högre grad
          Och På helt annat sätt åt den Helige
          Ande. Denne leder ständigt Kyrkans
          läroämbete och bevarar det för misstag
          i tros- och sedeläror. Läroämbetet,
          Organet för den aktiva traditionen, är
          således till följd av den Helige Andes
          bistånd ofelbart. Vore läroämbetet inte
          ofelbart, skulle Kristi löfte till Kyrkan
          om "sanningens Ande" och hans
          bistånd gå om intet.
          "Jag skall bedja Fadern och han skall
          giva eder en annan Tröstare, på det att
          han skall vara med eder för alltid....
          den Helige Ande, som Fadern skall
          sända i iiiitt namn, lian skall lära eder
          allt och påminna eder om allt vad jag
          har sagt eder" (Joh. 14.- 16,17, 26).
          "När han kommer, sanningens Ande,
          skall han leda eder fram till all sanning"
          (Joh. 16. 13).
          Ofelbar är 1) påven ensam, men inte
          alltid utan endast i ett teologiskt väl
          definierat ögonblick, nämligen då han i
          egenskap av Kyrkans Överste lärare i
          tros- och sedeläror ger ett utslag som
          gäller hela Kyrkan; 2) hela episkopatet,
          d. v. s. alla biskopar tillsammans. -
          Matt. 16: 18, 19; Luk. 22: 32; Joh. 21:
          15-17. Matt. 18: 18; 28: 18-20; Joh.
          20: 21.
          Sa närmare i läran om Kyrkan.
          omöjligen med det nämnda ordet avse
          den totala kristna för- kunnelsen sådan
          den nu ter sig i samtliga oliktroende
          kristna samfund och sekter och på alla
          teologiska högskolor, ty då vore hans
          lära föränderlig och full av motsägelser.
          Hans an- förda ord förutsätta med
          nödvändighet den av Anden ledda
          traditionen som sanningens organ i
          världen.
          38- "Den SOM här edera blir mig"
          (Luk. 10: 16).
          Med dessa ord nienar Kristus: Den soni
          bör den sanna Kyrkans röst, hör Kristi
          röst. Kristus@ världens lärare, kan

          39.* Utveckling i sak - utveckling i
          kännedom.
          I den Kyrkan anförtrodde läran är en
          utveckling i sak (objektiv utveckling)
          omöjlig, men en utveckling i kännedom
          (subjektiv utveckling) är möjlig och
          nödvändig.
          Den objektiva utvecklingen är omöjlig,
          ty Jesu Kristi fräls- ningslära är
          fullkomlig i alla avseenden, den kan
          varken för- minskas, utökas eller
          förändras. Ingen kulturperiod behöver
          en bättre tros- eller frälsningslära.
          Kristendomen blir aldrig primitiv,
          otillräcklig eller föråldrad, tvärtom, den
          är ny och outtömlig för varje tidsskede
          på grund av att den förenar fasta yttre
          former med sublim andlighet, det äkta,
          ädelt mänskliga med det sant
          gudomliga.
          Den subjektiva utvecklingen är möjlig
          och nödvändig så tillvida, som både
          själva Kyrkan och den enskilde kristne
          måste tränga ständigt djupare in i
          uppenharelsens outtöm- liga innehåll.
          Kyrkan gör det för att med den Helige
          Andes bistånd autentiskt för alla
          människor och tider kunna utlägga,
          försvara och tillämpa de uppenbarade
          sanningarna, den en- skilde måste det
          för att under Kyrkans ledning alltmer
          kunna tillgodogöra sig den kristna
          lärans innehåll (Job. 16:12-15; 2 Tim.
          2: 14; 3: 9).
          UTVECKLINGEN
          LÄRAN
          DOGMER,
          40. Lär(>ämbetets särskilda
          vaksamhet.
          Läroämbetet vakar särskilt över att
          under århundradenas lopp ingenting av
          det oskrivna och ingenting av det
          skrivna gudsordet går förlorat samt att
          de kristna orden och be- greppen
          (trosföreställningarna) mitt i idéernas
          oupphörliga kamp inte mista utan
          behålla sin ursprungliga, av Gud uppen-
          barade innebörd.
          Kristna ord och begrepp, om vilka i
          den inte-katolska kristenheten stor
          oenighet råder, är t. ex.: Treenighet;
          "av

          28
          samma väsen som Fadern"; "avlad av
          den Helige Ande, född av Jungfru
          Maria"; rättfärdiggörelse; sakrament;
          köttets uppståndelse;
          transsubstantiation; bibelns inspiration;
          ofelbar- het; Kyrkans enhet; helvetets
          evighet.
<