LÄRA KÄNNA KRISTUS

AV FRANK SHEED

Del I De första trettio åren
Del II Det offentliga livet
Del III Återlösning

DEL 1 DE FÖRSTA TRETTIO ÅREN

"För detta föddes jag och kom in i världen; att jag skulle vittna om sanningen". (Joh 18:37)

Scenen görs i ordning

Det mänskliga livet för Gud Sonen började i Nasaret när flickan Maria blev havande, en oskuld trolovad till Josef, en träarbetare. Låt oss granska tidpunkten och platsen, folket runt omkring — när, var och vilka.

När och var

Tidpunkten kanske vi inte känner behöver diskuteras. Alla vet att det skedde före eller efter Kristus: därför måste bebådelsen har skett i början av år 1 efter Kristus. Men helt säkert gjorde den inte det.

Indelningen av tiden före och efter Kristus har vi att tacka en munk på 500-talet för, han hette Dionysius Exiguus. England verkar vara det första land som antog den nya tideräkningen och det först tvåhundra år efter att Dionysius död. Från England spred den sig söderut — men långsamt, det tog ytterligare ett par hundra år innan Rom antog tideräkningen.

Dionysius placerade vår Herres födelse år 753 efter grundandet av det gamla Rom, den tidpunkt efter vilken allting daterades i Romarriket. Men han förbisåg ett faktum. Herodes dog 750 — vilket är 4 f Kr hos Dionysius. Men Kristus föddes under Herodes regeringstid. Herodes vrede vid nyheten om Kristi födelse ledde till den Heliga Familjens flykt till Egypten.

Så Kristus är född före Kristus! — helt klart fyra år, kanske till och med åtta år innan. Vi vet inte. Närhelst det var fick Maria besök av ängeln Gabriel nio månader tidigare. Det är lite ironiskt att Konungarnas Konung föddes som undersåte till en sådan hemsk kung.

Man kan bli ordentligt förvånad när man inser hur litet Palestina var vid den här tiden, 20 mil från ena änden till den andra, tre mil brett i norr och elva i söder. Den totala ytan var ca 120 kvadratmil, jämförbart med landskapet Hälsingland [övers. anm.]...men denna yta kontrollerades aldrig helt av judar, Fenicierna trängde på i norr och Filistéerna i söder. Detta lilla näsduksland var judarnas hemland. Inget så litet folk, inget folk över huvudtaget har någonsin påverkat världshistorien såsom detta folk.

Det gäller inte endast religiöst sett. 1800 år före Kristus var det största världsriket Egypten. En av dess premiärministrar var juden Josef, son till Jakob. 1800 år efter Kristus var Storbrittanien det största världsriket och en jude var dess premiärminister — Benjamin Disraeli (som köpte Suezkanalen åt Storbrittanien. Den energi som över en period av fyratusen år kan leda detta folk till en överlägsen position bland främmande nationer är oförliknelig, inget annat folk kommer ens i närheten.

Kring 1500 f Kr hade detta folk etablerat sig i Palestina. Deras historia behöver inte läggas ut i detalj men några få höjdmarkeringar kan ändå göras. Sin största politiska makt nådde de under kung David och hans son Salomo (ung. 1000 f Kr). Efter Salomos död splittrades riket i två riken — Israel i norr, ödelagt av Assyrierna 722 f Kr och Juda rike i söder, ödelagt av Babylonierna 586 f Kr.

En stor deportation ägde rum till Babylon och efter femtio år kunde de återvända. Vi befinner oss nu ca 500 f Kr. Under de sekel som följer har judarna en historia full av ockupationer av främmande makter, korta episoder av relativ självständighet för att åter ockuperas. 70 f Kr är det romarriket som intar landet.

När Maria från Nasaret får veta av ängeln att hon ska bli havande, styrs landet av den obeskrivligt grymme Herodes såsom ett lydrike under Rom. Landet har tre små delar: Galillén i norr, Juda i söder, båda judiska, och Samarien emellan dessa, vars innevånare härstammade från Assyriska invandrare och koloniser, ditsända på 800-talet f Kr och sedemera ingifta bland de kvarvarande judar som inte följt med deportationen.

I fyra århundraden var Samarien polyteistiskt. När de erbjöd hjälp att återuppbygga templet i Jerusalem blev de därför avvisade med förakt. Samarierna byggde då sitt eget tempel på berget Gerizim och kom med tiden att se sig själva som de äkta efterföljarna till patriarkerna, eftersom deras förfäder befunnit sig där hela tiden medan judarna var förskingrade.

En av de minsta byarna i Galliléen var Nasaret. Det var ungefär tolv mil till Jerusalem...Orten nämns aldrig i Gamla Testamentet. Denna by var så obetydlig att till och med den lilla byn Kana, en halvmil bort, kunde se ner på den. Här levde flickan Maria som Gud sänder ett budskap till genom ängeln Gabriel.

Gabriel

Det är märkligt att vi som fäster så stor vikt vid Bebådelsen bryr oss så föga om budbäraren. Gabriel var inte en brevbärare som endast överräckte ett meddelande; han var Guds utsände som utformar meddelandet, förklarar det. Hans eget namn betyder "Guds makt". Vi har mött honom när han förmedlat tidigare bud — till profeten Daniel, till prästen Sakarias. Båda kastar ljus över den enastående sändningen till Maria.

I Daniels bok framträder han, läser vi, två eller kanske tre gånger. Det är det andra framträdandet som angår oss mest för det ter sig som en bebådelse före Bebådelsen. Gabriel talar där om tider som måste passera och han beskriver dem på ett mystiskt sätt; men när de passerat: "Skulden sonad, synden över, det orätta åtgärdat inför den gudomliga rättvisan...för att smörja den som är alla heligas Helige...den smörjde ska dö utan att ha någon skuld.." (Dan 9:21 ff; men läs även kapitel 8, 9 och 10 — Gabriel är värd att träffa, för att inte tala om Daniel själv.)

Maria och Josef

Maria är vårt sätt att säga namnet Myriam; andra stavningar som förekommer är Mariam och Marianne. Under de två tusen år som utgör den judiska historien och som behandlas av Gamla Testamentet, finner vi namnet endast en gång: Moses syster. Men det var en mycket vanlig namn under denna tid. Nya Testamentet ger oss inte bara Maria från Nasaret utan även Maria från Kleofas, Maria från Magdala, Maria från Bethania (om hon inte är densamma som den förra).

En nästan makaber smak ger det faktum att två av Herodes tio kvinnor och tre andra i hans familj, bar samma namn. Vi kan undra: varför denna plötsliga trend att använda namnet Maria? Vi vet inte. Något som gör det hela ännu mer mystiskt är att vi inte heller vet vad namnet beyder. Forskare har producerat mer än sextio gissningar på betydelser av namnet, baserade inte bara på hebreiska utan även egyptiska språk, då den första Myriam, Moses syster, är född i Egypten. För katoliker är det inte av stort intresse vad själva namnet betyder — hon gjorde något helt nytt av det.

En gammal tradition kallar hennes föräldrar Anna och Joakim. Vi vet endast en sak om dem med säkerhet. Men denna enda sak uppväger hela bibliotek med biografiska data, nämligen att dessa två föräldrar är de enda två i världhistorien som födde ett barn ofläckat av synd. Vilka legender skulle kunna överträffa detta? Man får tänka sig att hennes föräldrar inte visste att barnet var helt rent i sin själ från första början av sin existens — hon var ju tillkommen på vanligt sätt i ett äktenskap. Inte heller hade judarna någon utformad lära kring den heliggörande nåden. Vid tiden för bebådelsen är det inte säkert att Maria själv förstod det. Det är inte otänkbart att hon lärde sig det först genom sin egen Son som ju föddes av henne inte bara ren från synd utan genom jungfrufödsel.

Hon trolovades med en man som hette Josef. Om honom vet vi endast lite. Var han från Nazaret såsom Maria vid tiden för denna trolovning? Skriften säger ingenting om det. Han var en träarbetare och hans släkt var den ädlaste i Israel, han var nämligen släkt med kung David. Hur kunde en man i den släkten arbeta som träarbetare? Vi vet att davidssläkten hade fallit i glömska. Glömska är ofta detsamma som fattigdom. I den stora revolt som leddes av Mackabéerna, som gav judarna sin sista fria andhämtning före den romerska ockupationen, spelade den davidiska släkten ingen viktig roll.

Ungefär hundra år senare befallde kejsaren Domitianus eliminerandet av alla släktingar till kung David som potentiella härdar för uppror mot den romerska lagen. Men vissa av dessa släktingar skonades på grund av deras fattigdom. Det verkade ytterst osannolikt att dessa skulle kunna  utgöra några allvarliga hot. Allt detta verkar gåtfullt för oss i vår tid, eftersom vi vet att den utlovade Messias skulle vara av just Davids släkt.

Vi får veta att Josef är släkting till kung David. Var även Maria det? Här är Skriften återigen tyst. Katoliker tar nog för givet att hon var av Davids släkt. Det är riktigt att judar i praktiken jämställde adoption med fysisk fortplantning: att Josef accepterade Jesus som sin son skulle lagligt sett göra Jesus släkt med David. Men språket i Gamla Testamentet verkar ändå kräva mer för vår Herre än ett rent lagligt konstaterat släktskap.

I sin första stora predikan talar Petrus om Jesus som "en ättling" (Apg 2:30) och Paulus talar om honom som "född inom Davids kungliga släkt" (Rom 1:3). Dessa båda uttryck vore väl starka för att bara gälla rent lagligt släktskap. Vi har ingen säker kunskap om det men det finns något attraktivt i tanken på att Josef var en nära släkting till Maria, något som flera forskare tänkt sig. Då skulle hennes bakgrund vara densamma som för Josef.

Att vara trolovad var för judar vid denna tid inte endast att ha lovat gifta sig. Efter trolovningen lever man som man och hustru. Var och en fortsatte att leva i sitt tidigare hem — ett år i det fall bruden var oskuld, en månad för änkor. Sedan kom firandet av vigseln och hemtagandet av bruden till brudgummens hus. I mellantiden skulle samlag vara utanför ordningen, åtminstone i Galliléen; men inte en synd. Paret var ju redan man och hustru.

Maria från Nasaret kom havande till firandet av  vigseln utan att ha haft samlag med sin man. Om vi inte visste något mer än detta — att hon var gravid utan att ha haft samlag med någon —  skulle vi nog känna att hon kunde kräva en förklaring: och bara Gud kunde ge den förklaringen. Det är Lukas som berättar för oss hur den förklaringen såg ut. Det var inte en förklaring efter att faktum skett. Innan barnet skapades genom Guds mirakel finner vi en förklaring från Gud och ett medvetet medgivande från henne. Barnet, vår Frälsare, tvingades inte på henne.

Lukas

Sankt Lukas börjar sitt evangelium genom att berätta om hur han skrev det: "Det har redan skrivits en hel del om Jesu liv, som bygger på de berättelser vi har från de första lärjungarna och andra ögonvittnen. Men jag tycker att det skulle vara värdefullt att gå igenom allt detta ända från början. Efter en grundlig [akribos] granskning skickar jag denna sammanfattning till dig för att du ska kunna känna dig säker på att alla de upplysningar du fått är tillförlitliga."

"De upplysningar du fått" säger Lukas och vi vet inte exakt vilken undervisning om läran som Theophilus och de andra konvertiterna tagit emot. I boken Apostlagärningarna har vi referat av sex lektioner -- 2:14-36, 3:12-26, 4:8-12, 5:29-32, 10:34-43, 13:17-41, -- och det är mycket korta referat, de kan alla läsas högt på tio minuter.

Dessa lektioner gavs till alla icke-troende, en del av dem klart fientliga till den nya läran, en del av dem gick sedan till dopet. Men det finns ingen klar återgivning av den lära som gavs åt de redan informerade troende, de kristna inom kyrkan. Om vi så hade bara några anteckningar från den långa undervisning Paulus gav i Troas, då pojken Eutychius föll ner ur fönstret då han somnat! Han som kan kallas skyddshelgonet för söndagens lekmän.

I det som Paulus skrev till olika församlingar -- vilket började redan så tidigt som tjugo år efter uppståndelsen -- då han skrev om Fadern, Sonen och den Helige Anden, om Kristus människan och Kristus Gud, om den mystiska Kroppen och Eukaristin, om äktenskapet, framför allt om nåden, får vi ett intryck av att våra tidiga föregångare i tron blev ordentligt tränade och utbildade.

Men vilken utbildning fick den som nyligen tagits upp i kyrkan? Vilken var standardutrustningen man fick? Man har inte berättat det för oss. Och hade Theophilus, som Lukas skriver till, redan kommit in i kyrkan? Den franska Bible de Jérusalem ställer också denna fråga men besvarar den inte. Om han ännu inte tagits upp eller alldeles nyss tagits upp, kan man tänka sig att han måste ha kikat bakåt på öppningsorden hos Lukas för att kolla att han fattat dem rätt.

Det grekiska ordet "akribos" som betyder rätt, exakt, troget, kan knappast ha föreberett Theophilus för vad som komma skulle i texten -- ängeln Gabriel som ger prästen Zacharias meddelandet om att han ålderstigna fru skulle skänka honom själv, också åldring, en son; och därefter ängeln Gabriel hos den unga flickan Maria i Nasaret med budskapet om att hon skulle föda ett barn. Man kan tänka sig Theofilus muttra för sig själv: "akribos", i synnerhet om han kände Lukas som ung medicinstuderande i Tarsos.

En ängel fungerade ju bra som dekoration, som fantasieggande teckning i marginalen på ett gammalt manuskript. Men vad har änglar att göra i en text som har en sådan allvarlig inledning om exakt och noggrann efterforskning? Hade det handlat om Sokrates och hans daimon -- Platon sa att varje människa har en sådan -- skulle Theophilus vetat var han befann sig. En daimon var mer som ett inflytande, en påverkan, än en person.

Men denna ängel var något annat. Han hörde väl hemma bland de supramänskliga budbärare i mänsklig form, sända från gudar till människor, som den grekiska mytologin var full av. Men sådant hade Theophilus lämnat för länge sen, han och hans vänner hade växt förbi sådan mytologisk fantasi.

Gabriel måste ha irriterat honom, liksom änglar fortfarander irriterar många.