Humlebo
  fest

Katolsk Mission



Ditt skafferi för katolska perspektiv och värden.
Se TV: ewtn.com     
Prenumerera: Podcasts
Radio:
Radio Esperance    
Radio:
Catholic Answers Arkiv 
Radio:
Relevant Radio
Lyssna: Peter Kreeft
Lyssna:
Scott Hahn

Kommentera till mig: humlebo@harnosand.org


Vad är påvlig ofelbarhet?

Den katolska kyrkans lära om påvlig ofelbarhet missförstås ofta. Särskilt fundamentalister och andra sk "bibelkristna" blandar ofta ihop den särskilda karisman som ligger i påvlig ofelbarhet med syndfrihet hos en person. De tror att människor som är trogna påven menar att påven som person är syndfri. Andra, som visserligen undviker denna blunder, tror att påven förlitar sig på någon amulett eller någon magisk ritual när det är dags att besluta något med påvlig ofelbarhet.

När vi ser dessa vanliga missförstånd om grunden till den påvliga ofelbarheten, känns det nödvändigt att förklara mer exakt vad ofelbarhet INTE är.

Ofelbarhet är inte frånvaron av synd hos en person, t ex påven. Det är inte heller en nådegåva, en karisma som endast hör till påven. Ofelbarheten hör även till gemensamheten av biskoparna när de i moralisk enhet de allvarligt lär ut en doktrin som sann. Detta får vi direkt från Jesus som lovade sanningen åt apostlarna och deras efterträdare: "Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig..."(Luk 10:16). Och "Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen."(Matt 18:18)

 

Andra Vatikankonciliets förklaring

Konciliet förklarade ofelbarheten så här:

"Fastän de individuella biskoparna inte åtnjuter privilegiet kan de i alla fall tillsammans proklamera Kristi lära om ofelbarheten. Detta gäller även om de är spridda över världen men upprätthåller enhetens band emellan sig och med Petrus efterträdare. När de undervisar autentiskt om frågor kring tro och moral, ger de en enig uppfattning som måste omfattas helt och hållet. Denna auktoritet klargörs ännu tydligare när de är samlade i ett ekumeniskt koncilium. Då är de lärare och domare för den universella Kyrkan i frågor om tro och moral. Deras definitioner måste då åtföljas i trons lydnad." (Lumen Gentium)

Ofelbarhet hör på ett särskilt sätt ihop med påven som huvud för biskoparna (Matt 16:17-19; Joh 21:15-17). Som Andra Vatikankonciliet påpekade är ofelbarhet en nådegåva som påven åtnjuter i sitt ämbete. Han åtnjuter den när han som högsta herde och lärare för de trogna bekräftar dem - sina bröder och systrar - i deras tro (Luk 22:32) och proklamerar som definitiv en doktrin för tron och moralen. Därför är hans defintioner i sig själva, inte som resultat av Kyrkans beslut, oföränderliga och infallibla eftersom de uttalas med den Helige Andes hjälp, en hjälp utlovad till honom genom den salige Petrus.

Ofelbarheten hos påven är inte en lära som plötsligt dök upp i Kyrkans undervisning; snarare är det en dogm som varit underförstådd i den tidiga Kyrkan. Det är endast vår förståelse för ofelbarheten som utvecklats och blivit klarare genom historiens gång. Redan hos Petrus är ofelbarheten underförstådd: Joh 21:15-17 "Föd mina lamm...", Luk 22:32 "Jag har bett för dig så att din tro inte ska fela..." och Matt 16:18 "Du är Petrus...."

 

 

Baserat på Kristi bud

Kristus lärde Kyrkan att predika allt han undervisat (Matt 28:19-20) och lovade skydd av den Helige Ande för att "leda er fram till hela sanningen" (Joh 16:13). Detta mandat och det löftet garanterar att Kyrkan aldrig kan falla bort från sanningen (Matt 16:18, 1Tim 3:15) även om individer inom Kyrkan kan göra det.

När de kristna började förstå på ett mer klart sätt Kyrkans auktoritet i sin undervisning och den primära ställningen hos påven började de utveckla en djupare förståelse för påvens ofelbarhet. Denna utveckling syns tydligt i Kyrkans historia. Vi har t ex hos Cyprianus från Kartago från ca 256 denna fråga "Vågar kättarna komma ända fram till Petrus stol, varifrån den apostoliska tron kommer och varifrån inget misstag kan komma?" (Brev 59[55]). Senare, på 500-talet fångar Augustinus den rådande attityden när han påpekar: "Rom har talat; saken är utagerad." (Sermones 131, 10)

 

Några klarlägganden

Ett ofelbart uttalande - vare sig det är från endast påven eller från ett ekumeniskt koncilium eller från Kyrkans fortlöpande undervisning från sitt Magisterium - görs i regel endast när någon doktrin satts i fråga. De flesta doktriner har aldrig ifrågasatts av den stora majoriteten troende katoliker.

Vi kan ta fram en katekes och se det stora antal doktriner och lärosatser som aldrig definierats med officiell påvlig ofelbarhet. Det är i själva verket på mycket få punkter som en påve kan göra några ofelbara uttalanden som inte redan gjorts av ekumeniska koncilier eller det reguljära magisteriet i Kyrkan.

De stora dragen i det som hittils sagts borde vara väl känt av alla läskunniga katoliker och det hela verkar tämligen klart och enkelt. Det förhåller sig emellertid ganska annorlunda med "bibelkristna". För dem ter sig den påvliga ofelbarheten oklar eftersom deras uppfattning oftast är felaktig.

Några frågar sig hur påvar kan vara ofelbara när vi vet att de levt på ett skandalöst sätt. Denna fråga visar naturligtvis sammanblandningen av ofelbarhet och personlig syndfrihet. Det finns givetvis ingen garanti för att en påve lever ett fromt liv utan synder. Det märkliga är snarare hur fromma de flesta påvar varit i historien. De dåliga framstår i all tydlighet mot denna bakgrund.

Andra undrar hur ofelbarheten kan existera när påvarna inte är ense inbördes. Detta visar också en felaktig uppfattning om ofelbarheten, som ju endast angår vissa högtidligt avkunnande officiella lärosatser om moral och tro. De handlar inte om frågor om diciplin och inte om de inofficiella uttalandena som varje påve också har rätt att göra om olika ting som rör liv och tro. En påves privata åsikter i teologiska frågor är naturligtvis inte ofelbara. Endast det som en påve högtidligt definierar i sitt ämbete som ofelbart berörs av den ursprungliga ofelbarheten.

Även fundamentalister och evangeliska troende som inte gör dessa misstag tro inte desto mindre ofta att ofelbarhet är en särskild nådegåva till enskilda påvar att undervisa om vad än de tror är nödvändigt. Men det är inte korrekt. Ofelbarhet är inte ett substitut för teologiska studier hos den enskilde påven. Vad ofelbarheten gör är detta: den hindrar påven från att högtidligt förkunna något felaktigt som sanning. Ofelbarheten hjälper honom inte att veta sanningen eller att insprieras på ett särskilt sätt för att undervisa om sanningen. Han måste lära sig teologin liksom alla andra genom hårt arbete och studier, även om hans position underlättar en hel del.

 

Var Petrus ofelbar?

Fundamentalister brukar i diskussioner om ofelbarheten visa på hur Petrus betedde sig i Antiokia när han vägrade äta med hedningar för att inte stöta sig med vissa judar från Palestina. (Gal 2:11-16) Paulus gick emot honom i detta. Visar nu det att påvlig ofelbarhet inte kan finnas? Inte alls. Petrus handlingar hade med diciplinen i Kyrkan att göra, inte med grundsatser för tron eller moralen. Dessutom var problemet vad Petrus gjorde, inte vad han lärde. Paulus erkänner att Petrus mycket väl kände till den sanna undervisning. Problemet var att han inte levde upp till sin egen lära. Alltså undervisade inte Peter genom dessa handlingar; ännu mindre definierade han en moralisk eller trosmässig grundsats för Kyrkan.

Fundamentalister måster också erkänna att Petrus hade en sorts ofelbarhet - han skrev ju två brev som är ofelbara, de ingår i den Heliga Skriften. Så om hans beteende i Antiokia inte står i motsats till hans ofelbarhet står inte heller påvars dåliga beteende i motsats till påvlig ofelbarhet.

Om vi vänder oss till historien brukar vissa kritiker av Kyrkan påpeka de misstag påvarna gjort. Argumentet handlar i regel om tre fall, de misstag som begicks av påvarna Liberius, Vigilius och Honorius. De är dessa tre fall som de flesta kritiker av ofelbarheten tänker på. Vi ska inte gå in på detaljerna här - de finns i vilken kyrkohistoria som helst - utan nöja oss med att konstatera att inget av dessa tre fall handlar om påvlig ofelbarhet enligt den definition som Första Vatikankonciliet ger (jfr Pastor Aeternus 4)

 

Favoritfallet

Enligt fundamentalistiska kommentatorer är fallet med påven Honoriuis tydligast. De menar att han lärde ut den monothelitiska läran, ett kätteri som ansåg att Kristus endast hade en enda vilja (den gudomliga) och inte två viljor (en gudomlig och en mänsklig) vilket alla ortodoxa kristna tror.

Men fakta säger något annat. Honorius beslöt helt enkelt att inte avgöra denna fråga alls. Som Ronald Knox förklarar: "Med allt han hade av mänsklig vishet ansåg han att kontroversen borde lämnas därhän för kyrkofridens skull. Han var därmed faktiskt inopportun. Vi säger i efterhand att han gjorde fel. Men ingen kan väl någonsin påstå att en påve är ofelbar i att inte definiera en doktrin."

Knox skrev till Arnold Lunn (då en blivande konvertit som skulle bli en stor engelsk apologet för tron - deras korrespondens finns i boken Difficulties): "Har det någon gång slagit dig in hur få de påstådda "felaktiga ofelbara" besluten är? Jag menar, om någon la fram en tes i din närvaro om att alla kungar i England var fläckfria, så skulle du inte börja mumla "Men det går illavarslande rykten om Jane Shore...och de bästa historikerna menar att Karl II tillbringade för mycket tid hos Nell Gwynn" Här har vi nu alla dessa påvar som skrivit det ena anatemat efter det andra i sekler, vilka alla helt säkert motsade varandra. Och så får du istället dessa två eller tre påstådda misstag!" Även om Knox inte bevisar ofelbarhetens sanning så visar det han säger hur osannolikt argumentet om de påstådda misstagen är.

Avvisandet av påvens ofelbarhet från "bibelkristna" kommer ur deras uppfattning om vad den kristna kyrkan är för något. De tror nämligen inte att Kristus skapade en synlig Kyrka. Då blir det också svårt att förstå varför det finns en hierarki med Kristus som överstepräst, med en påve och biskopar som leds av denna påve.

Det här är inte platsen att ge en genomarbetad beskrivning av hur den synliga kyrkan etablerades. Men vi kan enkelt se hur Nya Testamentet skildrar apostlarnas uppbyggande av Kyrkan. De följer sin Mästares instruktioner och vi kan se hur varje kristen författare under de första seklerna - ja alla kristna ända fram till Reformationen - är fullt införstådda med att Kristus bygger upp sin synliga organisation.

Ett exempel på denna gamla kunskap om den synliga kyrkan kommer från Ignatius från Antiokia. I hans brev från första århundradet till församlingen i Smyrna skrev han: "Var än biskopen träder fram ska folket vara med; precis som var än Jesus Kristus är, där är den katolska kyrkan." (Brev till folket i Smyrna,8,1 [110 e Kr]) Om nu Kristus skapat en sådan organisation måste han ordnat för dess fortsättning, han måste ha ordnat för en enkel identifikation av den - alltså en klar synlighet för alla som sökte den - och han måste ha givit oss en metod för att bevara hans sanna undervisning intakt.

Allt detta ordnades också genom den apostoliska successionen av biskopar. Bevarandet av det kristna budskapet, dess fullhet, garanterades genom infalliblitetens nådegåva, ofelbarheten. Bevarandet gavs åt Kyrkan som helhet men särskilt åt församlingen av biskoparna och påven som individuell vikarie för Kristus.

Det är den Helige Ande som hindrar påven från misstag och denna karisma följer på ett nödvändigt sätt från existensen av själva Kyrkan. Om det stämmer som Kristus lovade skall helvetets portar inte kunna hindra Kyrkan på sin färd vilket innebär att hon skyddas från sådana djupa misstag som tar henne bort från Kristus. Kyrkan måste visa sig som den säkra mentorn i allt som rör frälsningen.

Ofelbarhet innebär inte att en enskild påve inte kan försumma att undervisa sanningen eller att han skulle vara utan synd eller att enbart diciplinära beslut görs på ett intelligent sätt. Det vore förstås trevligt om påven var allvetande eller syndfri men det faktum att han inte är det leder dock inte till Kyrkans fall. Däremot måste påven vara istånd att undervisa på ett korrekt sätt eftersom undervisning i frälsning är Kyrkans främsta uppgift. För att frälsning ska äga rum måste människor veta vad tron går ut på. De måste ha bergfast klippa att stå på, lita på såsom källan till den heliga kristna undervisningen. Därför finns ofelbarheten.

Då Kristus sa att helvetets portar inte skulle bestå inför hans Kyrka (Matt. 16:18) förstår vi att Kyrkan aldrig kan upphöra existera. Om Kyrkan vid något enda tillfälle i historien avvek från sanningen genom att lära ut en villolära, betyder det att Kyrkan upphörde såsom Kristi sanna kyrka. Det innebär att Kyrkan inte kan lära ut en villolära. Det Kyrkan lär ut och definierar för de troende är sanningen. Samma uppfattning om verkligheten finner vi hos Paulus då han säger att Kyrkan är "sanningens pelare och grundval" (1 Tim. 3:15). Om nu Kyrkan är grundvalen för den religiösa sanningen i denna värld är den Guds eget språkrör. Som Jesus sa till sina apostlar: "Den som lyssnar till er han lyssnar till mig och den som avvisar er han avvisar mig." (Luk. 10:16)

 

(Efter trakta på http://www.catholic.com/library/papal_infallibility.asp)


upp

© 2006 Katolsk Mission