|
Kommentera till mig:
humlebo@harnosand.org
Vad är påvlig ofelbarhet?
Den katolska kyrkans lära om
påvlig ofelbarhet missförstås ofta. Särskilt
fundamentalister och andra sk "bibelkristna" blandar ofta ihop den
särskilda karisman som ligger i påvlig ofelbarhet med
syndfrihet hos en person. De tror att människor som är trogna
påven menar att påven som person är syndfri. Andra,
som visserligen undviker denna blunder, tror att påven
förlitar sig på någon amulett eller någon magisk
ritual när det är dags att besluta något med
påvlig ofelbarhet.
När vi ser dessa vanliga
missförstånd om grunden till den påvliga ofelbarheten,
känns det nödvändigt att förklara mer exakt vad
ofelbarhet INTE är.
Ofelbarhet är inte frånvaron av
synd hos en person, t ex påven. Det är inte heller en
nådegåva, en karisma som endast hör till påven.
Ofelbarheten hör även till gemensamheten av biskoparna
när de i moralisk enhet de allvarligt lär ut en doktrin som
sann. Detta får vi direkt från Jesus som lovade sanningen
åt apostlarna och deras efterträdare: "Den som lyssnar till
er, han lyssnar till mig..."(Luk 10:16). Och "Sannerligen, allt ni
binder på jorden skall vara bundet i himlen."(Matt 18:18)
Andra Vatikankonciliets förklaring
Konciliet förklarade ofelbarheten
så här:
"Fastän de individuella biskoparna
inte åtnjuter privilegiet kan de i alla fall tillsammans
proklamera Kristi lära om ofelbarheten. Detta gäller
även om de är spridda över världen men
upprätthåller enhetens band emellan sig och med Petrus
efterträdare. När de undervisar autentiskt om frågor
kring tro och moral, ger de en enig uppfattning som måste
omfattas helt och hållet. Denna auktoritet klargörs
ännu tydligare när de är samlade i ett ekumeniskt
koncilium. Då är de lärare och domare för den
universella Kyrkan i frågor om tro och moral. Deras definitioner
måste då åtföljas i trons lydnad." (Lumen
Gentium)
Ofelbarhet hör på ett
särskilt sätt ihop med påven som huvud för
biskoparna (Matt 16:17-19; Joh 21:15-17). Som Andra Vatikankonciliet
påpekade är ofelbarhet en nådegåva som
påven åtnjuter i sitt ämbete. Han åtnjuter den
när han som högsta herde och lärare för de trogna
bekräftar dem - sina bröder och systrar - i deras tro (Luk
22:32) och proklamerar som definitiv en doktrin för tron och
moralen. Därför är hans defintioner i sig själva,
inte som resultat av Kyrkans beslut, oföränderliga och
infallibla eftersom de uttalas med den Helige Andes hjälp, en
hjälp utlovad till honom genom den salige Petrus.
Ofelbarheten hos påven är inte
en lära som plötsligt dök upp i Kyrkans undervisning;
snarare är det en dogm som varit underförstådd i den
tidiga Kyrkan. Det är endast vår förståelse
för ofelbarheten som utvecklats och blivit klarare genom
historiens gång. Redan hos Petrus är ofelbarheten
underförstådd: Joh 21:15-17 "Föd mina lamm...", Luk
22:32 "Jag har bett för dig så att din tro inte ska fela..."
och Matt 16:18 "Du är Petrus...."
Baserat på Kristi bud
Kristus lärde Kyrkan att predika allt
han undervisat (Matt 28:19-20) och lovade skydd av den Helige Ande
för att "leda er fram till hela sanningen" (Joh 16:13). Detta
mandat och det löftet garanterar att Kyrkan aldrig kan falla bort
från sanningen (Matt 16:18, 1Tim 3:15) även om individer
inom Kyrkan kan göra det.
När de kristna började
förstå på ett mer klart sätt Kyrkans auktoritet i
sin undervisning och den primära ställningen hos påven
började de utveckla en djupare förståelse för
påvens ofelbarhet. Denna utveckling syns tydligt i Kyrkans
historia. Vi har t ex hos Cyprianus från Kartago från ca
256 denna fråga "Vågar kättarna komma ända fram
till Petrus stol, varifrån den apostoliska tron kommer och
varifrån inget misstag kan komma?" (Brev 59[55]). Senare,
på 500-talet fångar Augustinus den rådande attityden
när han påpekar: "Rom har talat; saken är utagerad."
(Sermones 131, 10)
Några klarlägganden
Ett ofelbart uttalande - vare sig det
är från endast påven eller från ett ekumeniskt
koncilium eller från Kyrkans fortlöpande undervisning
från sitt Magisterium - görs i regel endast när
någon doktrin satts i fråga. De flesta doktriner har aldrig
ifrågasatts av den stora majoriteten troende katoliker.
Vi kan ta fram en katekes och se det stora
antal doktriner och lärosatser som aldrig definierats med
officiell påvlig ofelbarhet. Det är i själva verket
på mycket få punkter som en påve kan göra
några ofelbara uttalanden som inte redan gjorts av ekumeniska
koncilier eller det reguljära magisteriet i Kyrkan.
De stora dragen i det som hittils sagts
borde vara väl känt av alla läskunniga katoliker och det
hela verkar tämligen klart och enkelt. Det förhåller
sig emellertid ganska annorlunda med "bibelkristna". För dem ter
sig den påvliga ofelbarheten oklar eftersom deras uppfattning
oftast är felaktig.
Några frågar sig hur
påvar kan vara ofelbara när vi vet att de levt på ett
skandalöst sätt. Denna fråga visar naturligtvis
sammanblandningen av ofelbarhet och personlig syndfrihet. Det finns
givetvis ingen garanti för att en påve lever ett fromt liv
utan synder. Det märkliga är snarare hur fromma de flesta
påvar varit i historien. De dåliga framstår i all
tydlighet mot denna bakgrund.
Andra undrar hur ofelbarheten kan existera
när påvarna inte är ense inbördes. Detta visar
också en felaktig uppfattning om ofelbarheten, som ju endast
angår vissa högtidligt avkunnande officiella lärosatser
om moral och tro. De handlar inte om frågor om diciplin och inte
om de inofficiella uttalandena som varje påve också har
rätt att göra om olika ting som rör liv och tro. En
påves privata åsikter i teologiska frågor är
naturligtvis inte ofelbara. Endast det som en påve
högtidligt definierar i sitt ämbete som ofelbart berörs
av den ursprungliga ofelbarheten.
Även fundamentalister och evangeliska
troende som inte gör dessa misstag tro inte desto mindre ofta att
ofelbarhet är en särskild nådegåva till enskilda
påvar att undervisa om vad än de tror är
nödvändigt. Men det är inte korrekt. Ofelbarhet är
inte ett substitut för teologiska studier hos den enskilde
påven. Vad ofelbarheten gör är detta: den hindrar
påven från att högtidligt förkunna något
felaktigt som sanning. Ofelbarheten hjälper honom inte att veta
sanningen eller att insprieras på ett särskilt sätt
för att undervisa om sanningen. Han måste lära sig
teologin liksom alla andra genom hårt arbete och studier,
även om hans position underlättar en hel del.
Var Petrus ofelbar?
Fundamentalister brukar i diskussioner om
ofelbarheten visa på hur Petrus betedde sig i Antiokia när
han vägrade äta med hedningar för att inte stöta
sig med vissa judar från Palestina. (Gal 2:11-16) Paulus gick
emot honom i detta. Visar nu det att påvlig ofelbarhet inte kan
finnas? Inte alls. Petrus handlingar hade med diciplinen i Kyrkan att
göra, inte med grundsatser för tron eller moralen. Dessutom
var problemet vad Petrus gjorde, inte vad han lärde. Paulus
erkänner att Petrus mycket väl kände till den sanna
undervisning. Problemet var att han inte levde upp till sin egen
lära. Alltså undervisade inte Peter genom dessa handlingar;
ännu mindre definierade han en moralisk eller trosmässig
grundsats för Kyrkan.
Fundamentalister måster också
erkänna att Petrus hade en sorts ofelbarhet - han skrev ju
två brev som är ofelbara, de ingår i den Heliga
Skriften. Så om hans beteende i Antiokia inte står i
motsats till hans ofelbarhet står inte heller påvars
dåliga beteende i motsats till påvlig ofelbarhet.
Om vi vänder oss till historien brukar
vissa kritiker av Kyrkan påpeka de misstag påvarna gjort.
Argumentet handlar i regel om tre fall, de misstag som begicks av
påvarna Liberius, Vigilius och Honorius. De är dessa tre
fall som de flesta kritiker av ofelbarheten tänker på. Vi
ska inte gå in på detaljerna här - de finns i vilken
kyrkohistoria som helst - utan nöja oss med att konstatera att
inget av dessa tre fall handlar om påvlig ofelbarhet enligt den
definition som Första Vatikankonciliet ger (jfr Pastor Aeternus 4)
Favoritfallet
Enligt fundamentalistiska kommentatorer
är fallet med påven Honoriuis tydligast. De menar att han
lärde ut den monothelitiska läran, ett kätteri som
ansåg att Kristus endast hade en enda vilja (den gudomliga) och
inte två viljor (en gudomlig och en mänsklig) vilket alla
ortodoxa kristna tror.
Men fakta säger något annat.
Honorius beslöt helt enkelt att inte avgöra denna fråga
alls. Som Ronald Knox förklarar: "Med allt han hade av
mänsklig vishet ansåg han att kontroversen borde lämnas
därhän för kyrkofridens skull. Han var därmed
faktiskt inopportun. Vi säger i efterhand att han gjorde fel. Men
ingen kan väl någonsin påstå att en påve
är ofelbar i att inte definiera en doktrin."
Knox skrev till Arnold Lunn (då en
blivande konvertit som skulle bli en stor engelsk apologet för
tron - deras korrespondens finns i boken Difficulties): "Har det
någon gång slagit dig in hur få de
påstådda "felaktiga ofelbara" besluten är? Jag menar,
om någon la fram en tes i din närvaro om att alla kungar i
England var fläckfria, så skulle du inte börja mumla
"Men det går illavarslande rykten om Jane Shore...och de
bästa historikerna menar att Karl II tillbringade för mycket
tid hos Nell Gwynn" Här har vi nu alla dessa påvar som
skrivit det ena anatemat efter det andra i sekler, vilka alla helt
säkert motsade varandra. Och så får du istället
dessa två eller tre påstådda misstag!" Även om
Knox inte bevisar ofelbarhetens sanning så visar det han
säger hur osannolikt argumentet om de påstådda
misstagen är.
Avvisandet av påvens ofelbarhet
från "bibelkristna" kommer ur deras uppfattning om vad den
kristna kyrkan är för något. De tror nämligen inte
att Kristus skapade en synlig Kyrka. Då blir det också
svårt att förstå varför det finns en hierarki med
Kristus som överstepräst, med en påve och biskopar som
leds av denna påve.
Det här är inte platsen att ge en
genomarbetad beskrivning av hur den synliga kyrkan etablerades. Men vi
kan enkelt se hur Nya Testamentet skildrar apostlarnas uppbyggande av
Kyrkan. De följer sin Mästares instruktioner och vi kan se
hur varje kristen författare under de första seklerna - ja
alla kristna ända fram till Reformationen - är fullt
införstådda med att Kristus bygger upp sin synliga
organisation.
Ett exempel på denna gamla kunskap om
den synliga kyrkan kommer från Ignatius från Antiokia. I
hans brev från första århundradet till
församlingen i Smyrna skrev han: "Var än biskopen träder
fram ska folket vara med; precis som var än Jesus Kristus är,
där är den katolska kyrkan." (Brev till folket i Smyrna,8,1
[110 e Kr]) Om nu Kristus skapat en sådan organisation
måste han ordnat för dess fortsättning, han måste
ha ordnat för en enkel identifikation av den - alltså en
klar synlighet för alla som sökte den - och han måste
ha givit oss en metod för att bevara hans sanna undervisning
intakt.
Allt detta ordnades också genom den
apostoliska successionen av biskopar. Bevarandet av det kristna
budskapet, dess fullhet, garanterades genom infalliblitetens
nådegåva, ofelbarheten. Bevarandet gavs åt Kyrkan som
helhet men särskilt åt församlingen av biskoparna och
påven som individuell vikarie för Kristus.
Det är den Helige Ande som hindrar
påven från misstag och denna karisma följer på
ett nödvändigt sätt från existensen av själva
Kyrkan. Om det stämmer som Kristus lovade skall helvetets portar
inte kunna hindra Kyrkan på sin färd vilket innebär att
hon skyddas från sådana djupa misstag som tar henne bort
från Kristus. Kyrkan måste visa sig som den säkra
mentorn i allt som rör frälsningen.
Ofelbarhet innebär inte att en enskild
påve inte kan försumma att undervisa sanningen eller att han
skulle vara utan synd eller att enbart diciplinära beslut
görs på ett intelligent sätt. Det vore
förstås trevligt om påven var allvetande eller syndfri
men det faktum att han inte är det leder dock inte till Kyrkans
fall. Däremot måste påven vara istånd att
undervisa på ett korrekt sätt eftersom undervisning i
frälsning är Kyrkans främsta uppgift. För att
frälsning ska äga rum måste människor veta vad
tron går ut på. De måste ha bergfast klippa att
stå på, lita på såsom källan till den
heliga kristna undervisningen. Därför finns ofelbarheten.
Då Kristus sa att helvetets portar
inte skulle bestå inför hans Kyrka (Matt. 16:18)
förstår vi att Kyrkan aldrig kan upphöra existera. Om
Kyrkan vid något enda tillfälle i historien avvek från
sanningen genom att lära ut en villolära, betyder det att
Kyrkan upphörde såsom Kristi sanna kyrka. Det innebär
att Kyrkan inte kan lära ut en villolära. Det Kyrkan lär
ut och definierar för de troende är sanningen. Samma
uppfattning om verkligheten finner vi hos Paulus då han
säger att Kyrkan är "sanningens pelare och grundval" (1 Tim.
3:15). Om nu Kyrkan är grundvalen för den religiösa
sanningen i denna värld är den Guds eget språkrör.
Som Jesus sa till sina apostlar: "Den som lyssnar till er han lyssnar
till mig och den som avvisar er han avvisar mig." (Luk. 10:16)
(Efter
trakta på http://www.catholic.com/library/papal_infallibility.asp)
upp
|
