Marialegionen
— Vem är hon som där blickar fram lik en morgonrodnad, skön såsorn målen, strålande såsom solen, överväldigande som en härskara? (Höga Visan 5,9)
— Och jungfruns namn är Maria. (Lukas 1,27)
— Marialegionen. Vilket utsökt namn! (Pius X1)
Kapitel 39
Grundläggande punkter för legionens apostolat
1. SJÄLAR NÅS INTE ANNAT ÄN GENOM GENOM MARIA
Ibland hålls Maria i bakgrunden för att det ska stämma med de fördomar som behandlar henne som obetydlig i kristendomen. Detta sätt att göra den katolska läran mer acceptabel kanske rimmar med vissa förnuftsresonemang. Det speglar dock inte den Gudomliga idén. De som går till väga på detta sätt inser inte att de lika gärna kunde predika kristendom utan Kristus när de så försummar Marias del i försoningen. För Gud var det passande att arrangera allting så att inget förebådande, inget kommande eller givande av Jesus skulle ske utan Maria.
Från början — alltså innan någon värld skapats — fanns Maria i Guds medvetande. Den som först tänkte på henne och skisserade ett helt unikt öde var Gud själv. Hennes storhet hade en början oändligt långt tillbaka, före all värld, idén om hennes fanns hos den Evige Fadern tillsammans med idén om en Återlösare. Hon hade del i Återlösarens öde .
Så långt tillbaka svarar alltså Gud på alla tvivlares funderingar när de tänker: "Varför behöver Gud Marias hjälp?" Det är givet att Gud kunde klara sig utan både henne och Jesus. Men de handlingar som Gud faktiskt valde att utföra inbegriper Maria. Och detta handlande placerar henne jämsides med hennes Son, det sker i samma ögonblick som Återlösaren gjordes uppenbar. Det gick längre än så: denna ursprungliga plan gav henne Moderns roll, Återlösarens moder och moder till alla de som förenades med Honom.
På så sätt var Maria för evigt upphöjd, den enda i sitt slag bland alla levande varelser, helt bortom alla jämförelser även med de mest andliga av dem, helt olik i sin Gudomliga idé, helt olik i den förberedelse hon fick och därigemom helt unik i sin utvaldhet i den första profetian om återlösning, som riktades till satan i 1 Mos 3:15:
"Från och med nu kommer du och kvinnan att vara fiender och samma förhållande ska gälla mellan din avkomma och hennes barn. Barnet kommer att krossa ditt huvud medan du kommer att hugga det i hälen".
I denna text ser vi den framtida Återlösningen summerad av Gud själv. Maria är i en klass för sig själv; hon är långt före sin födelse och efter sin död en fiende till satan; hon är under Frälsaren men vid hans sida och en avbild av honom (jfr 1 Mos 2:18), fjärran från alla andra. Ingen enda profet, inte ens Johannes Döparen, är på det sättet vid hans sida, ingen kung eller ledare, ingen apostel och ingen evangelist, inte ens Petrus eller Paulus; ingen av de största påvarna i historien, ingen av lärarna eller andliga rådgivarna; inget helgon, ingen David eller Salomo, inte ens Moses eller Abraham. Ingen av dem alla ! Ensam bland alla skapade varelser som någonsin kommer att leva på jorden, är hon den gudomligt utvalda och bestämd Medarbetaren i vår Frälsning.
Levandegjord och klart uppenbarad i profetior
Den profetiska traditionen fortsätter: "Jungfrun", "Jungfrun och barnet", "Kvinnan", "Kvinnan och barnet", "Drottningen på Konungens högra sida" — och den ständiga försäkran att en kvinna ska vara av primär och avgörande betydelse för vår frälsning. Vilken sorts framtid anger dessa profetior om henne? De stora saker som förutsägs följer väl tämligen logiskt? Sällan inser vi till fullo hur förkrossande och definitiva profetionerna löser ut sig vad gäller Maria i den kristna kyrkans religion och historia.
En profetia är liksom en föraningens skugga av det som ska komma, en blick fram i tiden snarare än i rummet, en blek kontur av framtidens händelser. Naturligtvis är denna blick mindre levande, mindre klar och distinkt, än den verklighet som förutses. Men lika nödvändigt är att profetian bibehållerr en rimlig proportion i förhållande till denna verklighet.
De profetior som anade Återlösningen genom en Kvinna och hennes Barn, tillsammans som ett ensamt par, utan några andra vid sidan, och som krossar ormens huvud, satans huvud, blir alldeles obegripliga om vi sätter kvinnan i bakgrunden. Om profetian alltså är sann, om frälsning är en livslång process av gudomlig Inkarnation och offerdöd på korset så att den äger rum i den mänskliga själen, vilket är just vad den Heliga Kyrkan och Skriften tillsammans säger, så måste Maria återfinnas i det kristna systemet tillsammans med Jesus, oskiljbar från honom i hans frälsningsarbete. Hon måste vara den Nya Eva, helt beroende av honom men nödvändig för honom. Hon är då sannerligen ingen annan än mediet för all nåd, coredemptrix och mediatrix såsom den Katolska Kyrkan alltid benämnt hennes ämbete. Om profetian såg Guds verkliga landskap förblir de främlingar i detta landskap som säger att Maria är av begränsad betydelse för kristendomen.
På samma sätt visar hennes Bebådelse den nyckelroll hon har — profetian får sin uppfyllelse; livsfrukten har kommit ner till oss efter att urtidsödet fullbordats.
Begrunda det märkliga arbetet i Guds barmhärtiga design och deltag i den största fredskonferensen någonsin! Det är en konferens mellan Gud och mänskligheten och konferensens namn är Bebådelsen. I denna konferens representerades Gud av en av ärkeänglarna och mänskligheten av henne, vars namn vår Legion på ett privilegierat sätt bär.
Hon var en enkel flicka men mänsklighetens öde hängde på henne denna dag. Ängeln kom med överväldigande information. Han gav henne ett förslag om Inkarnationen. Han meddelade henne inte endast detta utan respekterade hennes fria vilja; för en kort stund darrade mänsklighetens villkor i hennes val.
Återställelsen var ytterst önskvärd från Guds sida. Men här, liksom annars, trängde sig Gud inte på människans fria vilja. Han erbjöd det omätligt värdefulla alternativet men det var människan som skulle acceptera det och det var människan som skulle kunna vägra ta emot det.
Stunden var inne, den stund som alla tidigare generationer sett fram emot och alla efterkommande generationer sett tillbaka till. Det var en alla tiders kris! En paus uppstod i historiens utveckling. Den unga flickan accepterade inte på en gång. Hon ställde en fråga och hon fick svar på den. Ny paus. Hon säger sedan orden "Jag är Herrens tjänarinna. Jag vill göra som han önskar, så att hans plan kan bli verklighet". Dessa ord förde Gud ner till jorden och skrev under den stora fredsuppgörelsen för mänskligheten.
Fadern såg till att försoningen hängde på henne. — Hur få inser detta ! Att allt hängde på hennes samtycke. Också många katoliker saknar förståelse för den roll Maria spelade. Kyrkans lärare säger detta: Anta att jungfru Maria hade vägrat moderskapet som erbjöds henne: den Andra Personen i Guds treenighet hade då inte antagit kött genom henne.
"Vilken vördnadsbjudande innebörd har inte detta! Vilken fruktansvärd tanke att Gud gjort vår förlossares ankomst beroende av att jungfrun från Nazaret säger sitt "Jag vill göra som Han önskar" (Luk 1:38); att denna sats skulle avsluta en värld och starta en ny, att denna sats skulle bli fullföljandet av alla profetior, vändpunkten i hela den kända historien och all tid.
Hon var den första gnistan av morgonstjärnan som ger oss föraningen om rättvisans sol som är i uppgång. Så långt som människans vilja kan fullfölja rättvisan binder denna första gnista ett band som gör det möjligt för Himlen att komma ner på jorden och för mänskligheten att lyfta sig upp till himlen". (Hettinger)"
Vilken vördnadsbjuande innebörd! Det betyder ju att hon var mänsklighetens enda hopp. Men människornas öde vilade säkert i hennes händer. Hon gav det svar som, trots att det är omöjligt att förstå, sunda förnuftet säger oss måste ha varit det mest heroiska svaret någonsin i världshistorien. Ingen annan varelse skulle ha kunnat ge detta svar. Till henne kom Återlösaren; inte bara till henne utan till hela den stackars mänskligheten men genom henne, hon som talade för alla.
Tillsammans med Återlösaren gav hon allt det som tron innebär och människans verkliga liv är denna tro. Annat betyder ingenting, det måste ges upp för detta verkliga liv, det enda värdefulla i vår värld. Vi bör betänka att alla generationers tro, både de som gått vidare till de som nu lever på jorden och de oräkneliga miljoner som kommer i framtiden, alla dessa generationers tro är beroende av de ord som denna lilla jungfru sade.
Ingen sann kristendom utan Maria.Som tack för denna enorma gåva måste alla kommande släkten hädanefter kalla henne välsignad. Hon som tog kristendomen till jorden kan inte förnekas en plats i det kristna andliga livet.
Men vad ska vi säga om alla de människor som förminskar Marias betydelse, som behandlar henne som ett bihang och som gör ännu värre saker? Inser de inte att varje nådegåva de fått har de fått genom henne. Kan de inte förstå att om vi den natten utestängdes från hennes accepterande ord skulle vi inte haft någon Återlösning på jorden för någon enda människa och vi hade stått utanför allt. Ingen skulle då kunnat vara kristen även om vi ropat Herre ! Herre ! varje dag. (Matt 7:21)
Om de som förminskar Maria verkligen är kristna, om de fått ta emot livets gåva, har detta skett endast genom att hon förverkligade det, det nya livet låg inkapslat i hennes medviljande. Det dop som gör oss till Guds barn gör oss samtidigt till Marias barn.
Tacksamhet till Maria i konkret och praktisk form, är därför det mest adekvata kännemärket för varje kristen. Återlösningen är nämligen en gemensam gåva från Fadern och Maria och därför måste varje tack till Fadern åtföljas av ett tack till Maria.
Sonen återfinns alltid med sin Moder
Det var Guds vilja att nådens ordning inte skulle instiftas utan Maria. Det var Guds behag att allting skulle fortsätta på samma sätt. När Gud ville förbereda Johannes Döparen för sin mission som föregångare till Jesus helgade Gud honom genom det heliga besöket när Maria vandrar upp till Elisabeth.
Under den första julnatten avvisade många Maria och då avvisade de också Jesus. De visste inte då att de avvisade den som de egentligen väntade på. När representanterna för det utvalda folket - herdarna - fann den lille Utlovade för alla jordens länder, fann de också Maria med honom. Hade de vänt sig från henne hade de aldrig funnit honom. På trettondagen tog vår Herre emot de hedniska folkslagen på jorden genom de tre representanterna, de tre kungarna från Östern, de tre vise männen. Men de kunde finna vår Herre endast genom att finna henne.Det som hände hemligt i Nazaret bekäftades offentligt i tempet. Jesus offrade sig till Fadern men det skedde med Marias armar och händer. För babyn tillhörde modern och utan henne kunde ingen rening eller bekräftelse ske i templet.
Går vi vidare ser vi hos kyrkofäderna att vår Herre inte började sitt offentliga liv utan hennes tillåtelse. På samma sätt var det hennes initiativ på bröllopet i Kana att vår Herre började visa tecken, göra under och kraftgärningar som bevis för sin mission.
Man för man: tjänstekvinna för tjänstekvinna: träd för träd.
När den sista scenen kom på Golgata som avslutade den ohyggliga återlösningen hängdes Jesus upp på korsets träd. Maria stod intill, inte bara som en kärleksfull mor, inte av en händelse, utan på samma vis som hon var närvarande vid inkarnationen. Hon stod där som en representant för mänskligheten, hon beseglade sitt offrande av sin Son för människors skull.
Vår Herre lät inte offra sig för sin Fader utan hennes medgivande och hennes offer för alla sina barn; korset blev till deras offer och hans offer.
"För så sant som hon led och nästan dog av sitt lidande" — detta är Benedikt XV's ord — "lika sant avstod hon från sina moderliga rättigheter till denna Son för vår frälsnings skull. Hon lät honom lida och betala priset för oss och på så sätt kan det på ett rättfärdigt sätt sägas att hon tillsammans med Kristus återlöste mänskligheten."
Den Helige Ande arbetar alltid tillsammans med henne
Vi kommer nu lite närmare pingstens fest — denna oerhörda händelse då Kyrkan sätts i havet för att göra sin missionsresa. Maria var där. Det var genom hennes böner den Helige Ande kom ner till sin mystiska kropp för att förbli den trogen med "all makt och är och härlighet" (1 Krön 29:11)
Allt som Maria gav åt Jesus ger hon nu åt Hans kropp Kyrkan. Samma lag gäller pingsten som är ett slags ny uppenbarelse. Hon är lika nödvändig för det ena som för det andra. Så är det också med alla de gudomliga tingen ända till slutet: om Maria lämnas utanför följer vi inte Guds Plan, oavsett karaktären på våra böner, vårt arbete och vårt strävande. Om Maria inte är närvarande erhåller vi heller ingen nåd.
Detta är en överväldigande tanke. Frågan kan dyka upp: Får de som försummar eller ser ned på Maria ingen som helst nåd? De får utan tvekan nåd därför att deras försummelse sker utifrån brist på kunskap. Men vilken ledsamhet inför Himlen, vilket sätt att behandla henne, hon som hjälper oss.
Dessutom är nådegåvorna som vi får under sådana trista omständigheter endast ett fragment av det verkliga nådeflödet. Vårt livsarbete misslyckas därmed till stor del.
Vilken plats behöver vi ge henne?
Vissa människor kan känna oro inför att ge en skapad varelse sådan universell makt och inför att vi därmed förminskar Gud. Men om det behagar Gud att skapa henne sådan kan det väl inte förminska Gud att acceptera det? Hur vettigt låter det att säga att gravitationens kraft minskar Guds kraft? Gravitationen kommer från Gud och fullföljer hans syften genom all materiell natur. Varför skulle det visa brist på respekt att låta Maria vara den hon är i Nådens natur? Om naturlagarna visar Guds makt i naturen kan vi inte tvivla på att de lagar han givit Maria kan annat än manifestera den gudomliga godheten och allmakten.
Men även om vi tar emot kunskapen om Maria inställer sig frågan om mått och medel. "Hur ska jag fördela mitt böneliv med böner till Maria och böner till de tre Personerna i Gud? Vad är rätt fördelning så det inte blir vare sig för mycket eller för lite?" Så frågar somliga. Andra går längre och utformar en kritik i frågan "Vänder jag mig inte bort från Gud när jag ger henne mina böner?"
Dessa frågor uppstår genom ett misstag. Man applicerar jordiska idéer på himmelska verkligheter. De som frågar på detta vis tänker sig Fadern, Sonen och den Helige Anden, helgonen och Maria som ett antal statyer. Det är i grunden ett hedniskt tänkande: att vända sig till en av dem är att vända sig bort från de andra.
För att förstå sammanhanget bättre finns ett antal metoder. Men märkligt nog är den enklaste och samtidigt den heligaste lösningen av problemet den följande: "Du måste verkligen ge allt till Gud men tillsammans med Maria!" Den andliga erfarenheten visar att denna väg är fri från de förvirrande problem som vägning och moderation ger oss.
Varje handling ska erkänna hennes "Fiat"
Rättfärdigandet av denna metod vi nyss nämnt ligger i själva Bebådelsen. I denna stund blev hela mänskligheten förenad med Maria. Hon blev förespråkare för oss alla. Hennes ord till Gud innehåller alla människors ord och hons själv innehåller på ett vis alla människor. Gud såg på alla genom henne.
Livet till vardags är nu ingenting annat än en utbildning i Gud. För varje människa är en lem i Guds Mystiska Kropp, Kyrkan. Men utan Maria kan denna utbildning inte komma till stånd. Utbildningen är nämligen ett flöde av den ursprunliga Inkarnationen. Därigenom är Maria direkt och på ett verkligt sätt Moder till varje kristen, på samma sätt som hon är Moder till Jesus Kristus. Hennes medgivande medarbete och hennes moderliga omsorg är lika nödvändiga för den dagliga tillväxten av Kristus i vårt vardagsliv som de var för den fysiska tillväxten av Jesus.
Vad innebär detta för den kristne? Det innebär många viktiga saker. En är denna: den kristne måste medvetet och helhjärtat bejaka Marias position som sin representant i det heliga offer som började vid bebådelsen och avslutades med korset, där återställelsen skedde. Den kristne måste intyga det hon då gjorde för hans eller hennes skull. Endast så kan den kristne få glädjen av de eviga välgärningarna i all fullhet och utan skam.
Detta intygande — vilken karaktär har det? Går det bra att en gång uttala sin tacksamhet, utan repetition? Tänk på denna fråga och på svaret till den utifrån det faktum att Maria genom sitt bejakande gjorde att varje handling i våra liv har blivit kristna handlingar. Är det då orimligt att varje handling i vårt liv bör ha ett inslag av medvetenhet om Maria och tacksamhet till henne? Svaret blir detsamma som det vi redan givit: "Du ska genne henne allt."
Ära Herren med Maria
Ha Maria i ditt medvetande, se henne framför dig, åtminstone på ett enkelt sätt, vid alla tidpunkter i ditt vakna liv. Gör din intention och din vilja till ett med hennes på ett sådant sätt att varje sak du gör under en dag, varje bön du yttrar, görs tillsammans med henne. Maria får inte lämnas utanför något du gör. Om du ber till Fadern eller till Sonen eller till den Helige Ande, eller till något av helgonen, så kan det alltid ske tillsammans med Maria. Hon säger orden tillsammans med dig. Hennes läppar och dina läppar formar orden tillsammans. Hon har del i allting du gör. På detta sätt är hon inte endast endast vid din sida. Hon är på sätt och vis en del av ditt medvetande. Ditt liv är en tillvaro tillsammans med henne. Ni ger till Gud allt ni har tillsammans.
Denna kompletta form av hängivelse till Maria erkänner på ett vackert sätt hennes roll i frälsningen, den roll som hon alltid har haft. Men samtidigt är detta den enklaste formen av hängivelse till henne. Den löser problemen för de som tvivlande frågar: Hur mycket? Tar vi inte uppmärksamheten bort från Gud på
detta sätt? Till och med katoliker kan säga: Det är extremt! Men på vad sätt kan förnuftet störas av detta? Och på vilket sätt tar denna hängivelse uppmärksamhet från den Allsmäktige? Detta problem har nog snarare de som är avundsjuka för Guds värdighets skull istället för att delta i den plan Gud själv förverkligar. Och de som säger att de håller sig till Skriften och tyst förbigår de ställen där att han har gjort stora ting med Maria och att alla kommande generationer skall kalla henne salig. (Luk 1:48-49)
Till alla dessa tvivlande är det bäst att föra fram hängivelsen och tala om dess rikedom. Och hur kan legionärer annars tala om henne? Alla försök till förminskning och reduktion av henne leder endast till mystifikation.
Om Maria är en skugga eller en rent sentimental föreställning så har ju de som inte bryr sig så mycket om henne alldeles rätt, inte katolikerna. Å andra sidan kan ingen ta bort det faktum att hennes ställning i det kristna livet innebär en utmaning för alla med ett levande hjärta. En saklig undersökning av hennes roll får oss att knäböja inför henne.
Syftet med Legionen är att spegla Maria. I den utsträckning Legionen är trogen denna uppgift får den del av hennes kröningsgåva att sprida ljus i de hjärtan som vistas i otrons mörker på jorden.
”Albert den Store, läraren till Thomas Aquinas har ett underbart stycke i en kommentar till Bebådelsen. Fritt parafraserat säger detta stycke att Marias son skänker evighet åt sin moders perfektion på samma sätt som ett träd har del i den eviga perfektionen som återfinns i trädets frukter.
I praktiken ser den katolska kyrkan på Maria som en gränslös kraft när de gäller att skänka nåd. Hon uppfattas som moder till alla återlösta varelser genom att hennes nåd är universell. Genom hennes gudomliga moderskap är hon helt enkelt, vid sidan av treenigheten, den största och mest verkningsfulla av alla övernaturliga krafter i himlen och på jorden. (Vonier: The Divine Motherhood)
2. Oändligt tålamod och mildhet måste ges i överflöd till den ovärderliga själen
Den allvarliga tonen måste bannlysas från legionens mission och verksamhet. De kvaliteter som leder till framgång, särskilt när vi vänder oss till människor som är utstötta och djupt nere i synd, är framför allt medkänsla och mildhet.
Vi faller ständigt för frestelsen att kritisera vad som händer omkring oss, vi använder skarpa ord och beskrivningar och vi ångrar oss efteråt. Det är möjligt att misstag görs och bör kritiseras men varför inser vi inte att den hårdhet vi visar fram leder till den perversa situation som vi började med att kritisera ! Den blomma som skulle ha öppnat sig under vår milda behandling med ljus och värme och medkänsla, sluter sig nu istället i den kyliga atmosfären.
Istället finner vi att den stämning av sympati som legionären alltid ska föra med sig, viljan att lyssna på andra, viljan att gå helt upp i det som är för handen, är oemotståndlig på ett ljuvligt sätt. Den mest hårdhjärtade eller obalanserade individ kan på detta sätt vinnas på fem minuter, snarare än
under ett år av predikan.
Den här hårda sortens människor befinner sig ofta nära ursinnets gräns. Att ytterligare tränga dem leder till synd och gör dem ännu hårdare i sitt mostånd. Vill vi hjälpa ska vi leda dem i den andra riktningen. Vi kan endast göra det genom att behandla dem med yttersta medkänsla och respekt.
Varje legionär bör bränna in följande ord i sin själ, ord som Kyrkan låter Vår Välsignade Fru säga: "Minnet av mig är sötare än honung. Och att äga mig är ljuvligare än hela bikupan." (Syrak 24:20) Andra kan utöva starkare inflytande och göra oss gott. Men för legionären finns endast en väg att göra Guds arbete — medkänsla och mildhet.
Låt inte legionären avvika från denna medkänsla och mildhet under några omständigheter som helst. Om hon eller han gör det ändå kan inte något gott uppnås. Snarare uppstår skador. Legionärer som förlorar sig utanför Maria förlorar kontakt med henne som allt gott arbete hänger på. Vad kan då uppnås?
Det allra första praesidiet fick titeln Vår Dam av Barmhärtigheten. Detta passade bra för det första besöket av legionen gjordes på ett sjukhus som förestods av Sisters of Mercy. Legionärerna tänkte väl att det var de själva som valde namnet men kan tvivla på att det i själv verket var den goda jungfrun själv som tog fram namnet. Därmed indikerade hon vad som alltid måste vara ett karaktärsdrag hos legionärens själ.
Normalt brukar inte legionärerna vara helt bortkomna när det gäller att söka upp syndare. Ofta kan de ägna år åt att finna och hjälpa en avgjord missdådare. Men då och då stöter de ändå på någon som verkligen sätter tron, hoppet och kärleken på prov. Dessa individer verkar befinna sig utanför området för den vanliga syndaren, personer med riktigt ingrodd eländighet i viljan, själviskheten inkarnerad och en bottenlös tendens att förråda allt gott. Där finns ett hat inför Gud och en attityd av direkt revolt mot all religiositet. Det verkar inte finnas någon mjuk punkt någonstans i dem, ingen liten gnista av nåd, inte ett spår av andlighet. Så fruktansvärt obehagliga ter de sig att det är mycket svårt att tänka sig att ens Gud kan finna något gott där. Vad skulle Gud kunna hitta i denna förvridna existens som skulle få Honom att bjuda in honom eller henne till den intima närheten i eukaristin eller föreningen i himmelriket?
Det är nästan oemotståndligt att lämna sådana missfoster åt sig själva. Inte desto mindre får legionären inte släppa fallet. Alla dessa reaktioner och resonemang är alla falska. Gud välkomnar verkligen denna förvridna och förstörda själ. Han har sänt sin egen Son, vår älskade Herre, till just denna person och är i detta nu tillsammans med personens själ.
Här är legionens motiv för att stå ut i arbetet, utformat av Monsignore R.H. Benson: "Om en syndare drev bort Jesus bara genom sin synd, så kunde vi lämna honom där. Det är därför att den syndfulla själen, som Paulus säger i en skräckinjgande fras, håller fast i Kristus och fortsätter att korsfästa honom och gör hån av honom (Heb 6:6) som vi inte kan lämna honom därhän."
Vilken enorm tanke! Kristus vår konung fast i fiendens klor, för att uttrycka det drastiskt. Så bra att minnas detta i vår livslånga kamp, för denna den grymmaste och längsta kamp som någonsin utkämpats, för legionärens outtröttliga strävan att nå den själ som annars förlänger ångesten och smärtan hos Kristus! Allt som kallas naturligt måste brinna i den vitgödgade trons ugn, när vi ser och älskar och står vid Kristi sida, korsfäst i den syndande själen. Såsom det hårdaste stål börjar flyta när hettan är stark nog kommer den hårdaste själ att mjukna under Jesu kärleks outsläckliga låga.
En gång fick en väl prövad legionär i en stor stad denna fråga: Hade han mött någon som var helt hopplös? Motvillig medgav han att många var fruktansvärda att tas med men ingen var helt hopplös. När han pressades lite till bekände han att han visste om en person som ändå kunde gå som hopplös. Just samma kväll blev denna legionär emellertid motsagd. Helt av en händelse mötte han på gatan just den person han pratat om. Tre minuters samtal och sedan skedde en omvändelse inom denna person, en omvändelse som fortfatande håller.
"En omständighet är särskilt märklig i Sankta Madeleine Sophies liv. Vi ser här ett troget uppsökande av en annan själ i med hela känslostyrkan. I tjugotre år älskade hon envist en själ som Gud fört i hennes väg. Det handlade om en förlorad varelse som ingen annan än detta helgon kunde hjälpa att komma hem. Hon hette Julie. Var hon kom ifrån visste ingen. Hon berättade aldrig samma historia två gånger. Men det var säkert att hon var en ensam och fattig människa, med en mycket tivelaktig läggning. Många såg henne som onaturligt förrädisk, listig, snål, elak, hysteriskt aggressiv. Men helgonet såg bara en själ som den gode Herden fann på farliga platser och lämnade i hennes vård. Hon adopterade henne som sitt eget barn, skrev över tvåhundra brev till henne och led mycket för hennes skull, Tillbaka fick hon endast otacksamhet och bråk, men helgonet hoppades och höll ut och förlät och förlät igen. Julie dog i frid med Gud sju år efter sankta Madeleine." (Monahan: Sankta Madeleine Sophie Barat)
3. Legionärnes mod
Varje yrke kräver sitt egets sorts mod och håller för ovärdig en person som saknar detta speciella mod. Legionens mod är det moraliska modet. Nästan allt arbete inom legionen består av att närma sig andra personer för att föra dem närmare Gud. Ibland möts detta med motstånd och brist på insikt, vilket visar sig på olika sätt, oftast inte så dödligt som i militära krig och inte så ofta, vilket erfarenheten visar. För de flesta ute i krig är det naturligt att stå ut med glåpord ibland, kritik och arga ord, roade miner eller rädda ansikten, rädda för att utsättas för en predikan eller en helig gest. "Vad ska de tänka? Vad ska de säga? är de avkylande funderingarna hos legionären, istället för Apostelns stolta tankar över att vara värdig att få lida lite för Jesu namn. (Apg.5:41)
När denna överdrivna rädsla får fritt spelrum blir allt arbete för andra själar trivialt. Se er omkring hur tragiskt detta är. Överallt i världen lever troende mitt i stora sekulariserade samhällen, där de flesta katoliker är ex-katoliker och de flesta kristna icke-katoliker. Fem procent av dessa borde kunna vinnas genom en god individuell presentation av den katolska katekesen. Dessa fem procent är tyngden som väger över till konversioner i stor skala. Men denna ansträngning görs inte. Dessa katoliker skulle vilja göra det men på grund av en förlamning gör de ingenting och denna dödliga förlamning kallas felaktigt "respekt för andras uppfattningar". Också andra benämningar används, t ex "vanlig försiktighet", "åsiktsfrihet", "hopplöst företag", "inte pådyvla andra moraliska sanningar", "vänta på en signal" och många andra liknande fraser; de leder alla till passivitet.
Det berättas i biografin över St Gregorius Thaumaturgus att han frågade de närvarande hur många själar som fortfarande inte kommit till tro i staden. Svaret var: Endast sjutton stycken. Den döende biskopen mediterade en stund och sa sedan: Exakt lika många som var troende när jag kom hit som biskop. Han hade startat med endast sjutton troende människor och hans tro hade omvänt så många att endast sjutton kvarstod. Underbart. Ändå tar inte Guds nåd slut fast så många sekel passerat. Tro och mod kan fortfarande ta emot nåd för att göra det St Gregorius Thaumaturgis gjorde. Tro saknas i regel inte, men modet saknas.
Legionen måste förstå allt detta och medvetet driva en kampanj mot den överdrivna respekten för människor. För det första genom att använda en klok och sund diciplin. För det andra genom utbildning av missionärerna så att de uppfattar det överdrinva kravet på respekt snarare som feghet, liksom soldater i ett krig skulle se på det. De måste inspireras att agera på impuls och ta tillfället i flykten. Kärlek, lojalitet och diciplin är inte så mycket att visa upp om de inte kombineras med offer och mod. En legionär utan mod ! Om en sådant fenomen kan vi inte annat säga än det St Bernard sa "Vilken skam att vara en ömhudad medlem av det törnekrönta Huvudet !"
"Om du endast kämpade när du var beredd att ta emot lite törnar, vad är då din förtjäntst? Det gör intenting att du saknar mod om du bara agerar som om du verkligen var modig. Om du känner dig för lat för att ta upp minsta tråd från golvet men ändå gör det av kärlek till Jesus, vinner du mera än om du av nervös iver gjort den noblaste handling. I stället för att beklaga dem ska du vara glad att Herren utnyttjar dina svagheter. Genom att han låter dig känna dig miserabel på grund av svagheterna ger han dig ständiga tillfällen att rädda ett stort antal själar." (St Therese av Lisieux)
4. Symboliska handlingar
Det är en fundamental princip i Legionen att vi i allt vi gör lägger ner det bästa av oss. Svårt eller enkelt, allt måste göras i Marias ande.
Ytterligare en princip är viktig. I andliga verksamheter finns det inga garantier för hur mycket arbete som behövs. När vi ägnar oss åt själar som skall vinnas för Jesus, är det inte lätt att säga när arbetet är färdigt. Detta gäller i synnerhet de svåra fallen. Vi märker snart att vi i dessa fall gärna överdriver svårigheterna och anser att det är omöjligt och hopplöst. De flesta s.k. omöjliga fall är inte omöjliga alls. Få saker är omöjliga med envishet och skicklighet. Men vi inbillar oss gärna detta och med den attityden blir det snart omöjligt.
Någon gång kan vi verkligen träffa på en omöjlig uppgift i den meningen att det är bortom mänskliga förmågor. Det är naturligtvis så att om vi lämnades åt oss själva så skulle vi undvika att anstränga oss i fall som verkar självklart omöjliga att utföra. Att ägna sig åt dessa fall skulle innebära att vi inte gör mycket annat som är nödvändigt för Legionen. Det skulle förvandla det kristna äventyret till en karikatyr.
Men med undantag för dessa extrema fall handlar Legionens arbete om kamp i alla omständigheter och till vilken kostnad som helst — ansträngning är första princip. Att inte behandla något fall som hopplöst, vare sig naturligt eller övernaturligt sett, är vägen till det möjliga. Endast en sådan attityd kan lösa problemen. Och mer än så, för vi hör i denna princip evangeliet tala: att med Guds hjälp är ingenting omöjligt. Det är vår trosvissa respons på Herrens rop att tron förflyttar berg och kastar dem i havet.
Att föreställa sig en andlig kamp och en andlig erövring utan en själ som intar denna okuvliga attityd är att nära en ren fantasi. Om vi förstår detta blir legionens huvudsakliga syssla att stärka varandras andiga mod.
"Varje omöjlig situation kan delas upp i trettionio steg och varje sådant steg är möjligt" — så säger en bekant slogan i Legionen med träffande självmotsägelse. Ändå är det en överlägset klok idé som lägger grunden för framgång. Om nämligen viljan är förstelnad av det omöjliga i ett visst arbete kommer kroppen att vila i samma attityd av inaktivitet. I detta läge kommer varje svårighet att te sig oöverstiglig.
När vi befinner oss i detta läge ska vi dela upp svårigheten i många små och besegra en efter en. Det är som att ta sig upp på taket av ett hus, du måste använda trapporna först och ett steg i taget. När vi möter svårigheter tar vi på samma sätt ett litet steg i taget. Det finns ingen anledning att oroa sig för nästa steg, det räcker med att bry sig om det steg man just nu tar. När det är taget visar sig nästa. Ta det och ytterligare ett kommer att visa sig. När en hel serie steg är tagna, kanske inte alla trettionio. märker vi att vi kommit igenom den dörr som var så omöjlig. Vi har kommit in på mer lovande marker.
Observera: betoningen ligger på aktivitet. Oavsett hur stora svårigheterna ter sig, gäller det att ta ett steg i taget. Naturligtvis ska varje steg göras så verkningsfullt som möjligt. Men om ett verksamt steg inte verkar vara möjligt just nu så gäller det att ta ett mindre verksamt steg sålänge. Om det inte verkar möjligt ens att ta ett sådant steg så måste någon gest visas, inte endast bön, en gest som anger riktningen för målsättningen. Denna gest är vad Legionen kallar "symboliskt handling" och avsikten med den är att skaka om läget så att det inte längre verkar omöjligt. Det är en kreativ konflikt med dödläget.
5. Aktivt arbete är nödvändigt
Legionen blir död som ett lik om det inte finns en levande ande i den. Denna livsviktiga ande i Legionen är inte något som flyter runt lite allmänt i luften. Nej! Det är en ande som kommer av nåd genom arbete. Den beror på det arbete som utförs och på sättet det utförs av varje individ inom legionen. Om ingen ansträngning pågår flämtar anden på sparlåga och kan mycket väl dö.
På grund av (a) motvilja mot ett arbete som verkar svårt eller (b) oförmåga att upptäcka vad som kan göras, vilket alltid är obegränsat oavsett hur obetydlig platsen är, men framför allt på grund av (c) rädslan för kritik -- finns en tendens till att undvika aktivt arbete i Legionen eller till endast dela ut små obetydliga arbetsuppgifter. Men det finns ingen egentlig anledning att skapa en legion över huvud taget om inte detta svåra arbetet utförs. En armé som vägrar gå i kamp, vilket misstag! Ett praesidium som inte är engagerat i någon form av aktivt arbete, saknar därmed rätt att kalla sig en del av Marialegionen. Vi måste upprepa att andliga övningar inte räcker för att svarar emot legionärens plikt till aktivt arbete.
Ett inaktivt praesidium är inte endast en osann hållning gentemot Legionens syfte att vara ett handlingskraftigt aktivt apostolat utan är också en djup orättvisa. Det skapar nämligen intrycket att Legionen inte klara vilket arbete som helst, medan sanningen tvärtom är att den motsatta. Legionen klarar alla sorts arbeten med används inte till dem.
6. Kontrollen av praesidiets arbete
Arbetet skall väljas ut av praesidiet. Medlemmar har inte friheten att sätta igång ett arbete som de anser vara lämligt i legionens namn. Men denna regel skall inte tillämpas så strikt att medlemmar hindras ta tillfällen i akt att utföra passande arbeten. Legionären skall tvärtom på ett sätt alltid vara i tjänst. Ett arbete som legionären stöter på av en händelse kan alltid noteras och tas upp på nästa möte. Om praesidiet godkänner det kan detta arbete bli ordinärt legionärt arbete.
Överlag skall praesidiet gå fram försiktigt här. Det finns en naturlig tendens bland människor av god vilja att sätta igång med allt annat än det som ska göras och att fara omkring överallt utom på den plats där de egentligen skall vara aktiva. Dessa människor skadar snarare än hjälper. Om de inte hålls tillbaka bryter de ned den legionära diciplinen.
Om känslan av ansvar rubbas kommer snart inte arbetet att utföras, detta ansvar inför praesidiet, idén att alla är budbärare som utgår från praesidiet och återkommer för rapport om arbetet till det. Utan ansvaret inför praesidiet blir arbetet en fara för Legionen. Om ett grovt misstag sker i ett arbete som utförts på frihand, kommer skulden på Legionen trots att misstaget var ett resultat av att man inte tagit sitt ansvar inför praesidiet.
När entusiaster bland legionärerna klagar över att deras vilja att göra gott hämmas av legionär diciplin, är det viktigt att analysera arbetet utifrån linjerna vi dragit upp ovan. Samtidigt är det angeläget att undersöka om klagomålet kanske är befogat. Diciplinens främsta uppgift är att driva människor framåt, inte hålla dem tillbaka; vissa personer kan dock inte tänka sig någon annan auktoritet än att säga "nej" och i övrigt agera tillbakahållande.
7. Visitationer skall göras parvis
Visitationer skall utföras parvis. Denna föreskrift görs i ett bestämt syfte. Först och främst för säkerhetens skull. Detta gäller mer för hemmen än för gatorna. För det andra blir uppmuntran större när man går i par. Det är en hjälp inför fegheten i att överdrivet respektera människor på platser där det är svårt att tala för Legionens sak, i familjer där mottagandet är svalt. För det tredje är det en viss välgörande diciplin i att gå i par. Man blir mer punktlig och lojal när besök skall göras i par. Är man ensam blir det lätt att man skjuter upp eller ändrar tid för visitationerna. Trötthet, dåligt väder, den naturliga motviljan att gå till otrevliga miljöer får mycket större betydelse om legionären är ensam i arbetet. Det leder till att visitationerna inte längre sker en gång i veckan, att de inte blir lika effektiva och att de så småningom upphör alldeles.
Det vanliga sättet att lösa problemet med en legionär som inte kommer till visitationen är det följande. Är det en helt ofarlig visitation,
t. ex. till ett sjukhus eller liknande, kan legionären gå ensam. Men om det å andra sidan är en visitation som kan innebära någon som helst fara, får visitationen ställas in. Att göra en ensam visitation bör vara ett undantag. Om den ena partnern upprepade gånger missar en visitation bör det tas upp i praesidiet.
8. Intimiteten i det legionära arbetet måste bevaras
Legionen måste vara noga med att den inte blir ett instrument för sociala reformatörer. Legionens arbete är i grunden en fördolt arbete. Det börjar i hjärtat på den individuelle legionären och växer där som en ivrig andlig kärlek. Genom direkt och personlig kontakt med andra kan legionärerna höja den andliga nivån i hela samhället. Arbetet gör i tysthet, försiktigt och utan påtryckningar. Det syftar mer till att låta katolska principer och känslor genomsyra samhället än att undertrycka olika former av ondska som pågår där. På det sättet dör ondskan succesivt ut genom brist på mylla att växa i. Den verkliga segern ligger i den stabila och kanske ofta långsamma utvecklingen av en katolsk livsstil och livssyn bland människor i samhället.
Det är väsentligt att den intima karaktären bevaras i det legionära arbetet med parvisa visitationer, bevaras med svartsjuk iver. Den bevaras inte om det går rykten om att legionärerna endast söker tillfällen att offentligt fördöma syndare i samhället. Sker detta så kommer snart visitationerna till hemmen betraktas som något tvivelaktigt. Iställe för att vara personer som alla kan lita på och tala med i förtroende, kommer misstanken att legionärerna är utsända detektiver. Därmed blir legionärerna avskydda och slutet är nära för det goda arbetet.
Därför bör de som är ansvariga för Legionens arbete vara försiktiga i att delta i målsättningar som trots en god vilja ändå använder metoder som har lite med legionen att göra. Särskilda organisationer finns för att bekämpa vissa iögonfallande missbruk i samtiden. Låt legionärerna hjälpa till där det passar och ge stöd individuellt. Men låt Legionen vara trogen endast sina egna mål.
9. Visitationer från dörr till dörr är önskvärda
Legionens visitationer bör vara gå från dörr till dörr oavsett vilka sorts människor som lever där. Människor kan ta illa upp om de tror att de är utvalda för besök. Även hem som inte är katolska ska besökas, om det inte finns mycket starka skäl emot. Det får inte förekomma någon aggressiv konfrontation, allt ska leda till djup vänskap. Genom att arbeta på att skapa vänner kommer legionärernas visitationer snart att uppfattas positivt bland folk som inte är katoliker. Denna perception av legionärerna kommer i sin tur att leda till att Guds försyn får möjlighet att beröra de personer som vi vill leda in i vår hjord. Att ha katoliker som vänner gör att många antikatolska fördomar faller bort. Respekt för katoliker leder till respekt för den katolska kyrkan. Man vill ha mer information, böcker efterfrågas och detta kan leda till ännu större saker.
10. Förbjudet att ge materiell hjälp
Materiella gåvor får inte ges. Till materiella gåvor hör begagnade kläder. Detta förbud betyder inte att det är något fel i att skänka materiell hjälp utan endast att det är omöjligt av praktiska skäl att Legionen ägnar sig åt det. Att ge till fattiga är gott i sig och när det görs med övernaturlig intention är det en hög och nobel sak att göra. Många stora och viktiga organisationer bygger på detta givande. En sådan är inspirerad av St Vincent de Paul, som i sin tur har inspirerat Marialegionen på ett djugående och till och med avgörande sätt. Men Legionen har fått en annorlunda uppgift. Den grundläggande principen är inte att skänka materiella gåvor till behövande utan andliga gåvor till varje individ i samhället. Detta program stämmer inte överens med givandet av materiella gåvor. Detta har flera skäl.
a. Besökande från en organisation som ger gåvor åt behövande blir sällan välkomna till människor som inte har sådana behov. Sådana besök får dem att se ut som hjälpsökande människor som lever på välgörenhet. Ett praesidium som börjar med välgörenhet kommer snart att ha en mycket liten verksamhet. För andra organisationer är gåvorna nyckeln som öppnar men för Legionen är det nyckeln som stänger.
b. De som väntar sig materiella gåvor men inte får det blir besvikna på Legionen och därigenom mindre mottagliga för det egentliga budskapet.
c. Även bland de som tar emot gåvor går inte Legionens andliga budskap fram. Vi låter istället den materiella hjälpen komma från andra organisationer som har det som sitt speceialla område och som har särskild nåd för det arbetet. Legionärerna får ingen särskild nåd för det eftersom det är emot reglerna. Ett praesidum som gör misstag här hamnar i komplicerade situationer. Det blir endast sorger för Legionen.
Det är ingen hållbar lösning att hävda att vi som privata individer kan skänka till välgörande ändamål, alltså inte i Legionens namn. För en analys av detta visar hur komplicerat det blir. Det vanliga fallet är att en person som inte brukade skänka bort saker innan han blev medlem i Legionen, börjar göra det efter att han blivit medlem. Han kanske märker behov när han är ute på visitationer. Han skänker ingenting just då utan återkommer senare med gåvor, nu som privatperson. Han bryter därmed Legionens regler och använder det privata besöket som täckmantel. Han såg behovet som legionär. Mottagarna känner honom just som legionär. De gör inte någon skillnad på privatperson och legionär; för dem är det Legionen som skänker gåvor.
Märk väl att en enskild legionär som bryter lydnaden i detta avseende komprometterar hela praesidiet. Att bli känd som en välgörenhetsorganisation går fort, det räcker med några få gåvor.
Om en legionär av någon anledning vill hjälpa en viss familj är det mycket bättre att skänka till någon känd organisation eller ge genom någon vän till familjen. Om legionären inte alls kan tänka sig detta är det väl fråga om att försöka vinna något betydligt mera värdsligt snarare än något himmelskt.
Allt detta betyder inte att legionärerna skall vara likgiltiga för människor i nöd, tvärtom de skall notera det och meddela organisationer som sysslar med välgörenhet. Skulle det inte lyckas att indirekt få hjälp till de behövande skall ändå inte Legionen träda in som välgörare. Det är helt enkelt inte dess uppgift och det förefaller osannolikt att det inte finns någon annan väg till hjälp till de i nöd.
"Den medkänsla vi visar inför de fattiga är utan all tvekan påbjuden av Gud. Men vem kan förneka att ännu högre står det ivriga och hängivna bibringandet av andlig kunskap och övertygelse? Därigenom ges ju något som inte är av övergående jordisk natur utan något som håller i evighet." (A.N.)
Denna princip kan dock tolkas alltför snävt, vilket historien visar. Ändå är de viktigt att betona att legionärernas arbete inte handlar om materiell hjälp. Motsatsen gäller. Kritiken går ofta ut på att Legionen bara pratar om religion, inte utövar den. Denna kritik kan vi lägga bakom oss. Legionärerna måste bevisa att det är andlig kärlek och andlig hjälp som flödar ut ur deras arbete i varje tillåten form de arbetar.
11. Att samla in pengar
På liknande sätt som med givandet av materiella gåvor är de förbjudet att samla in pengar under visiationer. Visitationer kan ge pengar men det skulle skapa en atmosfär som inte är andlig. Det skulle statuera ett tydligt exempel på jordisk rikedom och andlig torftighet.
12. Ingen politik i Legionen
Ingen legionär får tillåta sig politiskt inflytande genom arbetet i Legionen, vare sig ideologiskt eller partipolitiskt.
13. Sök upp varje själ och tala till den
Essensen i religiöst arbete är begäret att nå varje individuell själ och dra denna själ in i det apostoliska livet. Det gäller ALLA själar, inte bara de otroende, inte bara familjerna, inte bara de fattiga eller utstötta.
Legionären får inte vika inför de allra grövsta formerna av religiös misär. Det finns ingen enda person som inte berörs av legioärens egen tro och tålamod, hur övergiven och hopplös denna person än verkar vara. Men samtidigt vore det en oaccetabel begränsning av Legionens arbete att endast ägna sig åt de svåra fallen. Attraktionen i att söka efter de förlorade fåren får inte skymma sikten för de större arbetsfälten som ligger framför oss, ett fält som gäller många människor kallade till helighet men som knappt utför ett minimum av religiösa plikter. Att nå personer som nöjer sig med ett minimalt andligt liv och får dem att ägna sig åt hängiven tjänst, kräver långsiktigt och tålmodigt visitationsarbete. Fader Faber sa att ett helgon är värt en miljon vanliga katoliker och den heliga Theresa från Avila sa att en enda själ som söker helighet är mer värd inför Gud än tusentals vanliga människor. Hur underbart skall det inte då vara att hjälpa många människor bort från den vanliga rutten.
14. Ingen är för ond att bli upprest, ingen är för god för det.
Ingen enda själ bland de som vi möter i visitationerna får lämnas på samma nivå vi mötte dem. Det finns ingen person för god för att komma närmare Gud. Ofta kommer legionärerna möta personer som är betydligt heligare än dem själva, men även då har legionärerna möjlighet att göra stora ting. De kan inspirera till nya idéer, flera former av hängivenhet. De kan skänka liv åt gamla rutiner. I vilket fall kan de inte undvika att bidra till uppbyggelse av det apostoliska livet. Så låt legionärerna fortsätta sitt arbete vare sig de möter syndare eller helgon i fullt förvissning om att de inte är där i sin egen andliga fattigdom utans om representater för Marialegionen, "förenade med sina pastorer och deras biskopar, med den Heliga Stolen och med Kristus." (U.A.D.)
15. Ett vagt apostolat är av litet värde
I varje enskilt fall måste det apostoliska arbetet vara effektivt och tydligt i sin godhet. Mycket gott måste göras för ett stort antal människor. Om inte det går måste något stort och gott göras för ett litet antal människor. Men aldrig får vi nöja oss med litet gott till ett stort antal människor. En legionär som gör det kan därmed göra en björntjänst åt hela Legionen genom att det lilla och otydliga som gjorts kan hindra andra att göra mer. En annan fara ligger dock i den modlöshet som sprider sig då vi märker att det lilla goda för många egentligen inte var något gott för någon enskild. Denna känsla utsätter själva medlemskapet i Legionen för stor fara.
16. Hemligheten bakom inflytande är kärlek
Vi måste betona att verklig och omfattande apostolisk godhet kan effektueras endast genom riktig vänskap mellan legionärerna och de personer de besöker. Det man åstadkommer blir annars tillfälligt och bräckligt. I synnerhet gäller detta när visitationer görs i samband med tronkröningen av det Heliga Hjärtat. Fast detta arbete är underbart i sig själv och en källa till många välsignelser skall det inte betraktas som det huvudsakliga syftet. En visitation som snabbt resulterar i tronkröningen och sedan avslutas kommer ur Legionens perspekti att ha skördat mycket lite av det sådda. Många och upprepade besök till varje familj innebär istället långsam framgång för legionärsparet och behov av många legionärer och många praesidia.
17. I varje själ man arbetar för ser legionären Kristus och vill tjäna Honom
En visitation får aldrig ske i enbart filantropisk eller humanistisk välgörenhetsanda i medlidande med någon nödställd. "När ni gjorde detta för de minsta av mina bröder, gjorde ni det för mig". (Matt 25:40) Med dessa ord skrivna i hjärtat måste legionären se Kristus i sin medmänniska (som är hela mänskligheten utan undantag) och tjäna henne som Kristus. Den onde, den otacksamme, den skadade, den föraktade, den utstötte, den som avskys mest av alla, skall alla ses i detta ljus. De är helt klart de minsta bröderna till Kristus och (enligt Hans ord) ska behandlas med en aktning som tillkommer prinsar.
Legionären skall alltid ha i minnet att han gör visiationen, inte som en överlägsen gentemot en underlägsen person, inte som en jämlike utan som en underlägsen gentemot en överlägsen för att vara till tjänst som tjänaren inför sin herre. Avsaknad av denna tjänande inställning skapar en överlägsen beskyddarattityd. Med den attityden kan ingenting övernaturligt eller naturligt gott komma ut mötet. Närvaron av en legionär kan tolereras av människor endast när det handlar om att ge gåvor. Å andra sidan blir han eller hon hjärtligt välkommen om det handlar om att vara aktningsfull, sympatisk och ödmjuk besökare som knackar på och frågar om de får komma in och prata en stund. Då behöver gåvorna inte vara materiella för det handlar i grunden om sann vänskap. Legionären skall också veta att det är enkel klädsstil som gäller och enkelt språk i tilltalet, allt annat reser barriärer.
18. Genom legionären älskar Maria sin Son och ser till Honom
När en legionär som utfört en obehaglig och svår visitation summerar det lyckade resultatet med orden "Vi blev vänner" så summerar han eller hon också upp Legionens metoder i tre enkla ord. För att väcka denna vänskap krävs först och främst att vi visar vänskap: att älska dem vi möter. Det finns ingen annan väg här, ingen annan form av diplomati, ingen annan väg till verkligt inflytande. St Augustinus uttrycker samma tanke i en annan form när han säger "Älska och gör vad du vill!"
I ett mästerligt stycke om St Franciskus definierar Chesterton en klar kristen princip: "Franciskus såg endast fler Kristusar i människor, inte samma monotona bild. För honom var en människa alltid en människa som inte försvann varken i en folkträngsel eller i en öken. Han vördade alla människor; han inte bara älskade dem utan respekterade dem alla. Det som skänkte honom denna extraordinära personliga förmåga var detta: att alla som såg in i hans bruna brinnande ögon kände att han, Franciskus Bernardone, intresserade sig för just dem, vare sig de var påve eller tiggare, sultanen av Syrien eller råbarkad rövare som just krypit ut ur skogen. Han intresserade sig för vars och ens individuella liv alltifrån vaggan till graven och tog var och en på fullaste allvar."
Men kan man älska på detta sätt? Ja men endast genom att kunna se Jesus, vår Herre i varje person vi möter. Kärlek väcks då genom varje tanke som tänks. Det är åter helt säkert att Maria inget hellre vill än att vi kan visa Jesus, den Mystiska Kropp som är hennes älskades Sons, fler exempel på den kärlek hon slösade på honom. Hon kommer att hjälpa sina legionärer med detta. När Maria finner en liten glimt, en liten glöd av beredskap till kärlek, kommer hon att ge vindpust efter vindpust för att flammorna ska stå högt.
19. Varje dörr öppnas för den ödmjuke och respektfulle legionären
Brist på erfarenhet är typiskt för den första visiten men den legionär som tagit ovanstående till hjärtat har därmed ett fungerande pass till varje hem.
Vi måste insistera på att ingen legionär har rätt till att komma in i hemmen. Det kan endast ske på människors egen inbjudan. Det gäller att bokstavligen stå med mössan i hand och be om tillträde. Med hela sitt uppträdande måste total respekt visas som om det gällde att stiga in i ett slott. En kort inledning om vad saken gäller bör följas av en ödmjuk fråga om man får stiga in. Detta leder ofta till att dörren öppnas på vid gavel och ett erbjudande om att sitta ned. Därefter gäller det för legionären att inte undervisa, det är inte visitens mening. Inte heller är syftet att ställa en rad frågor utan endast för att så frön till vidare vänskap och förtroende som i ett senare skede kan öppna portarna för kunskap och inflytande.
Det har sagts att den alldeles särskilda äran i kärleken är att förstå andra människor. Denna ledsamma värld behöver mest av allt just denna förståelse, eftersom "majoriteten av alla människor verkar lida av brist på uppmärksamhet. De är olyckliga för ingen tar deras händer i sina, ingen vill ta emot några förtroendende." (Duhamel)
Svårigheter som uppstår initialt får inte tas för allvarligt. Även om till och med utstuderad råhet förekommer blir det ödmjukheten som får råheten på skam och som ser till att en skörd kan inhöstas längre fram i tiden.
Intresse för barnen i familjen man visiterar leder ofta till fin konversation. Man kan fråga om hur mycket de vet om religion och sakrament, frågor som de vuxna kanske inte så gärna vill ha men som går bra när det gäller barnen, fast det samtidigt blir läxor som adresseras till de vuxna.
När man lämnar familjen måste det finnas en öppning för nästa träff. Just de ord man säger till avsked och tack för besöket kan på ett naturligt sätt innehålla löften om framtida besök,
20. Attityder vid besök på sjukhus
Legionärer som besöker ett sjukhus måste komma ihåg att de är där med huvudmännens goda vilja ungefär som vid ett besök hemma hos någon. Representanterna för institutionen kommer att vara normalt skeptiska och det gäller att komma ihåg att regler och policy spelar in vad gäller deras beteende mot alla missionerande besökare. Legionären får inte bryta mot vad som är vettigt i den här situationen, inte göra besöket vid olämplig tidpunkt och naturligtvis inte ta med mediciner eller något annat till patienterna. Det är heller inte lämpligt att lägga sig i något som diskuteras på sjukhuset. Patienter har ofta synpunkter på sjukhusets standard eller rutiner och på personalens sätt att sköta sitt arbete. Legionären får inte ta del i sådan kritik, vare sig för eller mot. Naturligtvis lyssnar legionären på patienternas erfarenheter och ger tröst om det går, men inte mer än så. Legionären kan ta upp saker som berör henne eller honom på ett praesidium. Då är det lättare att få ett riktigt perspektiv på situationen.
21. Legionären kan inte döma
Respekt för andra måste finnas inte bara i legionärens beteende utan framför allt i tänkandet. Det stämmer inte med legionärens uppdrag att sätta sig till doms över något eller någon eller mäta andra med egna måttstockar. Det går inte an att betrakta någon annan människa som mindre värd bara för att värderingar och tankar är annorlunda än vad vi förväntar oss.
Många människors liv ligger öppna för mycket kritik men legionären är inte den som ska döma. Alltför ofta är just sådana människor helgon som missbedömts och missförståtts. Andra människors liv innehåller grova övergrepp. Det är Gud själv som ser hjärtat och förstår den verkliga situationen. Som Gratry säger: "Många människor saknar kunskap och moralisk insikt, de enda visdomsord de får höra under uppväxtens svåra tid är perversa maximer och vulgära beskrivningar. Och ingenting kommer att krävas av en människa som hon inte själv fått till livs."
Många personer försöker hålla god min och låtsas leva lyckade liv och har inte accepterat att de levt på fel sätt. Naturligtvis kommer dessa personer ha sina dagar då allt är andras fel och bitterheten är stor. Men även med sådana personer är legionären lyssnaren och inte dömaren. Chansen finns nämligen alltid att sådana människor är en Nikodemus som smög i nattens mörker för att tala med Jesus och senare blev en välgörare som spred ljus till många och hjälpte Kristus vid begravningen.
Legionärernas roll är aldrig att vara någon sorts domare eller kritiker. De måste alltid se med Marias ögon på alla de personer de möter och alla situationer de befinner sig i. De ska försöka göra det Maria skulle göra.
Det var en av Edel Quinns stora egenskaper att aldrig finna några fel utan att först gå med saken till den Välsignade Jungfrun.
22. En översyn av svår kritik
Flera gånger har vi talat om den paralyserande effekt som grov kritik har på den enskilde legionären. Det kan vara till hjälp med en princip att följa i sådana lägen.
Ett av legionens huvudmål som också kommer att vinna de flesta människor är att tänka höga tankar och handla med värdighet. Genom att medlemmarna lever apostoliskt visar de med sitt eget exempel hur lekmannens liv kan få hög värdighet. Genom den märkliga förmågan till imitation som människan besitter, ibland mot hennes vilja, kommer alla i någon grad att dras till denna värdighet. Ett tecken på detta är att många följer detta exempel öppet och med gott hjärta. Ett annat och vanligare tecken är att folk kommer att göra motstånd, för denna apostoliska värdighet bland lekmän är en sorts protest mot sekulärt liv med lägre värdighet. Det är en sorts kritik av vanligt världsligt liv som provocerar en sund reaktion. Denna reaktion, som är obehaglig, följs ofta av en ansträngning till ett bättre liv, en rörelse uppåt. Om ingen reaktion alls pågår är detta ett tecken på att inget högre exempel visats.
Därför finns ingen anledning till oro när legionärens apostoliska verksamhet provocerar kritik, förutsatt att kritiken inte gäller olämpliga beteenden. Ha alltid en annan princip klar för dig som vägledning för apostolisk ansträngning: "Människor erövras endast genom kärlek och godhet och genom diskreta exempel som inte förödmjukar dem, som inte hindrar dem att ge upp. Alla ogillar att bli attackerade av någon som bara vill vinna."(Giosue Borsi)
23. Vi behöver aldrig vara modlösa
Ibland ger de mest hängivna arbetsinsatserna ingen frukt alls, trots att vi utfört dem heroiskt och under lång tid. Men legionären siktar inte på synliga resultat. Samtidigt är det inte bra för arbetet att känna frustration. Konsten att inte bli modlös är att inse följande: en enda synd som blivit förhindrad genom legionärens arbete är värd oändligt mycket. Denna synd skulle annars ha varit en omätbar ondska genom alla de serier av konsekvenser den skulle haft. "Hur liten massan än är, spelar den roll för stjärnornas rörelser. Ditt medvetande, o Herre, kan upptäcka och och uppskatta minsta rörelse som min penna gör över pappret och du förbinder denna rörelse med himlakropparnas rörelser och låter den bidra och vara en del av dem. Samma sak äger rum i den intellektuella världen. Idéer lever och genomgår invecklade äventyr i denna intellektuella värld, en värld som är omätbart mycket överlägsnare den materiella, en värld som är sammanhållen och enhetlig i all sin enorma komplexitet. Men såsom i den materiella och intellektuella världen är det också i den oändligt mycket större moraliska världen." (Giosue Borsi).
Varje synd är en jordbävning i den moraliska världen. Den skadar själen hos varje människa. Ibland är den första länken i denna kedja fullt synlig, vi ser hur en person leder en annan till synd. Men oavsett om den är synlig eller osynlig leder den till vidare synd; en avbruten synd hindrar nästa synd och kedjan är bruten. Denna kedja skulle annars ha sträckt sig oändligt vidare och omfamnat hela världen för alltid. Därför är det kanske inte för mycket sagt att varje syndare som omvänts till ett värdigt liv kommer att leda en stor skara människor in i himmelriket.
Av detta följer att inget arbete är för omfattande när det gäller att förhindra en grov synd - inte ens ett helt livsarbete - för genom detta kommer varje själ få erfara den extraordinära nådens glöd. Det kan vara så att räddandet av den synden kan avgöra ett livsöde och inleda en resning och lyftning av en enda själ som i sin tur leder ett helt folk till dygden.
24. Korstecknet är ett hoppets tecken
Den huvudsakliga faran i modlösheten är dock något annat än motståndet - hur starkt detta än är - från de krafter varje legionär möter i världen. Den stora faran ligger i den oro legionären känner när ingen förväntad hjälp och inga goda omständigheter föreligger. Vänner sviker, goda människor räcker inte till, de egna förmågorna ger efter, allt vi försöker lita på faller undan och blir till förräderi mot vår frid.
Tänk vilken skörd av godhet vi skulle kunna få - så verkar det i alla fall - om skäran var vass, om arbetslägret var i god ordning, om korset inte var så tungt !
Denna otålighet inför det magra resultat vi når är en fara. Den skapar en modlöshet som de fientliga krafterna inte kunnat. Vi måste alltid minnas att arbete i vår Herres tjänst har Hans eget kännemärke, korstecknet. Utan det tecknet kan vi missa den övernaturliga karaktären i arbetet; det sanna resultatet kommer aldrig fram.
Janet Erskine formulerar denna princip på ett annat sätt. "Om du studerar den heliga historien, kyrkans historia och även din egen erfarenhet som ökar för varje år du lever, så ser du att Guds arbete aldrig äger rum i perfekta omständigheter, aldrig på ett sådant sätt vi skulle vilja eller önska." Det innebär alltså - märkliga tanke - att just de omständigheter som tycks förhindra ett lyckat arbete, åtminstone som det verkar för den begränsade mänskliga uppfattningen, inte alls är hinder utan tvärtom det som krävs för framgång. Det är inte olyckliga situationer som hotar att spoliera förväntningarna i arbetet utan tvärtom typiskt för Gud verk. Det är inte dödvikt som tynger ner oss utan tvätom bränsle för ansträngningen och hjälp för att slutföra målsättningen.
Det är tydligen alltid Guds behag att extrahera framgång ur omständigheter som inte alls verkar lovande och att genomföra sina mest storslagna projekt med instrument som är inadekvata. Men samtidigt måste legionären notera denna viktiga tumregel: de svåra omständigheterna får aldrig vara resultatet av legionärens okunnighet eller slarv, om de ska fungera i ett fruktbärande arbete. Legionen kan aldrig förvänta sig att erhålla nåd från sina egna misstag, sin egen okunnighet, sin egen brist på engagemang.
25. Framgång är glädje. Misslyckande är endast uppskjuten framgång.
Om vi ser på arbetet på rätt sätt kommer det att vara en ständig källa till glädje. Framgång är glädje. Misslyckande är en botgöring och en övning i tro - alltså en högre form av glädje för den reflekterande legionären som kan se alla misslyckanden som endast uppskjuten framgång.
Det är ett naturligt nöje att bli bemött med leenden av människor som verkligen sätter värde på ett besök. Men tvivlande blickar och misstänksamhet är egentligen ett ännu högre nöje och en djupare tröst. Legionärers erfarenhet är att sanna katoliker blir glada för en vänlig och sympatisk besökare medan de som inte blir det oftast saknar något och lider av en själ i fara.
26. Attityder emot svagheter hos praesidia och legionärer
Vi måste ha tålamod med de svagheter och felaktigheter vi finner hos praesidia eller hos individuella legionärer. Det faktum att ivern saknas, att förbättringar knappt är synbara, att världsliga tillkortakommanden är full synbara, får inte inge oss missmod.
En tanke är här viktig som hjälp. Om några legionärer brister, trots att de har god vilja och ett levande böneliv, kan vi fråga oss: var skulle de ha befunnit sig utanför Legionen? Vilket samhälle kan inte producera några få värdiga legionärer så att ett praesidium kan skapas?
Legionen arbetar med den enkla logiken att höja den andliga nivån i samhället. Det bästa, ja enda sättet att göra detta är att knåda in den apostoliska surdegen i den stora degen och låta den växa och jäsa där (jfr Matt 13:33). Detta innebär att det apostoliska materialet som finns tillgängligt måste kultiveras med oövervinneligt tålamod och mjukhet. Den vanliga katolska andan är något som växer mycket långsamt och därför finns ingen anledning att förvänta sig den apostoliska spiritualiteten som en ögonblicklig produkt. Om hjärtat saknas försvinner den enda meningen.
27. Att inte söka sig själv
Legionen ska inte tillåta sig att bli ett instrument för materiella personliga fördelar för någon enda medlem. Men ingen medlem ska heller behöva rådas till att undvika en situation där hon eller han utnyttjas som legionär.
28. Inga presenter till medlemmar
Att ge pengar eller motsvarande gåvor inom Legionen till medlemmar är förbjudet. Det skulle snart leda till stora ekonomiska bördor om sådana gåvor accepterades. Särskilt med tanke på de många i små omständigheter som finns inom legionen och som är värdefulla medlemmar, måste alla sådana tendenser bevakas noga.
Om praesidiet eller någon annan del av Legionen vill uppmärksamma någon och arrangera något särskilt får det i så fall bli i form av andliga gåvor, inte materiella.
29. Inga skillnader inom Legionen
Legionen sätter sig generellt emot alla begränsningar till en viss klass eller sektion av människor i samhället när det gäller att forma ett praesidium. Några skäl är de följande.
(a) Begränsningen leder ofta till exklusivitet vilket innebär en skada för gemenskapen mellan legionärerna.
(b) Den bästa metoden för rekrytering är i regel den som sker vänner emellan och de nyrekryterade kanske inte har rättighet att bli medlemmar av något särskilt praesidium.
(c) Det visar sig nästan alltid vara fallet att ett praesidium fungerar bäst när det består av människor från olika delar av samhället.
30. Brobyggande måste vara huvudsyftet
Legionen måste ha som tydligt syfte att bekämpa all den splittring
och antagonism som finns i överflöd i världen. Denna kamp måste börja redan i organisationen av Legionen, i praesidiet. Det vore helt meningslöst om Legionen talar om enhet medan den samtidigt har splittringens ande i sina egna led. Därför måste Legionen tänka i termer av Jesu Mystiska Kropp och försöka organisera sig i linje med denna. När praesidiet har fört samman människor som i världen är skilda åt, har den åstadkommit något stort. Kärlekens sätt att kommunicera har bevisat sig fungera och därmed kommer kärleken att smitta av sig och förvandla åtminstone en viss del av turbulensen i världen runt omkring.
31. Förr eller senare måste legionärerna ge sig på de svåraste uppgifterna
Valet av arbete kan skapa tvivel. Prästen kan vara medveten om svåra uppgifter men tvekar att ge dem till ett nytt och omoget praesidium. Överdriven försiktighet får inte tillåtas dominera. Annars kommer ett uttalande av Pius X att gälla oss: det största hindret för apostolatet ligger i försiktigheten eller snarare fegheten hos de goda människorna. Om tvivlet fortsätter så låt praesidiet ta det lugnt i början och endast göra enklare arbeten. När sedan möte följer på möte och en viss erfarenhet vinns kommer en del av medlemmarna snart känna sig mogna för svårare uppgifter och snart nog för de svåraste uppgifterna. Låt dessa ta sig an det man tvivlat på och låt andra komma efter. Även om endast ett par legionärer engagerar sig i svårare arbeten, får detta en uppmuntrande effekt på alla de andra.
32. Hur man ska se på farliga situationer
Detta system kommer att reducera de besvärliga möjligheterna till ett absolut minimum. Men fortfarande kan en viss fara uppstå när vissa arbeten utförs. Om eftertanken visar att (a) räddningen av vissa själar uteblir om man tar hänsyn till faran och (b) allt som är möjligt att göra har gjorts med tanke på säkerheten för legionärerna — så låt då Legionen gå till attack med hjälp av de som är utvalda till det. Det vore oacceptabelt att låta legionärerna bara se på när människor hamnar i andlig ruin runt omkring dem. "Gud, skydda oss från det lugn som de okunniga besitter. Gud, håll oss borta från de fegas stillhet." (Gasparin)
33. Legionen måste vara ute i fronten för Kyrkans strid
Legionärerna delar Marias upplevelse av den seger hennes Son har vunnit — hennes tro på att all synd i världen har besegrats genom hans död och uppståndelse. Alltefter graden av vår enhet med Maria, vår Fru, ger den helige Ande oss denna seger för att användas i de olika slag kyrkan utkämpar. Med detta i sinnet ska legionärerna vara en inspiration för hela kyrkan och visa tillit och mod när det gäller att attackera de stora problem och de många onda händelser vi dagligen kan se i den moderna världen.
"Vi måste förstå vad det andliga kriget går ut på. Detta krig utkämpas inte för att utvidga kyrkan utan för att ge själarna tillgång till Kristus. Det är en mycket märkligt krig där vi kämpar för fiendens väl, inte för att skada dem. Även termen "fiende" får inte användas på ett sätt som missleder oss.
Varje otroende människa är, liksom varje katolik, en varelse med en odödlig själ, skapad till Guds avbild. Jesus Kristus dog för var och en av dem. Så hur fientliga de än är mot kyrkan och mot Kristus, förblir vår kamp ett försök att omvända dem, inte besegra dem. Vi får aldrig glömma att djävulen vill ha själarna hos sig, både de otroendes och våra. Vi måste kämpa mot Djävulen och för de otroende. Vi kanske måste attackera en människa för att hon utsätter andras själar för stor fara. Men vi vill alltid vinna henne för att rädda hennes själ. Den helig Andes närvaro innebär att människor måste strida och denna Ande är kärleken mellan Fadern och Sonen. Till den grad kyrkans soldater kämpar med hatiska känslor är det en kamp emot Fadern." (F.J. Sheed: Teologi för nybörjare).
34. Legionärerna måste vara apologetiska för katolicismen
Legionärerna får inte undlåta att använda skapular, medaljer och brickor som godkänts av kyrkan. Genom att distribuera dessa skapas kanaler för Guds nåd, vilket millioner exempel har visat, genom vilka Gud vilja kan flöda på ett överflödande sätt. Särskilt det bruna skapularet som är Marias förkläde.
"En del tolkar denna text bokstavligt: 'Den som dör med skapularet på sig kommer inte att gå förlorad'. St Claude de la Colombière ville inte begränsa detta: 'Man kan förlora sitt skapular, men den som bär det in i döden kommer att räddas.' (Père Raoul Plus)
På samma sätt kommer leginärerna att sprida fromhet i hemmen genom att sprida krucifix och statyer och planscher och bilder för väggarna, förse hemmen med heligt vatten och radband som är välsignade för indulgenser. De hem som avskyr kyrkliga sakramentalier löper stor risk att börja glömma kyrkans sakrament. Barnen är särskilt mottagliga för yttre religiösa objekt som hjälper dem till hängivenhet. Ett hem som helt saknar bilder eller andra objekt kommer ha svårt att finna den sanna och intima karaktären hos den katolska tron.
35. Virgo praedicanda: Jungfrun måste läras ut och skänkas till alla människor, eftersom hon är deras Moder
Ett kärt tema för påven Leo XIII var att Maria är alla folks Moder. Hon har redan planterat ett frö av kärlek till henne i alla levande hjärtan, vare sig de känner till henne eller inte - till och med hos de personer som hatar henne. Detta frö måste få gro och växa i en jord som vi brukar, liksom alla andra frön. De själar vi möter måste få utbildning i kunskapen om den moderliga roll för alla som jungfrun har.
Andra Vatikankonciliet har proklamerat Marias universella moderskap (LG 53, 65). Konciliet betonade också att Maria i så hög grad är källan till alla apostlar och förebilden för alla former av apostolat att kyrkan måste vara beroende av henne för sina ansträngningar att rädda alla människors själar i världen. (LG65)
Påven Paulus VI kräver att utbildning vad gäller Marias moderskap ska ske öerallt men särskilt i områden med många icke-katoliker, så att denna skatt av andlig kunskap sprids på jorden. Paulus VI anbefaller också hela den mänskliga rasen till Marias hjärta så att hon kan fullfölja sin mission att föra alla människor till Jesus Kristus. Han ger henne också titeln: Enhetens Moder för att belysa hennes moderliga plikt att förena alla medlemmar i den mänskliga familjen.
De som tror att den saliga Jungfrun skulle vara ett hinder för omvändelse och därför bör nedtonas misstar sig således gruvligen. Hon är i verkligheten moder för all nåd och all enhet. Utan henne hittar själarna inte den sanna vägen. Legionärerna måste konsekvent tillämpa detta tänkande i sina ansträngningar att omvända människor. De måste förklara för alla vad som ibland felaktigt kallas den legionära tillbedjan av Maria. Det är ingenting som tillhör Legionen utan något vi alla kan lära av kyrkan själv.
"Jungfru Maria har alltid blivit framlyft av kyrkan för alla troende som föremål för personlig efterföljelse. Denna efterföljelse behöver inte vara exakt i den form av liv som hon levde, vi har ju oftast inte alls samma kulturella och ekonomiska bakgrund som hon hade, väldigt få har det. Kyrkan framhåller henne istället som en förebild för alla troende genom det sätt på vilket hon ansvarsfullt och totalt accepterade Gud vilja. Se Luk. 1:38. Hon hörde ordet från Gud och hon agerade direkt på detta ord. Kärlek och lydnad i Guds tjänst var de drivande krafterna i hennes liv. Hon bör efterföljas och efterliknas därför att hon var den första mest perfekta lärjungen till Jesus Kristus. Detta har en permanent och universell betydelse som förebild." (MCul 35)