DEN OFFICIELLA HANDBOKEN FÖR MARIA-LEGIONEN 33   LEGIONÄRERS GRUNDLÄGGANDE PLIKTER l.    REGELBUNDEN OCH PUNKTLIG NÄRVARO VID PRAESIDIETS VECKOMÖTEN (Se kapitel 11, legionens ordning) (a) Denna förpliktelse är svårare när man är trött än när man är utvilad, svårare i dåligt väder än i vackert och generellt när man är frestad att bege sig någon annanstans. Men vari ligger prövningen om inte i svårigheten, och var ligger den verkliga förtjänsten om inte i basegrandet av svårigheter? (b) Det är lättare att inse värdet i att utföra ett arbete än värdet av att närvara vid ett möte för att rapportera om detta arbete; dock är mötet den främsta plikten. Mötet förhåller sig till arbetet såsom roten till blomman; den senare kan inte leva utan den förra. (c) Plikttrohet i fråga om närvaro, trots lång resväg till och från utgör bevis på en djupgående andlig vision, för normalt resonemang menar att mötets värde är mindre än tidsspillan i resandet. Men det är inte förspilld tid. Det är en del, och därtill en särskilt förtjänstfull del av hela det utförda arbetet. Var Marias långa resa vid Besökelsen förspilld tid? "Till sina övriga dygder fogade S:ta Therese ett ståndaktigt mod. Hon följde alltid principen att `vi bör hålla på tills våra krafter sinar innan vi klagar.' Hur många gånger begav hon sig inte till ottesången när hon led av yrsel eller häftig huvudvärk! `Jag kan fortfarande gå,' brukade hon säga, 'och följaktligen bör jag vara på min post.' Tack vare denna oförfärade energi, utförde hon gärningar som var heroiska." (S:ta Therese av Lisieux) 2.    HUR ARBETSPLIKTEN FULLGÖRS VARJE VECKA (a) Detta arbete skall vara omfattande, det vill säga legionären ska ägna sig åt det ett par timmar per vecka. Men legionärer bör inte begränsa sig så matematiskt. Många legionärer överskrider avsevärt detta minimum och arbetar flera dagar i veckan. Det finns många som arbetar varje dag. Arbetet måste motsvara ett visst aktivt åliggande som blivit bestämt av praesidiet, inte något som dikterats av den enskilde legionärens önskemål. Böner och andra andliga övningar, hur omfattande de än må vara, uppfyller inte förpliktelsen och ersätter inte ens delvis aktivt arbete. (b) Arbetet är bara bön i en annan form och bönens regler måste tillämpas i det. Inget arbete kommer att bestå utan den andliga ramen. Antingen kommer en förpliktelse att vara lätt, i vilket fall den blir enformig, eller om den är intressant kommer den högst sannolikt att vara svår och utmärkas av bakslag och skenbart misslyckande. I bägge fallen brukar mänskliga överväganden snabbt tillråda att man överger dem. Legionären måste i stället vara övad att genomskåda de mänskliga känslornas dimmor, vilka fördunklar varje arbete, för att se dess sanna kontur som är det andliga. Ju mer arbetet är som ett kors att bära, desto högre skall detvärderas. (c) Legionären är en soldat och tjänstgöringen bör inte kräva mindre mannakraft än den gör för soldaten som har jordiska ting att kämpa för. Allt som är ädelt och självuppoffrande och ridderligt och starkt i soldatpersonligheten bör finnas i högsta grad hos en sann Marialegionär och naturligtvis återspeglas i den legionärens arbete. Soldattjänstgöring kan innebära död eller enbart enformigheten under ett vaktpass eller skurande av barackgolvet, det växlar. Men i varje fall ser man enbart till tjänstgöringen, inte till vad den tjänsten omfattar. Under alla omständigheter finns samma plikttrogenhet, och nederlag eller seger påverkar inte tjänstgöringen. Legionärens pliktkänsla måste vara lika stark, lika grundlig dess tillämpning i varje uppgift, den obetydligaste så väl som den svåraste. (d) Legionärsarbetet skall utföras i närmaste förbund med Maria. Men därutöver måste det anses som ett nödvändigt syfte hos detta arbete att inge dem, som är föremål för det, kunskap om Maria och en sann kärlek till henne, vilket kommer att få dessa själar att åtaga sig någon tjänst för henne. Att förstå Maria och vara hängiven henne är nödvändigt för själarnas hälsa och utveckling. "Ty hon tager del i de Gudomliga mysterierna och kan förvisso beskrivas som deras beskyddare. På henne, såsom den ädlaste grunden näst efter Jesus Kristus, vilar tron hos alla släktled." (AD 3, l AD: Ad Diem Illum (Till den dagen) (Jubileum för definitonen av den Obefläckade Avlelsen, Påven S:t Pius X. 1904) Legionärerna uppmanas att beakta andra tankeväckande ord från Påven S:kt Pius X: "Så snart som hängivenhet för den vördnadsvärda Maria har rotat sig djupt i själarna - då och inte förrän då - kommer den som arbetar för dessa själar att se hur det från dem frambringas frukter av dygd och helighet som motsvarar hans strävanden för deras skull." "Minns att du utkämpar en vinnande strid, liksom vår Herre på Golgata. Var inte rädd för de vapen han vässade, ej heller för att dela de sår han bar. Huruvida segern skall komma i din generation eller nästa, vad spelar det för roll för dig? `Fortsätt med traditionen av tålmodig strävan och låt Herren ta hand om resten, ty det åligger inte oss att veta tiden eller de ögonblick som vår Herre har bestämt med sin makt. Fatta mod och bär ditt ridder- skaps börda med samma orubbliga mod som de högsinnade andar som gick före dig." (T. Gavan Duffy: The Price of Dawning Day 3.    ATT UNDER MÖTET LÄMNA EN MUNTLIG RAPPORT OM UTFÖRT ARBETE Detta är ett mycket viktigt åliggande och en av de viktigaste praktiska aktiviteterna som bidrar till att bevara intresset för legionens arbete. Rapporten är avsedd såväl för detta ändamål som för att förse mötet med information. Ett gott kriterium på en legionärs effektivitet är den omsorg som lagts ner på att för bereda rapporten och sättet att presentera den på. Varje rapport är en tegelsten i mötets byggnad och mötets helhet beror på hur perfekta rapporterna är. Varje rapport som fattas eller är bristfällig är en motgång för mötet, vilket i sig är en källa till liv. En viktig del av medlemmarnas utbildning bör bestå i att lära sig av andra medlemmars metoder, såsom de framgår av deras rapporter, och genom att lyssna till de kommentarer som ens egen rapport framkallar hos erfarna legionärer. Därav följer att en rapport, som en bart ger torftiga upplysningar, inte kan bli ett verktyg till hjälp för vare sig de medlemmar som avger den eller för dem som lyssnar till den. För en utförligare behandling av rapporten och hur den utformas, se sektion 9, kapitel 18, Mötesordning för praesidiet. "Ha i åtanke den enträgenhet med vilken Sankt Paulus uppmanar kristna att bistå, tänka på och bedja för `alla människor, ty Gud vill at alla människor skall frälsas... ty Kristus offrade sig för allas frälsning." (1 Tim. 2:6) Och denna princip om pliktens allmängiltighet och om dess föremål ingår även i det sublima uttalandet från St Johannes Chrysostomos: `Kristna, ni kommer att avge räkenskap inte enbart för er själva utan för hela världen.' "(Gratry: Les Sources) 4.    OKRÄNKBAR SEKRETESS MÅSTE GÄLLA för legionärerna i fråga om det som de far höra på sina möten eller under fullgörande av sitt arbete. Denna vetskap kommer till dem eftersom de är legionärer, och det skulle vara oacceptabelt förräderi mot legionen att yppa den. Rapporter måste naturligtvis avges till praesidiemötet, men även här måste det råda förtänksamhet. Detta problem diskuteras mer utförligt i sektion 20, kapitel 19, Mötet och medlemmen. "Bevara vad som anförtrotts dig." (l Tim. 6:20) 5.    VARJE MEDLEM SKALL HA EN ANTECKNINGSBOK i vilken man kort registrerar sina fall. (a) Arbetet är värt att engagera sig i på ett affärsmässigt sätt, (b) tidigare och avslutade fall kommer inte att förloras ur sikte, (c) utan dess hjälp kan inte en ändamålsenlig rapport avges, (d) den kommer att bli en övning i ordningsamhet, och (e) denna påtagliga förteckning över uträttat arbete kommer att bli ett värdefullt motmedel i den oundvikliga stund, då dagens misslyckande kastar sin skugga över gårdagens verk. Denna förteckning bör vara av skyddad beskaffenhet (d. v. s. en sorts chiffer bör uttänkas för att inte avslöja grannlaga upplysningar för någon annan än legionären. Man skall aldrig anteckna i den i närvaro av de personer som saken angår "Låt allt ske värdigt och med ordning." (1 Kor. 14:40) 6.    VARJE LEGIONÄRS DAGLIGA RECITERANDE AV CATENA LEGIONIS som huvudsakligen består av Magnificat, Marias egen bön, Kyrkans aftonpsalm, "den ödmjukaste och mest tacksamma, den mest sublima och prisade av alla lovsånger." (St. Louis-Marie de Montfort) Såsom namnet antyder utgör denna länken mellan legionen och det dagliga livet hosalla dess medlemmar, aktiva såväl som auxiliärer och det band som förenar dem med varandra och med deras Heliga Moder. Namnet vittnar också om förpliktelsen att dagligen recitera kedjan. Låt föreställningen om en kedja, sammansatt av länkar - som var och en är absolut livsviktig - vara en uppmaning till varje legionär att inte bli en avbruten länk i legionens dagliga bönekedja. Legionärer vilka av omständigheterna har tvingats lämna ett aktivt medlemsskap (och även de vilka inte fullt så betydelsefulla skäl har fått att lämna leden) bör ändå upprätthålla denna vackra andaktsövning och åtminstone bevara detta band till legionen obrutet i livet. "När jag dagligen talar förtroligt med Jesus, gör jag detta varje gång i Marias namn och delvis för henne. Genom mig önskar hon återuppleva de timmar av ljuv närhet och outsäglig ömhet som hon tillbragte tillsammans med sitt älskade barn i Nasaret. Med min hjälp skulle hon än en gång glatt kunna tala med honom; tack vare mig skulle hon kunna omfamna honom och trycka honom till sitt bröst såsom hon en gång gjorde i Nasaret." (De Jaegher: "The Virtue of Trust") 7.    FÖRHÅLLANDET MEDLEMMAR EMELLAN Legionärer är tämligen villiga att på ett allmänt sätt uppfylla plikten att älska sina medlemskamrater, men ibland kommer de inte ihåg att det måste innefatta en vänlig attityd gentemot skenbara brister. Att inte beakta detta kommer att beröva praesidiet dess vänliga atmosfär och kan få den ödesdigra effekten att andra avbryter sitt medlemskap. Å andra sidan bör alla vara tillräckligt förnuftiga att inse deras medlemskap är helt oavhängigt av såväl det faktum att de har en president eller en kollega som de anser vara trevlig eller otrevlig, som av verklig eller inbillad nonchalans eller brist på uppskattning.  Detta gäller även meningsskiljaktigheter, tillrättavisningar eller andra tillfälliga omständigheter. Att underordna sig själv måste vara grunden för allt gemensamt arbete. Utan detta kan till och med de bästa medarbetarna hota organisationens existens. De tjänar legionen bäst som lägger band på sin egen individualitet och anpassar sig helt och så harmoniskt som möjligt till systemet. Däremot kan den som säger eller gör något som avviker från den vänlighet, som bör känneteckna legionen, öppna en pulsåder med ödesdigert resultat. Låt således alla se till att verka för enighet och inte för splittring. När man diskuterar attityden legionärer emellan, måste man i synnerhet nämna det som slarvigt men felaktigt kallas "småaktig avund" (petty jealousies). Avundsjuka är i sig sällan liten och obetydlig. Den innebär frätande syra i hjärtat. Den ingår nästan allmänt i mänskliga relationer och förgiftar dem. Hos de ondskefulla är den en vild och rasande kraft som kan få dem att begå de mest fruktansvärda gärningar. Men på samma sätt frestar den de osjälviska och renhjärtade på grund av deras känsliga och älskvärda sinnelag. Hur svårt är det inte att se sig ersatt av andra, passerad i fråga om pliktuppfyllelse eller prestation, ställd åt sidan till förmån för de unga! Hur bittert är det inte att begrunda sin egen tillbakagång! De mest framstående själar har känt detta inre kval och har därav lärt känna sin egen förbluffande svaghet. Ty den bitterheten är i själva verket pyrande hat och nära att flamma upp till en förtärande eld. Lindring kan ligga i att försöka glömma. Men legionären måste sikta mot högre ting än en dylik frid. Han får inte nöja sig med mindre än seger, det oerhört förtjänstfulla besegrandet av rå natur uppställd till strid, omvandlandet av avundens självhat till kristen kärlek. Hur kan ett sådant mirakel åstadkommas? Det kan åstadkommas genom att man mobiliserar hela sin legionära plikt gentemot sina medlegionärer och dem som omger en, hos vilka man i var och en lärts att se och vörda sin Herre. Varje styng av avund måste bemötas med denna tanke: Den person vars befordran har förorsakat min smärta är ingen annan än Herren. Mina känslor måste därför vara desamma som de var hos Johannes Döparen. Min fröjd är fullkomlig, därför att Jesus är upphöjd på min bekostnad. Han måste upphöjas och jag måste nedsänkas. Denna inställning är helig på ett hjältemodigt sätt. Den är råmaterialet till en kallelse. Vilken härlig möjlighet det ger Maria att befria från varje fläck av fåfänga en själ genom vilken ljuset kommer att lysa på andra (Joh. 1:7), för att hon format ytterligare ett sändebud att bana väg för Herren! (Mark. 1:2) En föregångare måste alltid önska att han själv fördunklas av den som han tillkännager. En apostel kommer alltid att med glädje betrakta hur de som omger honom utvecklas och tänker aldrig på att mäta deras utveckling i förhållande till sin egen. Den, som önskar utveckling för alla utom när detta kastar skugga på hans egen, är ingen apostel! Denna avundsamma tanke torde visa att självet ställs främst när det gäller en själv, medan självet hos en apostel alltid måste vara sist. Ja, till och med mer än så! Avunden kan inte finnas hos ett sant apostlaskap. "Med sina första vördnadsfulla ord och sin kärleksfulla hälsning överför hon den första helgande impuls som renar dessa själar, som väcker Johannes Döparen till nytt liv och samtidigt upphöjer Elisabet. Men om dessa första ord har åstadkommit så mycket, vad skall då anses om de veckor och månader som följde? Maria ger hela tiden ...och Elisabet mottager - och varför inte säga det rent ut - mottager utan avund. Den Elisabet, hos vilken Gud likaledes åstadkommit ett mirakulöst moderskap, bugar framför sin unga kusin utan den minsta hemliga bitterhet över att inte själv vara Herrens utvalda. Elisabet hyste ingen avund mot Maria, och senare kommer Maria inte heller att kunna var avundsjuk på den kärlek hennes Son skall skänka sina apostlar. Ej heller kommer Johannes Döparen att hysa avund mot Jesus, när hans egna lärjungar lämnar honom för Jesus. Utan ett spår av bitterhet kommer han att se dem lämna honom, och hans enda kommentar är: Den som kommer ovanifrån står över alla ...Han skall bli större och jag bli mindre'." (Joh.3:30-31) [Perroy: L'Humble Vierge Marie (Den Ödmjuka Jungfru Maria)] 8.    FÖRHÅLLANDET MELLAN MEDBESÖKARE Legionärer har en särskild förpliktelse gentemot sina medbesökare. Här är det mystiska talet "två" - symbolen för kärleken till nästan, på vilken all framgång beror: Herren "sände dem före sig två och två". (Luk.10:1) Men "två" får inte enbart betyda två personer som råkar arbeta tillsammans utan en endräkt sådan som den mellan David och Jonatan, vars själar var förbundna. Var och en älskade den andre som sitt eget liv. (1 Sam. 18:1) "...(De) kommer åter med jubel och bär sina kärvar." Det brukar vara i små detaljer som samspelet mellan medbesökare visas och utvecklas.  Brutna löften, missade möten, bristande punktlighet, brist på människokärlek i tanke eller ord, små ohövligheter, drag av överlägsenhet-, dessa gräver en skyttegrav mellan dem båda. Under sådana omständigheter är ingen endräkt möjlig. " Näst efter religiös disciplin ligger den dyrbaraste garantin för välsignelse och framgång för ett religiöst samfund i den broderliga kärleken och den harmoniska endräkten. Vi måste älska alla våra bröder utan undantag såsom Marias privilegierade och utvalda söner. Det som vi gör mot var och en av dem betraktar Maria såsom gjort mot henne själv, eller snarare mot hennes Son Jesus - eftersom alla våra medlemmar har blivit kallade att bli, med Jesus och för Jesus, Marias verkliga söner. (Petit Traite de Marialogie Marianiste) 9    VÄRVANDE AV NYA MEDLEMMAR Något som ingår i varje legionärs plikt skall vara att värva nya medlemmar. Vi är befallda att älska vår nästa såsom oss själva; härav följer att om legionen är en välsignelse för en själv, skall man då inte försöka delge andra denna välsignelse? Om man ser själar upplyfta av dess arbete, bör man då inte sträva efter att utvidga detta arbete? Och, när allt kommer omkring, kan varje legionär göra annat än att sträva efter att samla in nya medlemmar, om han betänker att Legionen uteslutande låter dem fullkomnas i Marias kärlek och i tjänst för henne? Detta är, efter Jesus Själv, den största välsignelse man kan få i livet. Ty Gud har gjort henne - i tillit till Kristus och oskiljbar från Honom - till roten, tillväxten och blomningen av det andliga livet. Om man inte närmar sig dem och uppmanar dem till detta, kommer oräkneliga människor aldrig att fundera på att styra in på den Höga Vägen, vilket det innerst inne längtar efter och vilken skulle föra dem till så underbara ting för dem själva och genom dem för andra själar. "För varje mänska öppnas en väg, och sätt och en väg. Och den Höga Själen går uppför den Höga Vägen och den Låga Själen famlar sig fram på den Låga, Och däremellan, på de dimmiga slätterna driver de övriga hit och dit. Och för varje mänska öppnas Legio Mariae   en Hög Väg och en Låg och varje mänska bestämmer den Väg hans själ skall gå." (John Oxenham) 10.    STUDIUM AV HANDBOKEN Det åligger varje medlem att ingående studera handboken. Den utgör den officiella redogörelsen för legionen. Den innehåller i kortast möjliga omfattning vad som är viktigt för riktigt rustad legionär att veta om organisationens principer, regler, metoder och anda. Med lemmar - och särskilt officerare - som inte känner till handboken kan omöjligen tillämpa systemet på ett riktigt sätt, medan däremot ökad kunskap alltid medför ökad effektivitet. Den ovanliga företeelsen kommer att visa sig, att intresset växer med tiden och kvaliten med hur mycket man studerat. Utropet "För lång!" hörs ganska ofta och ibland på ett märkligt oproportionerligt sätt från personer som varje dag ägnar lika lång tid åt tidningsläsning som vad som räcker för att läsa merparten av handboken. "För lång!" För många detaljer! Skulle en seriös student i sitt lands lagar eller i medicin eller krigskonst använda sådana ord om en textbok av ungefär samma storlek, som omfattade allt han förväntades kunna rörande den speciella vetenskap som han studerade? Långt ifrån att säga eller tänka något dylikt skulle han memorerat varje ide, t.o.m. varje ord som fanns i en sådan avhandling på en eller två veckor. "Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör." (Luk. 16:8) Och man kommer med invändningen att "handboken är full av svåra ideer och avancerade ämnen, så att många av våra yngre och lågutbildade medlemmar knappt kan förstå dem. Så varför inte ha en förenklad handbok för sådana som dem?" Man skulle inte behöva påpeka att ett sådant förslag strider mot utbildningens främsta principer, vilka kräver att den studerande gradvis leds in på okänt territorium. Det blir ingen utbildning alls om en person förstår ett ämne helt och hållet i förväg, och när man inte längre lägger fram något nytt för intellektet har utbildningsprocessen avslutats. Varför skulle en legionär förvänta sig att ome- delbart förstå handboken mer än en studerande kan förväntas förstå sin första lärobok? Det är skolans uppgift och hela iden om utbildning att klargöra vad som var oklart och inpränta det som kunskap." Till och med orden är svåra!" Men kan man inte lära sig dem? Handbokens ordförråd är inte särskilt avancerat; det kan man tillägna sig genom att ställa frågor och slå upp i en ordbok. Faktum är att ordförrådet är precis detsamma som i dagstidningarna som alla läser. Vem har någonsin hört ett förslag om att dessa tidningar bör förenklas? Och är inte varje legionär skyldig sig själv och sin katolicism att behärska orden, som man har ansett nödvändiga för att förklara andliga och andra principer inom legionen? Det som sagts om handbokens ordförråd kan upprepas angående handbokens ideer. De är inte svårfattliga. "Det får inte finnas i Kyrkans undervisning en inre doktrinsamling, som bara ett fåtal kan fatta." (Ärkebiskop John-Charles McQuaid) Detta har bevisats av det faktum att oräkneliga legionärer, vanliga och även enkla människor, har fattat dessa ideer fullständigt och gjort dem till sitt livs näring och kraft. Ej heller är dessa ideer onödiga. De måste ju faktiskt förstås någorlunda, ifall apostlaskapet skall fullgöras riktigt, för de är enbart den allmänna principerna, d.v.s. Själva apostlaskapets själ. Utan en tillräcklig förståelse av dessa princi- per skulle apostlaskapet berövas sin sanna mening - sina andliga rötter - och skulle inte ha rätt att kallas kristet överhuvudtaget. Skillnaden mellan det kristna apostlaskapet och en vag kam- panj "att göra gott" är som avståndet mellan himmel och jord. Således måste man tillgodogöra sig handbokens apostoliska ideer och praesidiet måste agera lärare. Denna process skall åstad- kommas genom den andliga läsningen, genom allucutio och genom att sporra legionärerna till systematisk läsning och studium av handboken. Kunskapen får inte förbli teoretisk. Varje del av det praktiska arbetet måste länkas till sin tillämpliga doktrin och på så sätt ges andlig innebörd. En gång när man frågade Sa. Thomas Aquinas hur, man skulle bli lärd, svarade han: "Läs en bok. Var noga med att väl förstå vadhelst du läser eller hör. Se till att få visshet om det som är tveksamt." Lärdomens mästare pekade här inte på någon viss betydelsefull bok, utan syftade på vilken värdefull bok som helst, avsedd att meddela kunskaper. Följaktligen kan legionärer ta hans ord som en uppmuntran till ett ingående studium av handboken. Dessutom har den värde som katekes. Den ger en enkel, innehållsrik presentation av den katolska religionen i enlighet med Andra Vatikankonsiliets lagstiftning. "Fastän han ansåg kunskap vara ett verk av inre upplysning var S:t Bonaventure icke desto mindre väl medveten om den möda som studerande innebär. Och, i det han citerade Sa Gregorius, framlade han således såsom ett belysande exempel på studium, undret vid bröllopet i Kana i Galilléen. Kristus skapade inte vinet av intet, utan bad först tjänarna att fylla sina krukor med vatten. På samma sätt ger den Helige Ande inte andligt förstånd och förståelse till en människa som inte fyller sin kruka - alltså sitt sinne - med vatten - alltså med det som man lärt sig genom studier. Förståelse av eviga sanningar är belöningen för den studiemöda som ingen kan undgå." (Gemelli: Det franciskanska budskapet till världen) 11.    ATT I VISS MENING ALLTID VARA I TJÄNST Så långt som förtänksamheten bjuder måste legionären rikta in sig på att ta legionens anda att påverka alla vardagens angelägenheter och han måste alltid vara vaken för tillfällen att främja legionens allmänna syfte, nämligen att bryta ner ondskans välde och ställa upp Kristi standar på dess ruiner. "En man möter dig på gatan och ber om en tändsticka. Tala med honom och han kommer att fråga dig om Gud inom tio minuter." (Duhamel) Men varför inte försäkra sig om denna livgivande kontakt genom att själv be om en tändsticka? Det är så vanligt att det tenderar att stelna till en vana, det att kristendomen enbart förstås och utövas delvis, d v s som en individualistisk religion som uteslutande ägnas åt att gagna ens egen själ och inte alls bryr sig om ens nästa. Detta är den "halvcirkelkristendom" som påven Plus XI fördömde. Uppenbarligen har budet, att vi måste älska Gud av hela vårt hjärta och hela vår själ och med hela vårt väsen och vår nästa såsom oss själva, framförts till många som har föresatt sig att vara döva. Att anse legionärsnormerna såsom en sorts helighet endast avsedd för utvalda själar torde vara ett tecken på denna sorgligt felaktiga syn. Ty dessa normer är helt enkelt de kristna grundnormerna. Det är inte lätt att se hur man ska kunna sänka sig långt under dem och samtidigt hävda, att man ger sin nästa den aktiva kärlek som påbjudes av det stora budet och vilken är en del av Guds sanna kärlek; ja, till den grad att den stympas om man underlåter att visa den. "Vi måste frälsas tillsammans. Vi måste tillsammans komma till Gud. Vad skulle Gud säga till oss om några av oss kom till Honom utan de andra?" (Peguy) Den kärleken måste slösas på våra medmänniskor utan åtskillnad, individuellt och gruppvis, inte bara som en känsla men i form av plikt, hjälp och självuppoffring. Legionären måste på ett tilldragande sätt förkroppsliga denna sanna kristendom. Om inte det Sanna Ljuset fås att skina för människorna genom många och iögonfallande praktiska exempel på en riktig, kristen livsföring, föreligger inte bara en risk för att detta inte kommer att återspeglas i katolikers allmänna normer utan en visshet om att detta kommer att ske. Dessa kanske sänker sig till ett minimum som räcker för att de själva ska slippa hamna i helvetet. Detta skulle innebära att religionen hade berövats sin ädla och osjälviska karaktär - med andra ord blivit den löjliga motsatsen till vad den förväntas vara och därför oduglig till att attrahera och behålla någon enda människa. Tjänstgöring innebär disciplin. Att alltid vara i tjänst innebär sträng disciplin. Således måste ens språk och klädsel och beteende och vandel aldrig göra ett negativt intryck, oavsett hur enkla omständigheter man lever i. Folk brukar söka finna fel hos dem som de ser vara aktiva religiösa. Fel och brister som knappast skulle märkas hos andra, brukar hos en legionär anses vanhedrande och kommer i stor utsträckning att spoliera hans bemödanden att vara till nytta för andra. Detta är heller inte orimligt. Det är befogat att kräva en hög moral hos dem som försöker sporra andra till att sträva mot högre mål, eller hur? Men sunt förnuft måste råda här som i andra sammanhang. De som har goda avsikter får inte avskräckas från apostoliskt arbete av att de tycker sig ha fel och brister, för det skulle innebära slutet för allt apostlaskap. Ej heller skall de tycka att det kanske vore hyckleri av dem att råda andra till att uppnå en fullkomning som de inte själva uppnått. <>"Nej säger Francis de Sales, "det är inte hyckleri att tala bättre än vi handlar. Om det så vore, Herre Gud! Var skulle vi befinna oss? Vi skulle vara tvungna att förbli tysta." "Marialegionen syftar helt enkelt till en livsföring enligt normal katolicism. Vi säger "normal", vi säger inte "medelmåttig". Nuförtiden finns det en tendens att tro att den "normala" katoliken är en person som utövar sin religion helt och hållet för sig själv utan att visa ett aktivt intresse för sina medbröders frälsning. Att bedöma det så skulle vara att förlöjliga den riktiga katoliken och faktiskt själva katolicismen. Det tycks vara nödvändigt att underkasta denna rådande uppfattning om vad som menas med "god katolik" eller "utövande katolik" en noggrann prövning, en revisionsprocess. Man är inte katolik om man hamnar under ett visst apostoliskt minimum, och detta oundgängliga minimum, på vilket den Yttersta Domen beror, uppnås inte av den stora massan av s.k. utövande katoliker. Däri ligger en tragisk situation; däri ligger en fundamental missuppfattning." (Kardinal Suenens: Apostolatets Teologi) 12.    LEGIONÄREN MÅSTE BÅDE BEDJA OCH ARBETA Även om reciterandet av Catena Legionis är den enda dagliga plikt som av legionen åläggs de aktiva medlemmarna, uppmanas de att innesluta alla tesserans böner i sitt dagsprogram. Auxiliärernas, de bedjande medlemmarnas, tjänsteplikt kräver dessa böner, och det skulle vara en förebråelse mot de aktiva förbanden om de skulle brista i det som de otaliga auxiliärerna bidrar med. Det är sant att auxiliärerna inte utför aktivt arbete. Icke desto mindre står det klart att auxiliären som ber gör större nytta för Legionens Drottning än den aktive medlemmen som arbetar men inte ber. Detta är tvärtemot legionens syfte, vilket uppfattar det aktiva medlemskapet såsom spjutspetsen och auxiliärerna enbart såsom spjutskaftet. Därutöver kommer auxiliärernas glöd och ihärdighet att till stor del beror på deras övertygelse om att de bistår en självuppoffrande och reellt heroisk tjänst - en som går långt utöver deras egen. Även av denna anledning måste den aktive medlemmen utgöra en förebild och en inspirationskälla för auxiliären. Men en äkta sådan kan legionären knappast vara, om hans bedjande underskrider det som begärs av auxiliären och detta inger tvivel om vem som bäst tjänar legionen. Varje legionär, aktiv så väl som auxiliär, bör gå med i Den Heligaste Rosenkransens Brödraskap. Oändliga privilegier är förknippade med medlemskapet. (se bilaga 7). "I alla böner åkallas åtminstone underförstått det Heligaste Namnet Jesus, fastän orden `genom Vår Herre Jesus Kristus' inte uttryckligen nämns, eftersom han är den nödvändige förmedlaren till vilken vädjanden måste framföras. Därtill kommer, att när den bedjande riktar sig direkt till Gud Fader eller när han anförtror sin bön åt en ängel eller ett helgon utan att åberopa Marias heliga namn, då måste detsamma sägas om den Heliga Jungfrun som om hennes Gudomlige Son. På samma sätt som hans Namn alltid underförstått åkallas, eftersom han är den ende nödvändige förmedlaren, så blir namnet på hans Heliga Moder, vilken är förbunden med honom, jämväl i alla böner underförstått åkallat tillsammans med hans. Närhelst man ber till Gud, ber man i realiteten till henne. Närhelst man ber till Kristus som Människa, åkallas hon därvid. När man ber till ett helgon, ber man till henne." (Canice Bourke. O.F.M. Cap.: Maria, Order of Friars Minor) 3.    LEGIONÄRERNAS INRE LIV "Det är inte längre jag som lever," säger aposteln, "utan det är Kristus som lever i mig." (Ga1.2:20). Inre liv betyder att ens tankar, önskningar och kärlek sammanstrålar i Vår Herre. Vårt föredöme i att uppnå detta är Vår Heliga Jungfru. Hon fullkomnade sig i helighet, ty andliga framsteg är framför allt framsteg i fråga om medmänsklighet och kärlek, och medmänskligheten blev allt mer omfattande hos Maria under hela livet. "Alla kristna i vilken samhällsställning eller livssituation som helst kallas till det hela kristna livet och kärlekens fullkomning...Alla rättrogna är inbjudna och förpliktade till helighet och fullkomnande av sitt eget liv."(L:G:40,41)(Lumen Gentium, Folkens ljus (eller frälsning). Dogmatisk förordning om kyrkan. Öa.) Helighet uppnås genom handling. "All helighet består av kärleken till Gud och all kärlek till Gud består i att utföra hans vilja." (Sa Alphonsus Liguori). "Att kunna upptäcka Herrens faktiska vilja i våra liv innefattar alltid följande: ett mottagligt lyssnande till Guds och Kyrkans Ord, innerlig och ständig bön, tillgång till en klok och kärleksfull andlig vägledare och en noggrann bedömning av de gåvor och färdigheter som Gud har gett en, såväl som de olika sociala och historiska förhållanden i vilka man lever." (CL 58 .) CI, 58: Christifideles Laici: (Rättrogna lekmäns kallelse och uppdrag i Kyrkan och världen. Påven Johannes Paulus II, 1988.) O.a. <> Den andliga utbildningen av legionärer på praesidienivå, bidrar i hög grad till att utveckla denna helighet. Men man måste observera att den andliga vägledning som ges där är kollektiv. Eftersom varje medlem är en unik individ med personliga behov, är det önskvärt att det kollektiva kompletteras av individuell vägledning och att medlemmen således tillgodogör sig "en klok och kärleksfull andlig vägledare" (i ovan anförd skrift). Det finns tre nödvändiga krav för ett kristet liv: bön, späkning och sakrament, och de är inbördes förbundna. (a) Bön Den måste var både privat och offentlig, både individuell och gemensam, eftersom vår natur har två sidor, den individuella och den sociala. Andaktsplikten förpliktigar oss främst såsom individer, men hela menigheten, sammanlänkad av sociala band är också förpliktad av den. Liturgin, såsom Mässan och Officiet (Tidegärden) utgör Kyrkans offentliga andakt. Men Andra Vatikankonsiliet kommenterar: "Den kristne är visserligen ålagd att bedja tillsamman med andra, men han måste även gå in i sin kammare för att bedja till sin Fader i det fördolda; dessutom måste han ständigt bedja enligt apostelns lära. (SC 12) SC12: Sacrosanctum Concilium (Fördordning om den heliga liturgin). Enskilda böneformer inbegriper: "meditation [eller mental bön], rannsakning av samvetet, att dra sig tillbaka från världen, den Heliga Kommunionen och särskilda andaktsövningar till den Heliga Jungfrun Maria samt naturligtvis framför allt rosenkransen (eller bönboken)" (MD 186)(MD186: Mediator Dei). "Eftersom dessa böneformer främjar de kristnas andliga liv, får de dem att med stor behållning delta i församlingens del av gudstjänsten och förhindrar att de liturgiska bönerna urartar till innehållslös ceremoni." (ibid. 187) Enskild andlig läsning både utvecklar kristen övertygelse och bistår bönelivet i hög grad. Man bör helst läsa Nya Testamentet tillsammans med en lämplig katolsk kommentar (jfr DV 12) (Dei Verbum) och andliga klassiker, valda efter behov och förmåga. Det är här som den kloke väg ledaren är särskilt betydelsefull. Välskrivna helgonbiografier ger oss en god inledning till det andliga livet. De förser oss med ett tjuder som kan dra oss fram till godhet och hjältemod. Helgonen utgör helighetens synliggjorda doktriner och praxis. Om vi umgås med dem kommer vi snart att imitera deras goda egenskaper. Varje legionär bör, om det överhuvudtaget är möjligt, dra sig undan till en sluten retreat en gång om året. Behållningen av retreatvistelse och tillfällen till eftertanke är en klarare syn på ens kallelse i livet och en lyckligare villighet att troget följa den. (b)    Späkning eller självförnekelse Det innebär att låta Kristus leva sitt liv i oss och ha del i detta liv på ett mer fullstän- digt sätt. Det gäller att visa självdisciplin för att älska Gud och andra för Guds skull. Behovet av detta uppstår därför att vårt sinne på grund av arvsynden är fördunklat, vår vilja försvagad och våra lidelser lätt driver oss till synd. Det främsta kravet är ett villigt fullgörande av vad Kyrkan bestämmer angående dagar och tider för botgöring och hur de skall iakttas. Legionsystemet ger värdefull övning i späk- ning, om det följs riktigt. Därefter kommer det hängivna mottagandet av "livets kors, hårda arbete och besvikelser" ur Guds händer. Uttryckligen handlar det om att bemästra våra sinnen i synnerhet med avseende på vad vi tillåter oss att se på, lyssna till eller säga. Allt detta bidrar till att kontrollera de inre sinnena minne och fantasi. Späkning innefattar även att övervinna lättja, nycker och själviska attityder. En person som späkt sig kommer att vara hövlig och behaglig gentemot sina närmaste, hemma och på arbetet. Det personliga apostlaskapet, vilket är vänskapen förd till sin logiska slutsats, innebär späkning, eftersom det betyder att man gör sig besväret att hjälpa vänner tillrätta med vänlighet och finkänslighet. "Allt jag har varit inför alla, för att åtminstone rädda några," säger St. Paulus (1 Kor.9:22) Ansträngningarna att tygla farliga böjelser och ägna sig åt goda vanor tjänar också till att sona våra och andras synder i Den Mystiska Kroppen. Om Kristus, Huvudgestalten, led för våra synder är det bara rättvist att vi skall vara solidariska med honom; om Kristus, den oskyldige, betalde för oss, de skyldiga, då måste helt visst vi skyldiga göra något själva. Varje nytt bevis om synd inspirerar generösa kristna till praktisk gottgörelsegärning. (c) Sakrament Föreningen med Kristus har sitt ursprung i dopet, sin vidare utveckling i konfirmationen och sitt förverkligande och sin kraftfulla näring i Kommunionen. Eftersom dessa sakrament behandlas på annat ställe i handboken, skall här nämnas det sakrament varigenom Kristus fortsatt att visa sin nådefulla förlåtelse genom en som agerar i hans ställe -  en katolsk präst. Det kallas ömsom bikt, ömsom botgöring, ömsom försoning. Bikt, eftersom det utgör en uppriktig bekännelse av begångna synder; botgöring, eftersom det innebär förändring; försoning, eftersom en botgörare genom sakramentet försonas med Gud, hans Kyrka och hela människosläktet. Detta sakrament är nära förbundet med Kommunionen, eftersom Kristi förlåtelse kommer till oss genom det goda hans åstadkom genom sin död, just den död vi firar i kommunionen. Låt varje legionär använda sig av Kristi inbjudan att möta honom personligen i hans försoningssakrament och göra detta ofta och regelbundet, "ty genom detta nådemedel utvecklas vi i sann kunskap om oss själva och i kristen ödmjukhet, dåliga vanor utrotas, andlig försumlighet och likgiltighet förhindras, samvetet renas och viljan stärks, välgörande andlig ledning erhålles, och nåden ökas genom själva sakramentets kraft." (MC 87, MC: Mystici Corporis)<> Genom att uppleva försoningssakramentets ynnestbevis kommer legionärerna att uppmuntras till att dela med sig av dem genom att inbjuda människor till bikt. För att summera: själarnas frälsning och renande samt den kristna förvandlingen av världen kan enbart åstadkomma som en följd av Kristi liv i dessa själar. Detta är i realiteten det livsavgörande. "Mariansk andlighet, likt dess motsvarande hängivenhet, har en mycket rik källa i den historiska erfarenheten hos de individer och de olika kristna församlingar som finns bland diverse folk och nationer i världen. Bland de många vittnena om denna andlighet och dess lärare skulle jag vilja påminna om personligheten St Louis-Marie Grignion de Montfort, som förordar att man helgar sig åt Kristus genom Marias förmedling, såsom ett verksamt medel för kristna att leva ett liv som troget uppfyller deras åtaganden i dopet." (RMat 48, Redemptoris mater, Frälsarens Moder, Johannes Paulus II, 1987) "Det finns en levande länk mellan vårt andliga liv och vår tros dogmer. Dogmerna är ljusen längs trons stig. De upplyser den för oss och skänker oss trygghet på vår färd. Å andra sidan kommer våra sinnen och hjärtan att var öppna för att motta ljuset som kommer från trons dogmer, om vi lever som vi lär." (Katekesen 89) 14.    LEGIONÄREN OCH DEN KRISTNA KALLELSEN Legionen framställer ett sätt att leva snarare än ett arbete att utföra. Den ger en utbildning som avses påverka varje del av livet och varje timme av det. Legionären som enbart är legionär så länge mötet och arbetsuppgiften varar lever inte i legionens anda. Legionens syfte är att hjälpa dess medlemmar och alla deras närmaste att till fullo fa utlevelse för sin kristna kallelse. Den kallelsen har sitt ursprung i dopet. Genom dopet blir man ytterligare en Kristus. "Vi har inte bara blivit en andra Kristus utan Kristus själv" (St. Augustinus) Införlivad med Kristus vid dopet delar varje medlem av hans Kyrka hans roll som Präst, Profet och Konung. Vi tar del i Kristi prästerliga uppdrag genom privat och offentlig gudstjänst. Gudstjänstens högsta form är offret. Genom andligt offer offrar vi oss själva och all vår verksamhet till vår Gud Fader. På tal om de lekmannatroende säger Andra Vatikankonciliet: "Ty alla deras gärningar, böner och apostoliska åtaganden, familje- och privatliv, dagliga arbete, avkoppling för sinne och kropp, såvida de görs i Anden - förvisso även livets prövningar om de uthärdas med tålamod - alla dessa blir andliga offer och behagliga för Gud genom Jesus Kristus." (jfr 1 Pet 2:5) I firandet av kommunionen kan dessa gärningar på lämpligaste sätt offras till Fadern tillsammans med Herrens kropp, och på så sätt, genom att överallt fira gudstjänst med sina heliga gärningar, kan lekmännen helga själva världen till Gud. (Lumen Gentium 34) Vi deltar i Kristi profetiska (undervisande) mission. "Han förkunnade sin Faders rike både genom sitt livs vittnesbörd och genom kraften i sitt ord." (Lumen Gentium 35) Såsom lekmanna- troende har vi fått förmågan och ansvaret att i sanning mottaga evangeliet och förkunna det i ord och gärning. Den största tjänsten vi kan göra mänskorna är att vittna om trons sanningar- att exempelvis berätta vad Gud är, vad livets mening är och vad som följer efter döden. Framför allt om Kristus, Vår herre, som innehåller all sanning. Det är inte nödvändigt att kunna argumentera och förete bevis för vad vi säger, utan att känna till och leva i dessa sanningar och vara medvetna om den skillnad som de innebär, och att tala om dem på ett förnuftigt sätt samt överbringa tillräckligt mycket av deras betydelse för att väcka intresse och möjligen göra personen villig att söka mer utförligt vetande. Medlemskapet i legionen hjälper en att förbättra ens kunskap om tron och hur man ska leva efter den. Det hjälper en också att tala med främlingar om religion, på grund av ens egen starka motivation och erfarenhet. Men de människor som har de största anspråken på vår apostoliska kärlek är de som vi vanligen stöter på hemma, i skolan, i affärslivet, i yrkeslivet och i fritids- och social verksamhet. Dessa brukar vanligtvis inte vara del av vårt åtagande för legionen, men de är likväl överlämnade åt vår omsorg. Vi deltar i Kristi kungliga mission genom att hos oss själva besegra syndens kungadöme och genom att tjäna våra medmänniskor, ty att härska är att tjäna. Kristus sade att han kom för att tjäna och inte för att bli betjänad. (Matt. 20:28) Vi deltar framför allt i denna Kristi mission genom att väl utföra vårt arbete, vad än det gäller, hemma och borta, utifrån kärleken till Gud och som en tjänst åt andra. Genom väl utfört arbete fortsätter vi skapelsens verk och hjälper till med att göra världen bättre och behagligare att leva i. Det är de lekmannakristnas avundsvärda uppgift att med evangeliets anda genomtränga och förbättra den världsliga ordningen, det vill säga alla jordiska angelägenheter. Vi ber inom legionen för att vi må bli redskap för den Helige Andes mäktiga syften. Förvisso bör våra handlingar vara gudomligt motiverade men vårt väsen måste även förse den Helige Ande med ett så perfekt redskap som möjligt. Kristus är en Gudomlig person, men hans mänskliga natur spelade en roll i hans gärningar, hans mänskliga intelligens, hans röst, hans blick och hans sätt att vara. Mänskorna och däribland barnen, de mest skarpsynta av alla, trivdes i hans sällskap. Han var en välkommen gäst vid allas bord. St Francis de Sales var en man vars beteende och sätt verksamt bidrog till att leda många själar till Gud. Det var han som rekommenderade att var och en som ville öva barmhärtighet borde lägga sig vinn om det som han kallade "de små dygderna": vänlighet, hövlighet, goda seder, hänsyn, tålamod och förståelse, i synnerhet i umgänget med svåra människor. "Blodsbandet mellan Jesus Kristus och Maria för med sig en likhet i gestaltning, i anletsdrag, i tycken och smak, i dygder; inte enbart därför att blodsband ofta skapar en sådan likhet, utan därför att i Marias fall (hennes moderskap var helt och hållet ett övernaturligt faktum - verkan av överväldigande nåd) denna nåd bemäktigade sig denna mer eller mindre allmänna naturprincip och utvecklade den i henne på ett sådant sätt att hon blev sin gudomlige son upp i dagen, så att vem som helst som kunde se henne kunde beundra den mest utsökt formade bilden av Jesus Kristus. Samma moderskapsrelation åstadkom mellan Maria och hennes Son en närhet inte bara i fråga om umgänge och gemenskap i livet, utan i fråga om ett utbyte av tankar och hemligheter, så att hon blev spegeln som återspeglade alla Jesu tankar, känslor, strävanden, önskningar och syften så som han i sin tur, på ett mer högtstående sätt, såsom i en fläckfri spegel, återspeglade det under av renhet, kärlek, hängivenhet, av ofantlig kärlek som var Marias innersta. Maria kunde därför säga med starkare skäl än Hedningarnas Apostel: Det är inte jag som lever nu; det är Jesus som lever i mig. (De Concilio: Kunskapen om Maria) 34 <>PRAESIDIEOFFICERARNAS TJÄNSTEÅLIGGANDEN 1.    DEN ANDLIGE LEDAREN Eftersom legionen helt bedömer sin framgång efter de andliga egenskaper som utvecklats i dess medlemmar och som de har låtit verka i sitt arbete, följer det att den andlige ledaren, vars främsta plikt är att bibringa medlemmarna dessa egenskaper, är praesidiets verkliga drivfjäder. Han skall delta i mötena och han skall tillsammans med presidenten och övriga officerare se till att reglerna följs och att legionens systern genomförs både andligen och bokstavligt. Han skall vara på sin,vakt mot alla oegentligheter och han skall inneha all rättmätig legionärsbefogenhet. Om hans praesidium är värt namnet har han sin församlings särskilda entusiasm och möjligheter i detta. Men huruvida dess arbete blir av ett svårt och värdefullt slag beror på honom. Det är hans uppgift att sporra de övriga, eftersom inre ovillighet och yttre hinder måste övervinnas. Praesidiet ser honom som den livgivande principen för sin andlighet. I själva verket beror så mycket av honom att påven Plus XI formulerar det således: "Mitt öde ligger i dina händer. Det skulle vara en bedrövelse om detta förtroende ens i ett enda fall skulle svikas; om ens en liten grupp, som längtar efter att göra sitt bästa för Gud, Maria och människors själar skulle bli lämnade vilse, sannerligen en flock utan herde! Vad skulle den överste herden säga om en sådan herde, vilken han hade betraktat som föreningens själ, alla goda gärningars inspiration och källan till entusiasm". (Påven Plus XI) Den andlige ledaren skall betrakta sitt praesidium så som en novisansvarig skulle betrakta dem han har i sin vård och oavlåtligt sträva efter att utveckla deras andliga inställning samt locka fram hos dem gärningar och egenskaper som anstår en marialegionär. Man kommer att erfara att dessa andliga egenskaper når upp till de höjder dit de kallats, så att den andlige ledaren inte behöver frukta för att appellera till den högsta dygd eller att ge sina medlemmar arbetsuppgifter som kräver heroiska egenskaper. Till och med det omöjliga måste underkasta sig Guds nåd, och nåden finns om man ber om den. Men han skall likaledes insistera på oföränderlig plikttrohet i tjänstens smärre detaljer såsom den nödvändiga grunden för stora verk. Även om karaktären kan visa sig i det stora, formas den i det lilla. Han skall se till att hans medlemmar inte tar sig an arbetet i en självisk anda, och kommer på så sätt att försäkra sig om att de varken återvänder upprymda av framgång eller nedstämda av ett skenbart misslyckande, beredda att gång på gång återvända till den mest obehagliga eller mest deprimerande plikten, om det beordras. Han skall se till att de kompletterar ett oförskräckt och grundligt utförande av sitt aktiva arbete med bön och självuppoffrande handlingar, och han skall lära dem att det är just vid den tidpunkt då, mänskligt sett, allt verkar hopplöst som man kan vända sig till Legionens Drottning, deras Moder, med största förtröstan och hon kommer att ge dem segern. Den viktigaste plikten hos en andlig ledare i Marialegionen är att fylla sina medlemmar med en upplyst och innerlig kärlek till Guds Moder och särskilt till dessa hennes egenskaper som legionen håller i ära. Genom att således tålmodigt bygga och inpassa sten på sten kan han hoppas att i varje medlem resa en andlig befästning som inget kan smula sönder. Såsom medlem av praesidiet skall den andlige ledaren delta i dess förhandlingar och i dess olika diskussioner och åtaganden och skall vara "lärare, rådgivare och vägledare när så erfordras" (Påven Plus X) Han bör dock se till att han inte påtar sig presidentens plikter. Om det uppstår en sådan tendens, kommer det inte att gynna praesidiet. Om det till hans prestige såsom präst och hans oändligt större levnadskunskap läggs att ta hand om och leda verksamheten, blir effekten på mötet överväldigande. Man kommer att finna att behandlingen av varje enskilt fall kommer att utformas som en dialog mellan den andlige ledaren och ifrågavarande legionär, i vilken presidenten och medlemmarna i allmänhet inte tar del utan förblir tysta, på grund av en känsla av att deras inblandning skulle verka såsom ett försök att lägga sig i den andlige ledarens bedömning. Om det fria och allmänna diskuterandet av olika fall upphör, kommer mötet att ha mist det som var dess främsta attraktion, dess viktigaste utbildningskraft och dess mest betydande hälsokälla. Ett sådant praesidium kommer inte att uträtta något arbete, ifall den and- lige ledaren är frånvarande och kan falla samman i händelse av hans frånfälle. "Han skall - såsom det krävs av varje medlem - med största intresse ta del i allt som berättas på mötet, men han ska inte ta fasta på varje yttrande som ett tillfälle att inflika sina egna synpunkter. Naturligtvis ska han inskrida när hans råd eller kunskaper otvetydigt erfordras. Men han bör göra detta på ett avvägt sätt och inte 'mörklägga' presidenten eller överrösta mötet; å andra sidan skall han lägga sig i tillräckligt mycket för att ge medlemmarna ett föredöme i fråga om hur mycket och på vilket sätt de bör intressera sig för fall som inte är deras egna." (Biskop Helmsing) Om ett praesidium åtar sig att studera något skall den andlige ledaren övervaka valet av böcker som skall läsas. Han skall utöva en vaksam censur över detta studium och inte tillåta att doktriner framläggs för medlemmarna som inte fullständigt överensstämmer med Kyrkans äkta principer. Direkt efter reciterandet av Catena bör ett kort anförande hållas av den andlige ledaren, företrädesvis som en kommentar till handboken. (Se sektion 11, Allucutio, kap. 18, Praesidiets Dagordning) Om han är frånvarande åligger detta presidenten. Omedelbart efter slutbönerna för mötet skall han ge medlemmarna sin välsignelse. "Kristus utnämnde faktiskt ett prästerskap, vilket inte enbart skulle representera honom och kämpa för honom utan i viss mån vara Han själv - det vill säga att han skulle utöva gudomlig makt genom dess försorg. Därför är tillgivenheten och vördnaden för prästen en direkt hyllning till det eviga Prästerskapet i vilket den mänsklige tjänaren tar del." (Benson: Kristi Vänskap) "Prästen måste vara den lantman som varje timme på dagen, från gryning till skymning, går ut på gator och torg för att leja arbetare till Herrens vingård. Utan denna hans uppmaning är det stor risk att de flesta kommer att stå där 'sysslolösa hela dagen' " (Matt. 20:6) (Civardi) 2. PRESIDENTEN l.    Presidentens viktigaste tjänsteåliggande skall vara att närvara vid mötena i den curia till vilken praesidiet hör och på detta och andra sätt hålla praesidiet fast förenat med legionens huvudavdelning. 2.    Under praesidiets möten skall presidenten vara ordförande och leda behandlingen av ärenden. Han skall fördela arbetet och ta emot medlemmarnas arbetsrapporter. Han skall komma ihåg att han är där såsom legionens förtroendeman, som skall se till att systemet följs till alla delar. Brister i detta förvaltarskap utgör trolöshet mot legionen. Världens armeer skulle kalla det förräderi och på det strängaste bestraffa förbrytaren. 3.    Han skall primärt ha ansvar för att mötessalen är i ordning (d.v.s. vad gäller belysning, värme, sittplatser o.s.v.) så att mötet kan börja på utsatt tid. 4.    Han skall börja mötet exakt på utsatt tid, avbryta förhandlingarna på bestämd tid för reciterandet av Catena och avsluta mötet på föreskriven tidpunkt och bör därför ha en klocka framför sig på bordet. 5.    Om den andlige ledaren är frånvarande skall presidenten framföra allucutio eller uppdra åt någon annan att göra detta. 6.    Han skall instruera och övervaka de övriga officerarna i utförandet av deras tjänsteåligganden. 7.    Han skall alltid vara uppmärksam på medlemmar med speciella förtjänster, vilka han kan anbefalla till curian vid vakanta officersbefattningar i hans eget praesidium eller annorstädes. Eftersom praesidiets effektivitet beror på officerarnas duglighet bör presidenten sätta en ära i att befordra dem som är värdiga och således sörja för legionens framtid. 8.    Han skall etablera en hög nivå av andlighet och entusiasm hos alla sina medlegionärer, men inte på ett sådant sätt att han själv påtar sig arbete som hans medlemmar bör utföra. Om presidenten skulle göra detta skulle han förvisso visa entusiasm, men han skulle inte föregå med gott exempel, för han skulle därigenom hindra dem, för vilka exemplet var avsett, att följa det. 9.    Han skall komma ihåg att viskade eller otydliga rapporter är mötets fiende. Han måste själv använda ett röstläge som hörs genom hela rummet. Om han skulle slappna av i detta av- seende, kommer han att märka att hans medlemmar avlägger rapporter som endast med möda kan höras, och mötet kommer genast att tyna av. 10.    Det skall vara hans plikt att tillse att varje medlem avger en tillfredsställande rapport, att med klok utfrågning uppmuntra oerfarna eller blyga medlemmar, och å andra sidan lägga band på de rapporter, som hotar att uppta för stor del av den tillgängliga tiden, även om de är utmärkta. 11.    Det hör till god mötesteknik att presidenten bör tala så lite som möjligt. Detta innebär att man måste hålla en medelkurs mellan två ytterligheter. Den ena består i att varken använda spärr eller stimulans så att mötet nästan lämnas att fortgå av sig självt. Resultatet blir att somliga medlemmar nöjer sig med att avge enstaviga rapporter, medan andra inte vill sluta prata. Genom att på detta sätt få ut ett medelvärde mellan "för lite " och "för mycket" kan praesidiet se ut att behandla sina ärenden på korrekt tid. Men självfallet utgör inte en sådan kombination av felaktigheter något som är rätt, lika lite som dolt kaos är perfekt ordning. Den andra ytterligheten består i att tala för mycket. Vissa presidenter talar febrilt hela tiden och (a) upptar själva tid som tillhör de övriga medlemmarna och (b) förvränger tanken med praesidiet, vilket inte skall vara ett föreläsningssystem utan ett gemensamt övervägande av "(min) Faders angelägenheter" (Luk. 2:49) (c) och utöver detta invaggar överdrivet talande av presidenten medlemmarna i ett avslappat tillstånd, i vilket de inte vill säga något. Båda dessa ytterligheter utgör alltigenom usel övning lör medlemmarna. 12.    Han ska lägga sig vinn om en anda av broderskap i praesidiet och veta att när den försvinner, försvinner allt. Han skall själv trygga denna genom att visa den största tillgivenhet för var och en av medlemmarna och allmänt genom att vara ett föredöme i fråga om stor ödmjukhet. Han skall ta emot Herrens ord: "Den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav." (Matt. 20:27) 13.    Han skall uppmuntra sina medlemmar att uttrycka sina åsikter och att frivilligt hjälpa till i andras fall och på så sätt utveckla ett livligt intresse för praesidiets hela arbete hos dem. 14.    Han skall förvissa sig om att varje legionärs arbete utförs (a) i den rätta andan. (b) efter strikta principer, (c) så att allt det goda som legionen i varje fall vill skörda åstadkommes, (d) så att man gång efter annan återupptar ett tidigare arbete, (e) så att en handlingskraftig anda hålls levande hos medlemmarna genom att man ofta utför ett banbrytande arbete. 15.    Han skall försäkra sig om att medlemmarna gör sitt yttersta i fråga om ansträngning och självuppoffring. Att kräva en obetydlig uppgift av en mycket duglig legionär är att begå en stor orättvisa mot denne, vars evighet håller på att utformas. Alla accepterar att ta lätt på saker och ting om de uppmuntras därtill. Följaktligen måste presidenten mana på var och en, därför att Gud kräver det yttersta av alla sina skapade varelser. 16.    Brister hos praesidiet är vanligen brister hos presidenten. Om han accepterar felaktig-heter kommer de att upprepas och förvärras. 17.    Eftersom presidenten fyller sin funktion ungefär femtio gånger under ett år och inte är mer än människa, är det oundvikligt att han vid några tillfallen är på dåligt humör. Om så är fallet måste han anstränga sig att inte visa något av detta, tör inget är mera smittosamt än dåligt humör. Om det börjar hos en person kan det snabbt förstöra en hel församling. 18.    En president som märker att praesidiet dras mot slapphet eller modlöshet, skall privat rådgöra med curians officerare i fråga om vad som är lämpligt att göra, och om man rekommenderar hans egen omplacering till vanligt medlemskap, skall han ödmjukt åtlyda detta beslut, som kommer att bli till stor välsignelse för honom. 19.    Han skall likt varje officer och medlem uppfylla medlemsplikterna genom att utföra praesidiets vanliga arbete. Det skulle vara överflödigt att uttrycka denna regel när det gäller en president, om inte erfarenheten visade på motsatsen. 20.    Slutligen får han aldrig sakna de karaktärsdrag, vilka en ledande auktoritet i fråga om lekmannaapostolatet (Kardinal Pizzardo) insisterar på att särskilt behöva karakterisera varje ledare inom denna rörelse: lydnadens dygd gentemot kyrklig myndighet, en anda av självförnekelse, kärlek och harmoni i förhållande till andra organisationer och till de individer som hör till dessa. "Från det ögonblick då jag förunnades omsorg om själar, såg jag med detsamma att uppgiften översteg mina krafter, och i det att jag skyndsamt tog min tillflykt till Guds famn, härmade jag de småbarn som gömmer sitt ansikte vid sin faders axel när de blir rädda: 'Du förstår, Herre,' utropade jag, 'att jag är för liten för att livnära dina små, men om du genom mig vill tilldela var och en vad som är lämpligt, fyll då mina händer, och utan att lämna din famns tillflykt eller ens vrida på huvudet, skall jag fördela dina skatter till de själar som kommer till mig och frågar efter föda. Om de finner den god skall jag veta, att det inte är mig de är skyldiga detta, utan dig; medan om de tvärtemot klagar och tycker illa om dess bitterhet, skall jag inte alls bli upprörd utan skall försöka övertala dem att det kommer från Dig, och jag skall se till att inte ge dem något annat." (S:ta Therese av Lisieux) 3. VICE-PRESIDENTEN 1.    Det åligger vice-presidenten att närvara vid curians möten. 2.    Han skall presidera vid praesidiets möten om presidenten inte är närvarande. Det är dock underförstått att hans ställning inte innebär någon rätt att efterträda presidenten om dennes post blir vakant. Följande råd, taget från S:t Vincent de Paul-sällskapets handbok, har samma tillämpning för vice-presidenten i ett praesidium: "När presidenten är frånvarande, i synnerhet för en något längre tid, är det underförstått att vice-presidenten innehar alla hans befogenheter och helt ersätter honom. En sammanslutning far aldrig stå still därför att en medlem saknas, och detta skulle bli fallet, om medlemmarna inte dristade sig att göra något i presidenten frånvaro. Det är således inte enbart hans rättighet, utan en samvetsplikt för vice-presidenten att heltfylla den frånvarande presidentens plats för att denne, då han återvänder, inte ska upptäcka att allt har avmattats på grund av hans frånvaro." 3.    Han skall rent allmänt assistera presidenten i tillsynen av praesidiet och med att behandla dess ärenden. Alltför ofta antar man att hans plikt börjar först när presidenten är frånvarande. Detta är ett misstag som brukar vara katastrofalt för såväl presidenten som praesidiet. Den riktiga inställningen är att vice-presidenten ska förtroligt samarbeta med presidenten i fråga om ordförandesysslorna. De båda bör vara i förhållande till praesidiet såsom fader och moder till hemmet eller såsom överbefälhavaren och stabschefen till en arme. Vice-presidenten kompletterar presidenten. Han avses vara en aktiv officer, inte passiv eller reservofficer. Under mötena är det hans särskilda uppgift att övervaka de otaliga detaljer som presidenten inte uppmärksammar, men vilka kan avgöra att praesidiet fungerar. 4.    I synnerhet åligger det vice-presidenten att ta hand om medlemmarna. Han skall bekanta sig med nytillkomna vid deras första besök och välkomna dem till praesidiet, presentera dem för de övriga medlemmarna före eller efter mötet, se till att de tilldelas arbetsuppgifter och instrueras om medlemskapets förpliktelser (innefattande det dagliga reciterandet av Catena) samt bli medvetna om existensen av den praetorianska graden av medlemskap och dess enskildheter. 5.    Under mötet skall han föra en närvarolista. 6.    Han skall föra de skilda matriklarna för aktiva, praetorianska, adjutorianska och auxiliära medlemmar och i varje matrikel notera ordinarie medlemmar och provmedlemmar var för sig. Han skall till se att aspiranterna får besök i slutet av sin prövotid och blir överförda till de ordinarie matriklarna, såvida de har varit trogna sina förpliktelser. 7.    Han skall meddela de aktiva aspiranterna att deras prövotid drar mot sitt slut och skall arrangera allt för avläggande av löftet. 8.    Han skall observera att en medlem håller på att dra sig undan mötena och skriftligt eller på annat sätt bemöda sig om att förhindra ett fullständigt svikande av medlemskapet. Det är uppenbart att det mellan dem vars medlemskap aldrig betvivlas och dem som faller ifrån med detsamma på grund av olämplighet måste finnas en stor mellangrupp, vars uthållighet i fråga om medlemskap brukar bero på yttre och tillfälliga omständigheter, och vilka en vänlig medlemskapsofficers särskilda omsorger skulle kunna hålla kvar som medlemmar. Man bör även komma ihåg att det är viktigare för legionen att behålla en medlem än att vinna en ny. Följaktligen skulle denne officers arbete, om det troget utförs, kunna vara direkt ansvarigt för en mängd goda gärningar och andliga segrar; det skulle snabbt kunna leda till bildandet av nya praesidier och skulle i sig kunna utgöra ett alldeles speciellt apostolat. 9.    Han skall se till att plikten att bedja för de avlidna medlemmarna inte försummas. Den plikten definieras på annat ställe i en särskild sektion. 10.    Han skall besöka sjuka medlemmar eller se till att de far besök av andra legionärer. 11.    Han skall handleda de övriga medlemmarna i deras bemödanden att vinna auxiliära - och i synnerhet adjutorianska - medlemmar och sedan hålla kontakt med dem. "Noviserna uttryckte sin förvåning för St:a Therese när de såg henne gissa deras innersta tankar. 'Här är min hemlighet' förklarade hon för dem, 'Jag ger er aldrig en anvisning utan att åkalla den Heliga Jungfrun. Jag ber henne att upplysa mig om vad som kommer att vara till största nytta för er, och jag blir ofta förbluffad över det som jag sedan undervisar er om. Jag känner att jag inte tar fel i att Jesus talar till er genom min mun, när jag talar med er.' "(S:ta Therese av Lisieux) 4. SEKRETERAREN 1.    Sekreteraren skall närvara vid curians möten. 2.    Det är sekreterarens ansvar att föra praesidiets protokoll. Stor omsorg bör läggas på att föra protokollet, vilket skall läsas upp klart och tydligt. Protokollet spelar en mycket viktig roll både i fråga om innehåll och uppläsning. Ett väl uppläst protokoll, varken för kort eller för långt, vilket uppenbarligen har kostat sekreteraren avsevärd möda, sätter en bra rubrik för mötet och kommer i betydande grad att bidra till dess effektivitet. 3.    Sekreteraren måste ge akt på sina verktyg om han önskar åstadkomma ett gott resultat. Det är ett faktum, som beror på det mänskliga psykets struktur, att även en duktig sekreterare inte kommer att åstadkomma ett värdigt dokument om han skriver med blyertspenna eller en dålig bläckpenna på dåligt papper. Följaktligen skall protokollet skrivas med bläck eller på maskin, och i en bok av god kvalitet. Sekreteraren fullgör inte sin arbetsplikt gentemot praesidiet genom att enbart utföra sekreterararbete. Han skall punktligt skicka in all information och alla rapporter som kan krävas av curian, och skall på det hela taget ansvara för praesidiets korrespondens. Han skall även tillse att praesidiet har tillräckligt med skrivmateriel. Delar av sekreterarens tjänsteåligganden kan dock av presidenten delegeras till andra praesidiemedlemmar. "Evangeliet säger: 'Maria bevarade allt detta i sitt hjärta.' (Luk. 2:51) Varför inte också på pergament, frågade sig Botticelli. Och utan att gå djupare in i bibeltolkningen av händelsen, avbildade han den mest fulländade av alla psalmer om hänryckning och tacksamhet. En ängel håller fram bläckhornet i sin högra hand, medan han med vänstra stödjer manuskriptet i vilket den Heliga Jungfrun just har skrivit ner Magnificat med illuminerade gotiska bokstäver; hennes knubbiga Bambino antar ett profetiskt utseende och hans lilla hand tycks styra moderns fingrar, dessa nervösa, känsliga, nästan tänkande fingrar som den florentinske mästaren alltid nära associerar med hur han uttrycker sin idé om Jungfrun. Bläckhornet har likaledes en egen betydelse här. Fastän det inte är av guld, ej heller inlagt med ädelstenar såsom krona som hålles av änglar, symboliserar även det den triumferande bestämmelse som väntade Drottningen av Himmel och Jord. Det förutsäger allt som till tidens ände kommer att skrivas i mänskliga uppteckningar som en bekräftelse av vad Herrens ödmjuka tjänare har förutsagt om sin egen berömmelse." (Vloberg) 5. SKATTMÄSTAREN 1.    Skattmästaren skall delta i curians möten. 2.    Han skall ansvara för in- och utbetalningar till och från praesidiet och för att föra fullständiga och korrekt skrivna räkenskaper över dessa. 3.    Han skall se till att insamlingen i den hemliga säcken görs vid varje möte. 4.    Han skall endast betala ut pengar enligt praesidiets direktiv och skall deponera praesidiets kontanttillgodohavanden på så sätt som detta bestämmer. 5.    Han skall ha i åtanke rekommendationen om ackumulerade medel som behandlas i kapitel 35 om medel, och skall emellanåt aktualisera frågan inför praesidiet. "Maria är hela Treenighetens munskänk, ty hon skänker i och ger den Helige Andes vin till vemhelst hon vill och så mycket som hon vill. (S:t Albert den Store) "Maria är skattmästaren vars skatt är Jesus Kristus. Det är honom själv som hon äger, honom själv som hon ger." (S:t Peter Julian Eymard) Kapitel 39 Grundläggande punkter för legionens apostolat   1. SJÄLAR NÅS INTE ANNAT ÄN GENOM GENOM MARIA Ibland hålls Maria i bakgrunden för att det ska stämma med de fördomar som behandlar henne som obetydlig i kristendomen. Detta sätt att göra den katolska läran mer acceptabel kanske rimmar med vissa förnuftsresonemang. Det speglar dock inte den Gudomliga idén. De som går till väga på detta sätt inser inte att de lika gärna kunde predika kristendom utan Kristus när de så försummar Marias del i försoningen.  För Gud var det passande att arrangera allting så att inget förebådande, inget kommande eller givande av Jesus skulle ske utan Maria.  Från  början  — alltså innan någon värld skapats  — fanns Maria i Guds medvetande. Den som först tänkte på henne och skisserade ett helt unikt öde var Gud själv. Hennes storhet hade en början oändligt långt tillbaka, före all värld, idén om hennes fanns hos den Evige Fadern tillsammans med idén om en Återlösare. Hon hade del i Återlösarens öde . Så långt tillbaka svarar alltså Gud på alla tvivlares funderingar när de tänker: "Varför behöver Gud Marias hjälp?" Det är givet att Gud kunde klara sig utan både henne och Jesus. Men de handlingar som Gud faktiskt valde att utföra inbegriper Maria. Och detta handlande placerar henne jämsides med hennes Son, det sker i samma ögonblick som Återlösaren gjordes uppenbar. Det gick längre än så: denna ursprungliga plan gav henne Moderns roll, Återlösarens moder och moder till alla de som förenades med Honom.  På så sätt var Maria för evigt upphöjd, den enda i sitt slag bland alla levande varelser, helt bortom alla jämförelser även med de mest andliga av dem, helt olik i sin Gudomliga idé, helt olik i den förberedelse hon fick och därigemom helt unik i sin utvaldhet i den första profetian om återlösning, som riktades till satan i 1 Mos 3:15: "Från och med nu kommer du och kvinnan att vara fiender och samma förhållande ska gälla mellan din avkomma och hennes barn. Barnet kommer att krossa ditt huvud medan du kommer att hugga det i hälen". I denna text ser vi den framtida Återlösningen summerad av Gud själv. Maria är i en klass för sig själv; hon är långt före sin födelse och efter sin död en fiende till satan; hon är under Frälsaren men vid hans sida och en avbild av honom (jfr 1 Mos 2:18), fjärran från alla andra. Ingen enda profet, inte ens Johannes Döparen, är på det sättet vid hans sida, ingen kung eller ledare, ingen apostel och ingen evangelist, inte ens Petrus eller Paulus; ingen av de största påvarna i historien, ingen av lärarna eller andliga rådgivarna; inget helgon, ingen David eller Salomo, inte ens Moses eller Abraham. Ingen av dem alla ! Ensam bland alla skapade varelser som någonsin kommer att leva på jorden, är hon den gudomligt utvalda och bestämd Medarbetaren i vår Frälsning.   Levandegjord och klart uppenbarad i profetior Den profetiska traditione fortsätter: "Jungrfrun", "Jungfrun och banet", "Kvinnan", "Kvinnan och barnet", "Drottningen på Konungens högra sida"  — och den ständiga försäkran att en kvinna ska vara av primär och avgörande betydelse för vår frälsning. Vilken sorts framtid anger dessa profetior om henne? De stora saker som förutsägs följer väl tämligen logiskt? Sällan inser vi till fullo hur förkrossande och definitiva profetionerna löser ut sig vad gäller Maria i den kristna kyrkans religion och historia.  En profetia är liksom en föraningens skugga av det som ska komma, en blick fram i tiden snarare än i rummet, en blek kontur av framtidens händelser. Naturligtvis är denna blick mindre levande, mindre klar och distinkt, än den verklighet som förutses. Men lika nödvändigt är att profetian bibehållerr en rimlig proportion i förhållande till denna verklighet.  De profetior som anade Återlösningen genom en Kvinna och hennes Barn, tillsammans som ett ensamt par, utan några andra vid sidan, och som krossar ormens huvud, satans huvud, blir alldeles obegripliga om vi sätter kvinnan i bakgrunden. Om profetian alltså är sann, om frälsning är en livslång process av gudomlig Inkarnation och offerdöd på korset så att den äger rum i den mänskliga själen, vilket är just vad den Heliga Kyrkan och Skriften tillsammans säger, så måste Maria återfinnas i det kristna systemet tillsammans med Jesus, oskiljbar från honom i hans frälsningsarbete. Hon måste vara den Nya Eva, helt beroende av honom men nödvändig för honom. Hon är då sannerligen ingen annan än mediet för all nåd, coredemptrix och mediatrix såsom den Katolska Kyrkan alltid benämnt hennes ämbete. Om profetian såg Guds verkliga landskap förblir de främlingar i detta landskap som säger att Maria är av begränsad betydelse för kristendomen. På samma sätt visar hennes Bebådelse den nyckelroll hon har — profetian får sin uppfyllelse; livsfrukten har kommit ner till oss efter att urtidsödet fullbordats. Begrunda det märkliga arbetet i Guds barmhärtiga design och deltag i den största fredskonferensen någonsin! Det är en konferens mellan Gud och mänskligheten och konferensens namn är Bebådelsen. I denna konferens representerades Gud av en av ärkeänglarna och mänskligheten av henne, vars namn vår Legion på ett privilegierat sätt bär. Hon var en enkel flicka men mänsklighetens öde hängde på henne denna  dag. Ängeln kom med överväldigande information. Han gav henne ett förslag om Inkarnationen. Han meddelade henne inte endast detta utan respekterade hennes fria vilja; för en kort stund darrade mänsklighetens villkor i hennes val. Återställelsen var ytterst önskvärd från Guds sida. Men här, liksom annars, trängde sig Gud inte på människans fria vilja. Han erbjöd det omätligt värdefulla alternativet men det var människan som skulle acceptera det och det var människan som skulle kunna vägra ta emot det. Stunden var inne, den stund som alla tidigare generationer sett fram emot och alla efterkommande generationer sett tillbaka till. Det var en alla tiders kris! En paus uppstod i historiens utveckling. Den unga flickan accepterade inte på en gång. Hon ställde en fråga och hon fick svar på den. Ny paus. Hon säger sedan orden "Jag är Herrens tjänarinna. Jag vill göra som han önskar, så att hans plan kan bli verklighet". Dessa ord förde Gud ner till jorden och skrev under den stora fredsuppgörelsen för mänskligheten. Fadern såg till att försoningen hängde på henne. — Hur få inser detta ! Att allt hängde på hennes samtycke. Också många katoliker saknar förståelse för den roll Maria spelade. Kyrkans lärare säger detta: Anta att jungfru Maria hade vägrat moderskapet som erbjöds henne: den Andra Personen i Guds treenighet hade då inte antagit kött genom henne. "Vilken vördnadsbjudande innebörd har inte detta! Vilken fruktansvärd tanke att Gud gjort vår förlossares ankomst beroende av att jungfrun från Nazaret säger sitt "Jag vill göra som Han önskar" (Luk 1:38); att denna sats skulle avsluta en värld och starta en ny, att denna sats skulle bli fullföljandet av alla profetior, vändpunkten i hela den kända historien och all tid. Hon var den första gnistan av morgonstjärnan som ger oss föraningen om rättvisans sol som är i uppgång. Så långt som människans vilja kan fullfölja rättvisan binder denna första gnista ett band som gör det möjligt för Himlen att komma ner på jorden och för mänskligheten att lyfta sig upp till himlen". (Hettinger)" Vilken vördnadsbjuande innebörd! Det betyder ju att hon var mänsklighetens enda hopp. Men människornas öde vilade säkert i hennes händer. Hon gav det svar som, trots att det är omöjligt att förstå,  sunda förnuftet säger oss måste ha varit det mest heroiska svaret någonsin i världshistorien. Ingen annan varelse skulle ha kunnat ge detta svar. Till henne kom Återlösaren; inte bara till henne utan till hela den stackars mänskligheten men genom henne, hon som talade för alla. Tillsammans med Återlösaren gav hon allt det som tron innebär och människans verkliga liv är denna tro. Annat betyder ingenting, det måste ges upp för detta verkliga liv, det enda värdefulla i vår värld. Vi bör betänka att alla generationers tro, både de som gått vidare till de som nu lever på jorden och de oräkneliga miljoner som kommer i framtiden, alla dessa generationers tro är beroende av de ord som denna lilla jungfru sade. Ingen sann kristendom utan Maria. Som tack för denna enorma gåva måste alla kommande släkten hädanefter kalla henne välsignad. Hon som tog kristendomen till jorden kan inte förnekas en plats i det kristna andliga livet. Men vad ska vi säga om alla de människor som förminskar Marias betydelse, som behandlar henne som ett bihang och som gör ännu värre saker? Inser de inte att varje nådegåva de fått har de fått genom henne. Kan de inte förstå att om vi den natten utestängdes från hennes accepterande ord skulle vi inte haft någon Återlösning på jorden för någon enda människa och vi hade stått utanför allt. Ingen skulle då kunnat vara kristen även om vi ropat Herre ! Herre ! varje dag. (Matt 7:21) Om de som förminskar Maria verkligen är kristna, om de fått ta emot livets gåva, har detta skett endast genom att hon förverkligade det, det nya livet låg inkapslat i hennes medviljande. Det dop som gör oss till Guds barn gör oss samtidigt till Marias barn. Tacksamhet till Maria i konkret och praktisk form, är därför det mest adekvata kännemärket för varje kristen. Återlösningen är nämligen en gemensam gåva från Fadern och Maria och därför måste varje tack till Fadern åtföljas av ett tack till Maria.   Sonen återfinns alltid med sin Moder Det var Guds vilja att nådens ordning inte skulle instiftas utan Maria. Det var Guds behag att allting skulle fortsätta på samma sätt. När Gud ville förbereda Johannes Döparen för sin mission som föregångare till Jesus helgade Gud honom genom det heliga besöket när Maria vandrar upp till Elisabeth. Under den första julnatten avvisade många Maria och då avvisade de också Jesus. De visste inte då att de avvisade den som de egentligen väntade på. När representanterna för det utvalda folket — herdarna — fann den lille Utlovade för alla jordens länder, fann de också Maria med honom. Hade de vänt sig från henne hade de aldrig funnit honom. På trettondagen tog vår Herre emot de hedniska folkslagen på jorden genom de tre representanterna, de tre kungarna från Östern, de tre vise männen. Men de kunde finna vår Herre endast genom att finna henne. Det som hände hemligt i Nazaret bekäftades offentligt i tempet. Jesus offrade sig till Fadern men det skedde med Marias armar och händer. För babyn tillhörde modern och utan henne kunde ingen rening eller bekräftelse ske i templet. Går vi vidare ser vi hos kyrkofäderna att vår Herre inte började sitt offentliga liv utan hennes tillåtelse. På samma sätt var det hennes initiativ på bröllopet i Kana att vår Herre började visa tecken, göra under och kraftgärningar som bevis för sin mission.   Man för man: tjänstekvinna för tjänstekvinna: träd för träd. När den sista scenen kom på Golgata som avslutade den ohyggliga återlösningen hängdes Jesus upp på korsets träd. Maria stod intill, inte bara som en kärleksfull mor, inte av en händelse, utan på samma vis som hon var närvarande vid inkarnationen. Hon stod där som en representant för mänskligheten, hon beseglade sitt offrande av sin Son för människors skull. Vår Herre lät inte offra sig för sin Fader utan hennes medgivande och hennes offer för alla sina barn; korset blev till deras offer och hans offer. "För så sant som hon led och nästan dog av sitt lidande" — detta är Benedikt XV's ord — "lika sant avstod hon från sina moderliga rättigheter till denna Son för vår frälsnings skull. Hon lät honom lida och betala priset för oss och på så sätt kan det på ett rättfärdigt sätt sägas att hon tillsammans med Kristus återlöste mänskligheten." Den Helige Ande arbetar alltid tillsammans med henne Vi kommer nu lite närmare pingstens fest — denna oerhörda händelse då Kyrkan sätts i havet för att göra sin missionsresa. Maria var där. Det var genom hennes böner den Helige Ande kom ner till sin mystiska kropp för att förbli den trogen med "all makt och är och härlighet" (1 Krön 29:11) Allt som Maria gav åt Jesus ger hon nu åt Hans kropp Kyrkan. Samma lag gäller pingsten som är ett slags ny uppenbarelse. Hon är lika nödvändig för det ena som för det andra. Så är det också med alla de gudomliga tingen ända till slutet: om Maria lämnas utanför följer vi inte Guds Plan, oavsett karaktären på våra böner, vårt arbete och vårt strävande. Om Maria inte är  närvarande erhåller vi heller ingen nåd. Detta är en överväldigande tanke.  Frågan kan dyka upp:  Får de som försummar eller ser ned på Maria ingen som helst nåd?  De får utan tvekan nåd därför att deras försummelse sker utifrån brist på kunskap. Men vilken ledsamhet inför Himlen, vilket sätt att behandla henne, hon som hjälper oss. Dessutom är nådegåvorna som vi får under sådana trista omständigheter endast ett fragment av det verkliga nådeflödet. Vårt livsarbete misslyckas därmed till stor del. Vilken plats behöver vi ge henne? Vissa människor kan känna oro inför att ge en skapad varelse sådan universell makt och inför att vi därmed förminskar Gud. Men om det behagar Gud att skapa henne sådan kan det väl inte förminska Gud att acceptera det? Hur vettigt låter det att säga att gravitationens kraft minskar Guds kraft? Gravitationen kommer från Gud och fullföljer hans syften genom all materiell natur. Varför skulle det visa brist på respekt att låta Maria vara den hon är i Nådens natur? Om naturlagarna visar Guds makt i naturen kan vi inte tvivla på att de lagar han givit Maria kan annat än manifestera den gudomliga godheten och allmakten. Men även om vi tar emot kunskapen om Maria inställer sig frågan om mått och medel. "Hur ska jag fördela mitt böneliv med böner till Maria och böner till de tre Personerna i Gud? Vad är rätt fördelning så det inte blir vare sig för mycket eller för lite?" Så frågar somliga. Andra går längre och utformar en kritik i frågan "Vänder jag mig inte bort från Gud när jag ger henne mina böner?" Dessa frågor uppstår genom ett misstag. Man applicerar jordiska idéer på himmelska verkligheter. De som frågar på detta vis tänker sig Fadern, Sonen och den Helige Anden, helgonen och Maria som ett antal statyer. Det är i grunden ett hedniskt tänkande: att vända sig till en av dem är att vända sig bort från de andra. För att förstå sammanhanget bättre finns ett antal metoder. Men märkligt nog är den enklaste och samtidigt den heligaste lösningen av problemet den följande: "Du måste verkligen ge allt till Gud men tillsammans med Maria!" Den andliga erfarenheten visar att denna väg är fri från de förvirrande problem som vägning och moderation ger oss. Varje handling ska erkänna hennes "Fiat" Rättfärdigandet av denna metod vi nyss nämnt ligger i själva Bebådelsen. I denna stund blev hela mänskligheten förenad med Maria. Hon blev förespråkare för oss alla. Hennes ord till Gud innehåller alla människors ord och hons själv innehåller på ett vis alla människor. Gud såg på alla genom henne. Livet till vardags är nu ingenting annat än en utbildning i Gud. För varje människa är en lem i Guds Mystiska Kropp, Kyrkan. Men utan Maria kan denna utbildning inte komma till stånd. Utbildningen är nämligen ett flöde av den ursprunliga Inkarnationen. Därigenom är Maria direkt och på ett verkligt sätt Moder till varje kristen, på samma sätt som hon är Moder till Jesus Kristus. Hennes medgivande medarbete och hennes moderliga omsorg är lika nödvändiga för den dagliga tillväxten av Kristus i vårt vardagsliv som de var för den fysiska tillväxten av Jesus. Vad innebär detta för den kristne? Det innebär många viktiga saker. En är denna: den kristne måste medvetet och helhjärtat bejaka Marias position som sin representant i det heliga offer som började vid bebådelsen och avslutades med korset, där återställelsen skedde. Den kristne måste intyga det hon då gjorde för hans eller hennes skull. Endast så kan den kristne få glädjen av de eviga välgärningarna i all fullhet och utan skam. Detta intygande — vilken karaktär har det? Går det bra att en gång uttala sin tacksamhet, utan repetition? Tänk på denna fråga och på svaret till den utifrån det faktum att Maria genom sitt bejakande gjorde att varje handling i våra liv har blivit kristna handlingar. Är det då orimligt att varje handling i vårt liv bör ha ett inslag av medvetenhet om Maria och tacksamhet till henne? Svaret blir detsamma som det vi redan givit: "Du ska genne henne allt." Ära Herren med Maria Ha Maria i ditt medvetande, se henne framför dig, åtminstone på ett enkelt sätt, vid alla tidpunkter i ditt vakna liv. Gör din intention och din vilja till ett med hennes på ett sådant sätt att varje sak du gör under en dag, varje bön du yttrar, görs tillsammans med henne. Maria får inte lämnas utanför något du gör. Om du ber till Fadern eller till Sonen eller till den Helige Ande, eller till något av helgonen, så kan det alltid ske tillsammans med Maria. Hon säger orden tillsammans med dig. Hennes läppar och dina läppar formar orden tillsammans. Hon har del i allting du gör. På detta sätt är hon inte endast endast vid din sida. Hon är på sätt och vis en del av ditt medvetande. Ditt liv är en tillvaro tillsammans med henne. Ni ger till Gud allt ni har tillsammans. Denna kompletta form av hängivelse till Maria erkänner på ett vackert sätt hennes roll i frälsningen, den roll som hon alltid har haft. Men samtidigt är detta den enklaste formen av hängivelse till henne. Den löser problemen för de som tvivlande frågar: Hur mycket? Tar vi inte uppmärksamheten bort från Gud på detta sätt? Till och med katoliker kan säga: Det är extremt! Men på vad sätt kan förnuftet störas av detta? Och på vilket sätt tar denna hängivelse uppmärksamhet från den Allsmäktige? Detta problem har nog snarare de som är avundsjuka för Guds värdighets skull istället för att delta i den plan Gud själv förverkligar. Och de som säger att de håller sig till Skriften och tyst förbigår de ställen där att han har gjort stora ting med Maria och att alla kommande generationer skall kalla henne salig. (Luk 1:48—49) Till alla dessa tvivlande är det bäst att föra fram hängivelsen och tala om dess rikedom. Och hur kan legionärer annars tala om henne? Alla försök till förminskning och reduktion av henne leder endast till mystifikation. Om Maria är en skugga eller en rent sentimental föreställning så har ju de som inte bryr sig så mycket om henne alldeles rätt, inte katolikerna. Å andra sidan kan ingen ta bort det faktum att hennes ställning i det kristna livet innebär en utmaning för alla med ett levande hjärta. En saklig undersökning av hennes roll får oss att knäböja inför henne. Syftet med Legionen är att spegla Maria. I den utsträckning Legionen är trogen denna uppgift får den del av hennes kröningsgåva att sprida ljus i de hjärtan som vistas i otrons mörker på jorden. ”Albert den Store, läraren till Thomas Aquinas har ett underbart stycke i en kommentar till Bebådelsen. Fritt parafraserat säger detta stycke att Marias son skänker evighet åt sin moders perfektion på samma sätt som ett träd har del i den eviga perfektionen som återfinns i trädets frukter. I praktiken ser den katolska kyrkan på Maria som en gränslös kraft när de gäller att skänka nåd. Hon uppfattas som moder till alla återlösta varelser genom att hennes nåd är universell. Genom hennes gudomliga moderskap är hon helt enkelt, vid sidan av treenigheten,  den största och mest verkningsfulla av alla övernaturliga krafter i himlen och på jorden.