DEN OFFICIELLA HANDBOKEN FÖR MARIA-LEGIONEN 11 Legionens uppbyggnad. 1. Den personliga helgelsen är dess mål men också dess medel. Det allmänna och förnämsta medlet genom vilket Maria- legionen försöker nå sitt mål är den personliga tjänsten under den Helige Andes ledning. Det betyder alltså, att den gudomliga nåden är dess drivkraft och stöd, Guds ära och själarnas frälsning dess slutliga mål. Personlig helgelse är därför inte bara Marialegionens mål utan också det förnämsta medlet för dess verksamhet. " Jag är vinträdet, ni är grenarna. Den som förblir i mig och jag i honom, han bär rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra". (Joh. 15,5) "Apostolatet är en av de plikter, som växer fram ur det kristna livet. Om vi tänker efter, så finner vi, att dopets och bekräftelsens sakrament jämte andra plikter ålägger oss den Katolska Aktionens apostolat, som är en andlig tjänst mot nästan. Genom bekräftelsen blir vi Kristi soldater. En soldat måste arbeta hårt och strida, mindre för sig själv än för andra. Dopet ålägger oss också denna apostolatets plikt, om också inte lika tyd- ligt, ty genom det blir vi medlemmar av Kyrkan, Kristi Mystiska Kropp." (Pius XI.) 2. Ett noga uppbyggt, system. Legionen vet, att en planlös iver, en okontrollerad entusiasm aldrig ger några stora resultat, vare sig yttre eller inrej inte heller några varaktiga resultat, på samma sätt är det med naturkrafterna, som, om de inte tyglas av människorna, helt enkelt går till spillo, blir till ingen nytta. Därför förelägger Legionen sina medlemmar en livsform snarare än ett arbetsprogramm. Den bjuder ett noga uppbyggt system, i vilket mycket fått den bjudande formen av en regel, som i andra system bara antydes eller anbefalles. Den kräver också att denna regel iakttas i minsta detalj. Men å andra sidan utlovar Legionen ståndaktighet och märkbara framsteg i de egenskaper, som inte är något annat än i begreppet av kristen fullkomlighet, nämligen tro, kärlek till Maria, frihet från fruktan, självuppoffring, broderskap, bönens ande, klokhet, tålamod, lydnad, ödmjukhet,glädje och den apostoliska andan. 3. Medlemskapets fullkomlighet. Legionen mäter medlemmens fullkomlighet efter den noggranhet med vilken han följer dess regler, och inte efter den tillfredställelse eller den grad av framgång som hans ansträngningar kröns med. Man är medlem i den mån, som man underkastar sig Legionens system. Någon annan måttstock finns inte. Legionens andlige ledare och presidiets president måste ständigt göra legionärerna uppmärksamma på detta. Det är ett ideal som alla kan nå, vilket inte kan sägas om framgång och tillfredstäl- lelse med det man utfört. Bara genom att sträva efter detta ideal övervinner vi den dagliga pliktuppfyllelsens enahanda, motviljan mot mindre trevligt arbete, miss- räkningar över ett verkligt eller inbillat misslyckande, kort sagt, alla de ting som annars för alltid skulle göra slut på en lovande början på ett apostoliskt arbete. 4. Den förnämsta plikten. Varje medlem av Legionen har först och främst skyldighet att delta i mötena. Mötet är nämligen för medlemmarna vad brännglaset är för solens strålar. Dess brännpunkt samlar strålarna, tänder elden, så att allt som kommer nära den börjar brinna. Det är på mötet, som Legionens vara eller icke vara beror. Om detta band löses eller ringaktas, så kommer medlemmarna att lämna Legionen och hela arbetet att bryta samman. Å andra sidan så förstärksLegionens kraft i den mån mötet respekteras. Följande ord, som skrevs under de första åren av Legionens existens, visar nu precis som då Legionens uppfattning av vad som är målet för organisationen, och visar vilken vikt den lägger vid mötet, som är en sådan organisations brännpunkt: "I en organiserad enhet nöjer sig de enskilda hur framstående de än må vara, med att spela kuggens roll. De uppger en stor del av sin självständighet till det hela, d.v.s. till sina kamrater som en gemenskap, men detta vinner arbetet hundrafaldigt på, genom att många, som annars inte skulle göra någonting, sätts i arbete och blir aktiva - inte som enskilda med sina personliga svagheter utan med kraften och ivern av samfälldas bästa egenskaper. Det är samma skillnad som mellan kol som ligger till ingen nytta och kolen som brinner i ugnen. Den organiserade gruppen har ett eget, tydligt marke- rat liv oberoende av de enskilda personer, som den utgörs av, och det är snarare detta drag som i praktiken är den magnet som drar till sig nya medlemmar än skön- heten och den tvingande nödvändigheten i det arbete som utförs. Föreningen grundlägger en tradition, skapar en lojalitet, åtnjuter aktning och lydnad, och inspirerar sina medlemmar i hög grad. Fråga dem, och du skall finna, att de litar på henne som på en vis, gammal moder. Och inte att undra på. Bevarar den inte dem från varje fallgrop; från överdrifter i deras iver; modlöshet vid miss- lyckanden; högmod vid framgång, tveksamhet på grund av åsikter, för vilka man inte har något stöd; från rädsla, för ensamheten, ja, kort sagt, från oerfarenhetens gung- fly? Den tar råmaterialet, som den goda avsikten utgör, och bearbetar det; griper sig an sitt arbete efter en uppgjord plan, tryggar Legionens utbredning nch bestånd." (Fader Michael Creedon, den förste andlige ledaren i Concilium Legionis Mariae.) 5. Presidiets veckomöte. Presidiets veckomöte får genom sina innerliga böner, sina fromma andaktsutövningar och kärlekens och broder- skapets anda en övernaturlig atmosfär. I denna anda till- delas varje legionär sitt arbete och avlägger varje le- ginonär rapport om utfört arbete. Veckomötet är Legionens hjärta, och från det strömmar hjärteblodet ut i alla dess vener och artärer. Det är kraftstationen som förser Legionen med dess ljus och energi. Det är den skatt- kammare, som sörjer för Legionens alla särskilda behov. Det är den stora övningen i gemenskap, där Någon enligt sitt löfte är närvarande, där legionären får den sär- skilda nåd som han behöver för sitt arbete, och där medlemmarna är uppfyllda av den religiösa disciplinens anda, som i främsta rummet tänker på att behaga Gud och på sin personliga helgelse och först i andra hand på den organisation, som är bäst ägnad att föra till dessa mål, och sedan tar itu med det arbete som tilldelats demutan hänsyn till privata önskemål och tycken. Legionärerna måste därför betrakta det som sin första och heligaste plikt mot Legionen att närvara vid Presi- diets veckomöte. Ingenting annat kan ersätta det. Utan det kommer duras arbete att bli som en kropp utan själ. Detta sägef oss förnuftet, och erfarenheten bevisar också, att försummelse mot denna första plikt kommer att ha till följd att legionärernas arbete blir ineffektivt och tyvärr snart följs av avfall från Legionens led. "Om dem, som inte följer Maria, gäller den helige Augustinus ord: "Bene curris sed extra viam! Du löper visserligen väl, men du följer inte den rätta vägen." Vart kommer din väg till sist att föra dig?"(Petitalot) 12 Legionens yttre mål. l. Det för Legionen aktuella arbetet. Legionens mål är inte att uträtta något speciellt arbete, utan dess förnämsta syfte är att göra medlemmar- na heliga. För att lyckas med detta måste Legionen i första hand kunna räkna med att medlemmarna deltar i dess olika möten, som är så genomsyrade av bön och andakt, att allt som där förehas präglas därav. Legionen försöker sedan utveckla denna helighet på ett särskilt sätt, att ge den en apostolisk karaktär, att göra den så brinnande att den sätter andra i brand. Men det är inte bara fråga om utlösningen av en redan utvecklad kraft, utan snarare är det så, att genom ett slags växelverkan denna kraft utlöses genom den apostoliska handlingen. Det är därför som Legionen ålägger varje medlem att varje vecka utföra ett aktivt arbete, som Presidiet bestämt. Legionären åtar sig arbetet vid mötet som en lydnadsplikt. Presidiet kan - med de undantag, som senare skall anges - godkänna varje aktivt arbete som arbetsuppgift under veckan för medlemmarna. Men i praktiken är Legionen av den uppfattningen, att man, då man utdelar uppgifterna, skull ta hänsyn till aktuella behov, särskilt då till sådana som är mest trängande. Ty den stora iver som legio- nen söker att uppväcka hos sina medlemmar fordrar ett värdigt objekt. Triviala arbeten har en ogynnsam verkan, och följden blir, att hjärtan, som var villiga att ägna sig helt åt att tjäna själar och att återgälda Kristi och död med möda och offer, slutar med att bara uträtta det minsta möjliga och att glöden till sist slocknar. 2. Det avlägsnare och större målet - surdegen i samhället Hur viktigt det närmast till hands liggande arbetet än är, så betraktar Legionen inte detta som den slut- giltiga eller ens som den förnämsta uppgiften för med- lemmarnas apostolat. Ett sådant arbete kan kanske ta två eller flera timmar i veckan för legionären. Men Legionen väntar sig mer än detta, ty varje timme i veckan skall sprida den apostoliska elden som tänts vid dess härd. Den rörelse, som tänder denna eld i själarna, har utlöst en väldig kraft. Den apostoliska andan bemäk- tigar sig legionären, behärskar varje tanke, varje ord och varje handling, och är till sina yttre manifesta- tioner inte bunden till tid eller rum. T.o.m. människor, som är mycket tillbakadragna begåvas med den särskilda förmågan att utöva inflytande på andra, vilken deras omgivning än må vara. Utan att de ens är medvetna om att de utövar något apostolat, kommer de att betvinga synd och likgiltighet, som kommer att få lov att böja sig för en starkare makt. Detta kan vi se och lära av erfarenheten. Med samma belåtenhet, som en general betraktar väl befästa viktiga ställningar, tänker Legionen på varje affär, fabrik, skola, kontor och andra arbets- platser för rekreation och förlustelse, där en legionär av omständigheterna blivit ställd. Till och med där osedlighet och gudlöshet är som värst, så att säga har sitt fäste, kommer legionären som ett Davids torn att spärra vägen för ondskan och förhindra att den tränger vidare. Legionären kommer aldfig att finna sig i kor- ruption, han vidtar åtgärder för att få bukt med det onda, vilket kommer att förorsaka honom lidande och sorg. Han måste be mycket, och outtröttligt och beslutsamt bekämpa det onda, men kommer slutligen med all sannolik- het att segra. Legionen börjar alltid med att samla sina medlemmar till endräktig bön tillsammans med sin drottning. Sedan sänder den ut dem till sådana ställen, som är tillhåll för synd och elände, för att de där skall utföra ett gott arbete och genom detta sitt arbete inspireras till ännu större uppgifter. Men till sist är det dock vardagslivets olika områden, som Legionen betraktar som den högsta och härligaste uppgiften. Då den vet, vad som har uträttats av en liten skara legionärer, och tänker på att oräkneliga människor skulle lämpa sig för kampen i dess led, och den dessutom är fast övertygad om att dess system under kyrklig ledning erbjuder ett utomordentligt medel att hjälpa en syndfull värld, så är det naturligt, att den ivrigt önskar, att medlemstalet skall öka så, att den blir en legion, inte bara till namnet utan också till antalet. Hela befolkningar kan gripas av entusiasm för Legio- nens arbete: aktiva medlemmar, hjälplegionärer och såda- na som dessa arbetar för, kan befrias från likgiltighet ellcr blott och bar rutin och bli hänförda medlemmar i Kyrkan. Tänk, vad det skulle betyda för en by eller stad: Att inte längre bara tillhöra Kyrkan utan vara en kraft- källa i den, som antingen direkt eller genom de heligas samfund utövar inflytande ända till jordens yttersta gräns, också till syndens nästen. Vilket ideal: ett helt folk organiserat för Gud! Och det är inte bara ett ideal. Det ligger just i vår tid inom möjlighetens gränser, om bara "ögonen upplyftas och händer är villiga att gripa tag". "Lyften blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd". (Joh. 4,35.) 3. Att ena alla människor. "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet" (Matt: 6: 33). Detta sökande efter Guds rike, d.v.s. direkt arbete för själar, är framför allt annat Legionens uppgift. Men för den skull får man inte förbise att annat, som de inte sökte, dessutom "tillföll dem". T. ex. att Legionen har ett socialt värde. Den blir därigenom en nationell tillgång för varje enskilt land och betyder  en andlig vinst för dem som bor där. Det sociala livet liknar en maskin, och för att den ska fungera som den bör, fordrar den liksom varje annan maskin ett samarbete mellan de olika delarna. Varje del, d.v.s. den enskilde medborgaren, måste göra precis det som man väntar av honom och detta så friktionsfritt som möjligt.  Om inte var och en gör full tjänst så uppstår "tomgång", den nödvändiga jämvikten störs och kuggarna griper inte in in i varandra, som de ska. Att reparera skadan är omöjligt, eftcrsom det är oerhört svårt att upptäcka, hur det onda har uppstått och hur utbredd skadan är. Man kan inte göra annat än tillgripa ännu större tvång eller satsa mer pengar. Men just genom dessa åtgärderskadar man ännu mer iden om hjälp och samarbete. Så småningom slutar det hela med fiasko. Nu är det ju så, att samhällen har en sådan livskraft, att de fortsätter att fungera, fastän hälften av deras delar inte passar in i helheten. Men de måste betala ett frukt- ansvärt pris i form av fattigdom, stridigheter och elände Man slösar pengar och energi på att hålla i gång sådant, som borde gå utan ansträngning, ja, till och med borde vara kraftkällor. Följden blir problem, oroligheter, kriser. Vem kan förneka, att detta är fallet idag också i det mest välordnade stater? Själviskheten behärskar den en- skildes liv. Hat gör många människors liv till rena destruktiva krafter. Varje ny dag ger nya och universel- la bevis på en livssanning, som man på ett träffande sätt skulle kunna uttrycka med orden. "Människor, som förne- kar Gud, som förråder Gud, är också falska mot andra människor, ja, mot allt som finns i himmelen och på jor- den."(Brian O'Higgins) Staten är ju bara summan av de enskildas liv, så vilka stordåd kan man vänta sig av den? Nationerna är ju en plåga och fara för sig själva och har inte något annat att erbjuda världen i stort än sin egen oro. Men antag att en makt skulle tränga in i samhället och likt en eld gripa omkring sig, en makt, som förstod attgöra begreppen självuppoffring, inbördes kärlek och idea- lism tilldragande, för den enskilde individen. Vilken för- ändring det skulle åstadkomma! Svåra sår skulle läkas, och livet skulle levas på ett annat plan. Antag att en nation skulle uppstå, som formade sitt liv efter höga ideal och inför hela världen visade, hur ett helt folk genom att verkligen praktisera sin religion skulle finna lösningen på sina problem. Vem kan tvivla på, att en så- dan nation skulle bli ett skinande ljus för världen, så att världen skulle komma till den för att lära av den! Nu är det inget tvivel om att Legionen har kraften och förmågan att bibringa människorna ett levande intres- se för sin religion och att ingen, som kommer under dess inflytande kan undgå att gripas av en strålande idealism, så att de sätter sig över allt vad rangskillnad heter och glömmer sina meningsskiljaktigheter och antagonism och blir villiga att arbeta för och älska hela männsklighe- ten. Denna idealism, som har sin grund i religionen, är inte blott och bart en känslostämning. Den får individen att tänka på hur han skall kunna hjälpa andra, den inspi- rerar till stora offer, den når ibland heroiska höjder och den tar inte slut, Lyssna, världens alla folk! Om Legionen är sådan, före faller det inte då som om den kan erbjuda er ett nytt ridderskap, som har den magiska kraften att ena alla människor till stora och djärva vågstycken för Gud: i tjänstvillighet till och med överträffande kung Arthurs legendariska ridderskap som - i Tennysons vackra dikt - "Då stiftade, bland alla kungar först, Jag i mitt eget land och mina lydland Min en gång stolta orden Runda bordet, Ett ädelt ridderskap av tappra män, Att bliva hela världens föresyn Och leda in ett bättre tidevarv." "Det är klart att den katolska aktionen förtjänar varje hjälp och stöd, inte bara från biskopar och präs- ter, som ju alla vet, att den är vår ögonsten, utan och så av styresmän och myndigheter i alla stater. Och om den verkligen skulle få glädja sig åt detta allmänna stöd, så skulle den med all säkerhet bli till rik väl- signelse för alla katolska folk. Den skulle återuppväcka det religiösa medvetandet i själarna och därigenom på ett anmärkningsvärt sätt befordra samhällets bästa." (Pius XI) 4. Att våga stora ting för Gud. Detta nya ridderskap uppstod i en tid av yttersta fara för religionen. Hedendomens och gudlöshetens härar har utökats med en kämpande ateism, som nu dominerar världsbilden. Skickliga organisationer sprider sitt fördärv- bringande inflytande i allt vidare kretsar och det före- faller nästan som om de skulle kunna uppsluka världen. Vilken obetydlig liten skara ger inte Legionen intryck av att vara jämförd med denna fruktansvärda armé ! Men i själva denna kontrast ligger något uppmuntrande, något som ger oss mod och förströstan. Legionen utgörs ju av människor som är ferade med den mäktiga Jungfrun och den bärs upp av höga principer och ideal, som den förstår att förverkliga på ett effektivt sätt . Det är kanske så att Han, den mäktige, vill göra stora ting för Legionen och genom den. Marialgeionens syften och Satans är diametralt motsatta men deras metoder ganska lika. Båda koncentrerar sig på den enskilde. Båda bärs upp av en levande idealism, som den entusiastiskt försöker bibringa lla människor, inte en sådan där entusiasm som pratar vitt och brett utan en entusiasm som är mycket fåordig om vad den gör, men som inspirera sina medlemmar till att under inflytande av en sträng diciplin ståndaktigt fölljer en väl genomtänkt stridsplan. Men det finns en annan ännu viktigare likhet än den mellan metoderna. Båda förklarar att deras mål är att äälska toch tjäna mänskligheten. Båda vill genom sin kampanj nå ett högt mål. Leginens mål är att föra alla människor till Gud och religionen; Satans trupper förklarar öpppet att deras mål är de rakt motsatta. Faktiskt är olikheten ifråga om deras mål lika stor som likheten i deras metoder. Men vi får inte tro att Legionen gjorde upps itt system i medveten opposition mot den Golia t som nu far fram över hela världen och utmanar Gud.  Nej det gick till på ett helt annat sätt. En liten grupp människor samlades kring Guds Moder och sade till henne: "Led oss!" Hon förde dem till ett jättestort sjukhus, fullt med sjuka,sorgsna och lidande från en stor stad och sade: "Se i var och en av dessa min älskade Son! Så lever Han också i varenda människa i hela mänskligheten. Förena er med mig som Moder i mitt arbete för Honom för var och en!" Och så  gav de sig ut, hand i hand med henne, för att hjälpa henne med detta enkla arbete, och se, de växte till en Legion, och över hela jorden gör denna Legion enkla små handlingar av Guds kärlek i människan och av kärlek till människorna för Guds skull. Och överallt visar den kär- leken sin makt att vinna hjärtan. På samma sätt gör de materialistiska systemen anspråk på att vilja älska och tjäna människorna. De har ochså predikat att broderskapets evangelium, men ett ihåligt sådant. Millioner människor har emellertid trott detta evangelium. I dess namn har de övergett en religion,som de ansåg vara kraftlös och svag, och entusiastiskt under- kastat sig despotiska diktaturer i den övertygelsen att deras nya ledare älskade dem mer. Nu försöker de med all iver förmå hela mänskligheten att förena sig med dem, och det förefaller, som om de vinner allt fler över på sin sida. Men ändå är situationen inte hopplös. Det finns ett sätt att föra dessa millioner tillbaka till tron och rädda milliontals andra. Det höppet ligger i att man tillämpar den höga princip, som betvingar världen och som helgonet av Ars uttryckt på följande sätt: "Världen tillhör den, som älskar den mest och som ger prov på denna kärlek." Dessa millioner kommer aldrig att lyssna till förkunnelsen om trons sanningar. Men de kan inte undgå att se och gripas av en äkta tro, som tar sig uttryck i verklig kärlek till alla människor. Övertyga dem om att Kyrkan älskar dem mest, och de kommer att vända sina nuvarande herrar ryggen. De kommer att finna vägen tillbaka till tron trots allt. Ja, de kommer till och med att ge sitt liv för denna tro. Ingen vanlig kärlek kan erövra människorna på det sättet. Men det kan inte heller en medelmåttig katoli- cism, som knappast kan hålla sig själv vid liv. Det kan bara en katolicism lyckas med, som älskar Kristus, sin Herre, av allt sitt hjärta och som ser och älskar honom i alla människor, hur de än må vara. Men denna Kristus- kärlek måste praktiseras i en sådan utsträckning, att de som ser den tvingas medge, att den verkligen är utmärkan- de för Kyrkan och inte bara för några få särskilt ädla medlemmar. Därför måste denna kärlek ta sig uttryck i handling hos hela den stora församlingen av lekmän. Men förefaller det inte hopplöst att försöka tända denna kärlekens eld hos alla i Kyrkans stora familj? Ja, uppgiften är gigantisk. Till och med den starkaste skulle mycket lätt kunna tappa modet inför detta överväldigande perspektiv. Men Maria är Legionens hjärta och det hjärtat är ju outsäglig kärlek och tro. Då Legionen blickar ut över världen i det medvetandet, tänds ett starkt hopp. "Världen tillhör den, som älskar den mest". Och så vänder den sig till sin mäktiga Drottning, liksom den gjorde då den kom till och ber henne: "Led oss Du!" "Den mäktiga Jungfrun har det blivit givet att krossa ormens huvud; de själar som är förenade med Henne är det förlänat att övervinna världen. Detta måste vi hålla fast vid med en orubblig tro, med ett fast hopp". (Gratry)