DEN OFFICIELLA HANDBOKEN FÖR MARIA-LEGIONEN 10 LEGIONSAPOSTOLATET l. Dess värdighet. Om man vill ge en föreställning om den apostolatets värdighet som Legionen kallar sina medlemmar till och dess betydelse, kan man inte göra det bättre än med följande av auktoritet burna ord av Pius XI om Katolsk Aktion. "Vi skulle önska att de skulle känna sig övertygade om, att de genom en alldeles särskild nåd från Gud är kalla- de och utvalda till denna tjänst, som står den präster- liga tjänsten ganska nära,ty Katolsk Aktion är ingenting annat än de troendes apostolat, vilka under sina bisko- pars ledning hjälper Kyrkan och till en viss grad kom- pletterar hennes själavårdsarbete. Men på samma sätt som de som deltar och främjar Katolsk Aktion, gör detta bara  genom bön, arbete och självuppoffring, så är det klart, att de besjälas och drivas av en enda önskan - den ädlaste som överhuvudtaget finns - nämligen att bereda vägen för Frälsaren till människornas hjärtan och att dag för dag vidga gränserna för Guds rike, med ett ord, att förnya allt i Kristus. Men de måste komma ihåg, att deras arbete inte bara blir kraftlöst och famlande utan helt enkelt fullständigt gagnlöst, om de inte är upptända av kristen kärlek till sina medmänniskor utan någon åtskillnad, ty så måste den handla, som vill vara en apostel. Skall inte denna männi- skokärlekens glöd långsamt och så småningom bana vägen för en lösning på katolsk grund av till och med de svå- raste preblem, nämligen om likhet inför lagen och rätt- visa som berör statens och det mänskliga samhällets välfärd, eftersom bara den kan lösa svårigheter och mild- ra och utjämna stridigheter som uppstår mellan män- niskor på grund av olikheter i temperament, arbete, ras, seder och bruk?    "Maria utövar ett moralisk inflytande på människo- släktet, som vi inte kan beskriva på ett bättre sätt än genom att jämföra detimed de fysiska krafter som sammanhåller kroppen och dess delar, nämligen fysisk attraktion, själsfrändskap och sammanhållningskraft.Vi tror oss ha visat att Maria har tagit del i alla de stora rörelser som konstituerar folkens liv och deras sanna civilisation. "/Petitalot/ 2. Ett lekmannaapostolat är nödvändigt för Kyrkan. Någon har vågat påstå att den andliga hälsan i en katolsk gemenskap är beroende av att det finns en stor apostoliskt verksam grupp - som utgörs av lek- män, men som har samma sätt att se på saker och ting som prästen och som förmedlar kontakter åt honom med folket och gör det möjligt för honom att ha en ingåen- de personlig tillsyn över sina församlingsbor. Säkerheten hänger på, denna fullkomliga samverkan mel- lan präst och församling. De ena är hjälplös utan den andra. Men det väsentliga i apostolatet är ett brinnande intresse för Kyrkans bästa och hennes arbete, och sådant intresse kan man knappast hysa, om man inte känner att man har någon del i hennes verksamhet. Där- för är den apnstoliska organisationen en skola, där apostlar får sin fostran. Den kan bara skötas fullt effektivt av prästen ensam, och genom det sätt på vil- ket han gör detta, visar han om han är den sanne and- lige ledaren. Där man inte troget vinnläger sig om dessa aposto- latets egenskaper, kan man vara säker på en sak, nämli- gen att nästa generation kommer att ställas inför det allvarliga problemet, att allt verkligt intresse för Kyrkan och all ansvarskänsla saknas. Vad kan det komma för gott av denna infantila katolicism? En katolicism som präglas av likgiltighet! Historien lär oss, att en sådan slapp hjord lätt jagas på flykten, ja, till och med leder till sina herdars undergång, eller också upp slukas av första bästa vilda vargflock. Kardinal Newman ansåg det som en fundamental princip, att "lekmännen i alla tider varit måttstocken på katolsk anda." "Marialegionens stora uppgift har alltid varit att väcka medvetandet om lekmännens kallelse. Det finns en viss fa- ra för, att vi lekmän sätter likhetstecken mellan Kyrkan å ena sidan och prästerskapet och ordensfolket å den andra, vilka Gud utan tvivel har gett vad vi i alltför begränsat mening kallar för en kallelse. Vi frestas omed- vetet till att betrakta resten av oss som en anonym mas- sa, som har möjlighet att bli frälsta, om vi uträttar ett föreskrivet minimum. Vi glömmer att vår Herre kallar si- na egna får vid namn (Joh 10:3),ett med den helige Pauli ord (Gal 2:20), som i likhet med oss inte var personligen närvarande på Golgatan Gud älskade mig och utgav sig för mig. Varenda en av oss,om det så också bara är en enkel bysnickare som Jesus själv eller ödmjuk husmor som hans moder, har en kallelse, är personligen kallad av Gud att ge Honom sin kärlek och tjänst,att göra ett visst arbete, som andra kanske skulle kunna göra bättre,men som ingen annan kan göra i vårt ställe. Ingen annan än jag själv kan ge mitt hjärta åt Gud eller göra mitt arbete. Det är just detta personliga religiösa medvetande, som Legio- nen utvecklar. En medlem är inte längre nöjd med att vara passiv eller likgiltig; han eller hon har något att vara och göra för Gud; religionen är inte längre en bisak, den har blivit drivkraften i ens liv, hur enkelt detta rent mänskligt sett förefaller. Och denna ivertygelseom en personlig kallelse skapar oundvikligen en apos- tolisk anda, en längtan efter att föra Kristi verk vi- dare, att vara en andra Kristus, att tjäna honom i den minsta av hans bröder. På så sätt är Legionen en lek- mannnersättning för ordenslivet, en form för den krist- na tanken om fullkomlighet hos lekmän, ett sätt att föra Kristi rike till vår tids sekulariserade värld." (Alfred 0'Rahilly. ) 3. Legionen och lekmannaapostolatet Som många andra stora principer är apostolatet i sig självt något kallt och abstrakt. Därför föreligger en verkligt stor fara för att det inte utövar någon dragningskraft på lekmännen, så att de inte följer sin höga kallelse, ja, vad värre är, inte ens är i stånd att göra det. Den ödesdigra följden därav skulle bli att man uppgav försöket att kalla lekmänen till deras sepciella och nödvändiga roll i Kyrkans kamp. "Men" säger en verkligt sakkunnig i frågan, H.E. Mgr. Riberi, f.d. apostololisk delegat för det afrikanska missionsområdet och numera internuntio för Kina, "Marialegionen är apostolisk tjänst i en tilltalande och sympatisk form, pulserade av liv, så att det vinner allas hjärtan; uppbyggd på det sätt som Pius XI föreskrev, d.v.s. helt beronde av Jungfru maria, Guds Moder; vidare med krav på kvalitet som grund för medlemsskap, ja, t.o.m. för medelemsantalets storlek; uppburet av mycken bön och självuppoffring, ett mycket noga genomtänkt system och ett fullkomligt samarbete med prästen. Marialegionen är ett den moderna tidens under." Legionen visar prästen den vördnad och lydnad, som man är skyldig rättmätiga överordnade; ja mer än detta. Dess apostolat är byggt på övertygelsen att nådens förnämsta medel är mässan och sakramentetn, som huvudsakligen förmedlas av prästen. Detta apostolats hela strävan och syfte måste därför alltid ha detta stora mål i sikte, nämligen att hjälpa den stora massan, sjuka och hungrande, att få del av denna näring, som Gud der oss. Av detta följer att det måste vara ett mycket väsentlig mål för legionsarbetet att hjälpa prästen att komma i kontakt med folket. Om denna personliga kontakt inte alltid är möjlig - det kan finnas tillfällen då det är omöjligt - så bör dock församlingsnborna alltid kunna förnimma prästens inflytande och förståelse. Detta är huvudtanken i Legionens apostolat. Lekmännen kommer alltid att utgöra flertalet av dess medlemmar, med de skall alltid arbeta i oskiljaktig förening med prästen och under hans ledning i absolut intressegemenskap med honom. De kommer att med stor iver söka komplettera prästernas arbete och utvidga deras inflytande på människornas liv, för att de skall bli medvetna om att då de mottager prästerna så mottager de Honom som har sänt dem. "Sannerligen, sannerligen säger jag er, den som tar emot den jag sänder, han tar emot mig; och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig". (Jesu avskedstalt Joh 18:20). 4. Prästen och legionen Föreställningen om prästen omgiven av en ivrig skara, villig att dela hans arbete och möda, har genom vår Herres eget exempel fått den heligaste stadsfästelse. Han samlade omkring sig en skara utvalda, som han fostrade och uppfyllde med sin ande. Detta gudomliga föredöme följde apostlarna genom att uppmana alla att hjälpa dem att vinna själar. Som kardinal Pizzardo så vackert har uttryckt det, kan det mycket väl hända att de främlingar från Rom (Apg 2:10) som på pingstdagen hörde apostlarna predika, var de första som förkunnade Kristus i Rom och på så sätt sådde fröet till moderkyrkan som Petrus och Paulus snart därefter grundade. Alldeles säkert var kristendomens första utbredning i Rom ett verk av den katolska aktionen. Hur skulle det kunna vara annat? Vad skulle de tolv ha gjort, skingrade i den vida världen, om inte de hade samlat omkring sig kvinnor och män, unga och gamla, och sagt dem: "Vi bär himmelrikets skatt med oss. Hjälp oss att dela ut den!" (Allocutio av Pius XI.) Vi har citerat en påves ord. Låt oss också tillägga vad en annan påve sagt för att slutligen visa att Frälsarens och hans apostlars exempel då det gällde världens omvändelse skall vara den gudomliga förebilden för varje präst  (en präst är en andra Kristus) i hans egen lilla värld, om det är en församling eller något annat speciellt arbete. Då den helige Fadern (den helige Pius X en gång råkade befinna sig i en grupp kardinaler, frågade han dem: "Vad är månne idag det nödvändigaste för att rädda samhället?" "Att bygga skolor" menade en. "Nej, att bygga fler kyrkor" föreslog en annan. "Nej, inte det heller". "Att sörja för nyrekryteringen av präster", sa slutligen en tredje". "Nej, nej" blev påvens svar. "Det viktigaste idag är att varje präst har en grupp lekmän, som på samma gång är goda exempel i sina liv och upplysta, beslutsamma och verkligt apostoliska". Denne helige påe såg vid sitt livs slut den enda vägen till världens frälsning ligga i utbildande av katoliker med prästerskapets hjälp till apostlar i ord och gärning, men framför allt genom sitt exempel. I de stift där han, innan han blev påve, hade verkat som själasörjare lade han mindre vikt vid antalet församlingsbor än vid antalet katoliker, som lämpade sig som utövare at apostolat ! Han ansåg att man bland alla slags människor kunde utbilda en elit. Därför uppskattade han sina präster efter de resultat som de genom sitt nit och sin förmåga hade uppnått på de punkten. Prästen måste vara den husbonde som varje tid på dagen från gryningen till till skymningen går ut på gator och torg för att kalla arbetare till Herrens vingård. Om han inte kallar dem är faran stor för att de flesta kommer att "stå där hela dagen sysslolösa". (Matt 20:6)  (Civardi: Handbok för Katolska Aktionen.) 5. Den metod som Legionen begagnar sig av för att utbilda apostlar. Mästaren och lärlingen. I vida kretsar råder den uppfattningen att fostran till apostoliskt arbete huvudsakligen består i att lyssna på föredrag och studera läroböcker. Legionen är emellertid av den åsikten att en sådan fostran överhuvud inte kan genomföras om den inte går hand i hand med arbetet; ja, att om man talar om apostolatet utan att samtidigt låta talet åtföljas av arbete, kan det rent av ha motsatt verkan. Ty den som talar om hur ett arbete skall utföras måste absolut kunna visa på dess svårigheter och dessutom ställa mycket stora fordringar på den anda och det sätt det utförs på. Att tala på det sättet till rekryter utan att på samma gång genom praktiskt arbete visa att det står i deras förmåga att utföra, ja, att det rent av är lätt, det skrämmer dem bara från att åtaga sig arbetet. För övrigt har systemet med föredrag en benägenhet att göra människor till teoretiker och intellektualister som tror sig kunna omvända världen på ett rent förnuftsmässigt sätt. Men sådana människor har ingen lust att ägna sig åt enkla uppgifter och åt det mödosamma arbetet med att fullfölja de personliga kontakter på vilket allting egentligen beror och som legionären, det måste här betonas, villigt åtar sig. Legionen anser att den bästa metoden att utbilda apostlar är att lärlingen praktiskt handleds av mästaren. Detta är enligt legionens uppfattning den idealiska metoden som används i varje yrke och hantverk, tydligen utan undantag. Mästaren håller inte långa föredrag utan ställer lärlingen inför arbetet och visar honom vad han ska göra.  Han förklarar i efterhand de olika handgreppen för honom. Sedan försöker lärjungen själv att utföra arbetet och mästaren rättar honom om han har fel. Den metoden gör honom snabbt och ofelbart till en skicklig hantverkare. Om man föreläser om arbetet så måste man grunda sig på själva arbetet, varje ord måste vara förbundet med en handling, annars leder det inte till mycket. Man kanske inte ens kommer ihåg vad som sagts. Det är förvånansvärt hur lite studerande kommer ihåg av en föreläsning. En annan sak man måste ta hänsyn till är att om man har en rad föredrag som villkor för att man skall kunna få inträde i en apostolisk förening så kommer mycket få att anmäla sig som rekryter. De flesta människor vill inte längre ha något med skolan att göra sedan de blivit vuxna. Särskilt enklare människor fasar för tanken att vara tvungna att sätta sig på skolbänken igen även om det skulle vara i ett så kallat "heligt" klassrum. Det är därför som apostoliska studiecirklar bara lockar ett litet antal människor. Legionen följer enklare och psykologiskt bättre linjer. Dess medlemmar säger till andra människor: "Kom och hjälp mig med det här arbetet!" De som kommer möter inte en föreläsningssal utan de ställs inför ett arbete som redan utförs av människor sådana som de själva. Följaktligen vet de att arbetet står i deras förmåga att utföra och går gärna in i föreningen. När de en gång gjort detta, sett det arbete som utförts och deltagit i det och genom att lyssna på rapporter och kommentarer till utfört arbete lärt sig den bästa metoden att utföra det, blir de snart själva dugliga arbetare. 6. Legionen en stor tillgång för församlingen Det måste först och främst göras klart och starkt betonas att handboken inte har till syfte att teckna ett ideal utan att den bemödar sig om att verklighetstroget ge en bild av en organisation så som den verkligen arbetar. Det visar sig alltid att församlingens allmänna intressen främjas genom upptättandet av en gren av Legionen på vilken alla de mindre uppgifter som hör till församlingslivet kan överföras. I allmänhet har alla dessa olika verksamhetsgrenar sina egna sammankomster, vilket betyder att både prästen och den eller de arbetsvilliga församlingsmedarbetarna som kanske är engagerade på flera håll, måste delta i flera sammanträder och möten. Dessutom är dessa möten ofta formlösa med föga eller ingen bön alls. Ibland försöker man t.o.m. att utför en upgift utan något möte alls, d.v.s genom ett system av informell eller personlig ledning av den person som bär det huvudsakliga ansvaret för arbetets utförande. Denna metod som väl knappast kan kallas för en organisation ens, är det mest ineffektiva sätt att ta vara på verksamma medlemmars iver att uträtta något och ger ingen garanti för vare sig effektivitet, ökat antal medlemmar eller uthållighet. Å andra sidan har grundadet av en eller flera Legionsgrupper åtminstone den fördelen, som alltid följer, då man koncentrerar, samlar arbetsuppgifterna. En sådan gruppenehet förenar sedan i sig både församlingsarbetet och de som utför det. Det kommer hädanefter att bli bara ett möte i veckan i stället för mång; den ena medlemmen sporrar den andra; den skildes erfarenhet kommer alla tillgodo; intressanta arbetsrapporter ger god ersättning för sådana arbetsrapporter som kanske inte är så intressanta, men som i stället är till största nytta för legionärerna. Därtill kommer att genom legionen skapas en tradition, ett metodiskt system och ett andlig mönster för medlemmarna själva. På många platser förhåller det sig tyvärr så att det är icke-katolikerna som utför det mest betydande apostoliska och sociala arbetet, vilket försätter kyrkan i en både förödmjukande och allvarlig siutaiton. Ty om kyrkan på någon plats brister i nit då det gäller att hjälpa nästan, så har det en dålig inverkan på katolikera däromkring och för med sig många skadliga återverknignar. Ja, vad värre är, det är pinsamt, ja, outhärdligt att försummelser från katoliker på så sätt kläder Kristi kyrka i narrkåpa - och prisger henne åt deras hån, som ännu lever på det katolska arvet, även om de förnekar det. Dessa kyrkor som kallas kristna står nämligen i samma förhållande till den katolska kyrkan som månen till solen: de fick en gång och får ännus sitt ljus från henne. Om hon förintades, så skulle det ljus som de lånat från henne slockna. Legionen skulle snart göra slut på så vanärande förhållanden. Dess andliga och metodiska system kan inte misslyckas utan skulle t.o.m. ställa våra separerade bröders största ansträningar och framgångar i skuggan, eftersom de saknar kyrkans anda och inte heller är utrustade med hennes vapen. "Den Katolska Aktionen måste av prsäterna betraktas som en väsentlig del av deras prästerliga verksamhet och av de troenden som en det kristna livets plikt".  Pius X. 7. Legionens frukter: hög idealism och intensiv verksamhet. Om kyrkan skulle visa alltför stor tveksamhet och för- siktighet, så skulle hon försätta sanningen i en ogynnsam och ofördelaktig ställning. Om ungdomen en gång vant sig vid att söka den aktiva idealism, som alla generösa naturer längtar efter, i rent världsliga eller t.o.m. antireligiösa rörelser, då har en fruktansvirt stor skada skett, som kommande generationer kommer att få sona. Här kan Legionen betyda mycket, för den fordrar företag- samhet, ansträngningar och offervilja, och kan hjälpa till att för kyrkans räkning erövra de båda orden "idealism" och "handling" och göra dem till verktyg i kyrkans tjänst. Enligt historikern Lecky behärskas världen av sina ideal. Om detta vore riktigt så skulle varje skapare av ett högre ideal höja hela mänskligheten till en högre nivå, förutsatt naturligtvis att det är fråga om ett praktisk ideal, som gör sig tillräckligt gällande för att bli normgivande. Man torde väl kunna medge att de ideal Legionen företräder motsvarar dessa krav. Det finns vidare ett annat karaktäristiskt drag hos Legionen, nämligen att dess arbete alltid välsignats med många kallelser till präst- och ordenslivet, bland dess medlemmar. Man kommer säkert att invände, att i denna tid av allmän egoism ingen kommur att påta sig den tunga börda, som medlemskap i Legionen innebär. Detta antagande är emeller- tid fel. De många som bara åtar sig mindre, lättare uppgifter, försvinner snart utan att lämna något spår efter sig. Men de få som följer kallelsen att sträva mot ett högre mål, kommer att hålla ut, och deras anda skall så småningom sätta sin prägel på det stora felrtalet. Med tiden kommer det egneodmliga att inträffa att människor som inte ens vill bli goda, blir heliga. Vad en maskin beyder i den hand som sköter den, det är praesidiet för den präst eller ordensman som tar det i sin tjänst. Man rör vid ett par spakar och växelstänger och en kraft utvecklas som utför ett arbete, vilket annars skulle vara omöjligt. På samma sätt går det för prästen. Den en och halv timme som han ägnar åt att leda, uppmuntra, fördjupa medlemmarnas andliga liv, kommer att göra det möjligt för honom att vara överallt, höra allt, utöva inflytande på var och en; kort sagt, att övervinna alla fysiska begränsningar. Ja, det förefaller faktiskt som om en präst inte skulle kunna använda sin krafter på ett bättrre sätt än att vara ledare för mer än ett praesidium. I och för sig liknar naturligtvis legionärerna bara Davids mycket anspråkslösa utrustning: stav, herdeväska, slunga och kiselstenar, men genom Maria blir de till himlens redskap. Och så kan prästen, beväpnad med sådana legionärer, lik en annan David med segervisshet dra ut mot otrons och syndens förskräckligaste Goliat. "Det är inte någon materiell makt som rättfärdigar din bekännelse och säkrar din triumf, utan en moralisk. Det är inte jättarna som uträttar det mesta. Hur litet var inte det heliga landet! Och ändå har det erövrat världen. Vilket litet land var inte också Attika! Och ändå formade det intellektet! Moses var bara en, David var en, Paulus en, Athanasius en, Leo bara en. Nåden verkar alltid bara genom få. Det är de fås skarpa syn, starka övertygelse, obetvingliga beslut; det är martyrernas blod, de heligas bön, den hjältemodiga handlingen, ögonblickets avgörande; det är den koncenterade kraften i ett ord eller en blick, som tjänar som himlens redskap. Frukta inte, du lilla hjord, ty den som står i din mitt är mäktig, han kommer att göra stora ting för dig." (Kardinal Newman: Katolikernas nuvarande situation). VII. Ofta förekommande invändningar. 1. "Här finns inget behov av Legionen. Den invändningen möter kanske ivriga katoliker, som ön- skar börja med Legionen på en ny plats. Eftersom Legio- nen inte är en organisation, som har till uppgift att ut- föra ett särskilt slags arbete utan först och främst är till för att främja katolsk iver och anda (som sedan gagnar vilket arbete som än behövs), så skulle en sådan invändning helt enkelt betyda, att det inte finns något behov av katolsk iver på den platsen - en försäkran som vederlägger sig själv. På alla platser, utan undantag, finns det ett starkt behov av ett sådant intensivt apostolat, och skälen därtill är många. För det första: de troende, som verkli gen kan det, bör få tillfälle att leva ett aktivt apos- toliskt liv. För det andra: det friska andliga liv, som ett sådant apostolat för med sig i församlingen, är nöd- vändigt i vår tid, om inte det kristna livet skall stel- na i rutin eller materialism. För det tredje: sådana människors tåliga och hängivna arbete behövs för att ta hand om dem, som lever ett tomt och ytligt liv eller i andlig nöd ouh elände eller som lätt råkar på avvägar. 2. "Det finns inga personer, som är lämpliga att bli medlemmar". Pen invändningen kommer vanligen av en missuppfattning ifråga om den typ av arbetare som fordras. Men man kannog helt allmänt säga, att på varenda kontor, affär, ja, varenda arbetsplats finns det människor, som är lämpliga att bli legionärer. Varenda kristen förening har i sina bästa medlemmar utmärkt material för Legionen. Om,dessa föreningar ställde sitt folk till Legionens förfogande, så skulle de därigenom uppfylla sin plikt mot dessa medlemmar att ge dem största utvecklingsmöjligheter. Bildade och obildade, arbetare och icke arbetare, alla kan passa för Legionen. Den är inte något monopol för någon särskild färg, ras eller klass utan kan finnas överallt. Legionen besitter den speciella gåvan att kun- na engagera för Kyrkans tjänst dessa förborgade krafter dessa outvecklade goda karaktärsegenskaper. Efter att ha studerat Legionens verksamhet, skriver dr. Alfred 0'Rahilly följande:"Jag gjorde en stor upptäckt eller snarare fann, att en stor upptäckt redan hade gjorts, nämligen att det finns en latent heroism hos till synes helt vanliga män och kvinnor. Okända energikällor hade blivit utnyttjade." Kraven på medlemmarna bör inte sträcka sig längre än vad påvarna tänkte på, då de förklarade, att det i varje samhällsklass finns en elit, som kan formas och tränas för apostoliskt arbete. I samband med detta borde & 3 b stycket om utbred- ning och rekrytering läsas mycket noga liksom också avdelningen "Legionen som hednafolkens tjänarinna", därdet krävs, att Legionen skall ännu mer spridas bland de infödda. En verklig svårighet att finna medlemmar skulle vara ett tecken på en ovanligt låg andlig standard på-den platsen, och i stället för att detta skulle bevisa, att där inte skulle föreligga något behov av legionsverk- samhet, är det tvärtom ett bevis för nödvändigheten av att en gren av Legionen där grundas, så att den kan verka som surdeg. Låt oss ett ögonblick tänka på att surdegen är Kristi eget recept på hur vårt andliga till- stånd skall höjas. (Matt. XIII, 33). Och låt oss inte glömma, att ett presidium kan bildas med så få som fyra eller fem medlemmar. Då dessa med iver griper sig an arbetet och förstår vad det fordrar av dem, kommer de snart att finna andra lämpliga medlemmar och ta dem med sig. 3. "Man skulle bli förargad över Legionens hembesök." Om det verkligen skulle förhålla sig så, återstår inget annat att göra än välja en annan uppgift för legionärerna. Man kan uppge Legionens verksamhet med alla dess möjligheter att göra gott mot medlemmarna och samhället för att man möter motstånd. Låt oss emellertid fastslå, att Legionen hittills ingenstans har mött varaktiga eller allmänna svårigheter, då det gäller hembesöken. Förutsatt att hembesöken sker i Legiongapostolatets sanna anda (se avd. angående detta)så är det vanligt att ovänlighet mot legionärerna bottnar i religiös likgiltighet eller något ännu värre. Därför är legionärörnas arbete mest av nöden, där de är minst önskade. Svårigheter i början av detta slag är inte tillräckligt skäl till att hembesöken skall upphöra. Nästan alltid har det varit möjligt för legio- närerna, om de har trotsat de isiga hindren, att smälta ner dem och att avlägsna de djupare och allvarligare orsakerna till dem. Man måste också beakta det förhållandet, att hemmet är den strategiska punkten i religiöst arbete. Att vinna familjen betyder att man erövrar samhället. Men för att vinna hemmet, måste man besöka det. 4. "Mitt barn måste arbeta hårt hela dagen och behöver sin fritid till avkoppling och vila." Med de här orden fördröjde man en gång i flera grundandet av Legionen i en storstad. Och ständigt kostar denna invändning Legionen mänga utmärkta med lemmar. De låter visserligen förnuftiga, men om man verkligen följde dem, så skulle det innebära, att man lämnade världen ät sitt öde, sä att den fick förbli en religiös vildmark. Det är nämligen inte de som inte: har något att göra, som uträttar det mesta för Kyrkan. Och är det inte ofta så, att dessa levnadsglada ungdomar ägnar sin fritid åt mer eller mindre tomma nöjen i stället för åt verklig avkoppling och vila. Genom denna växling mellan dagens hårda arbete och kvällens nöjen råkar människan lätt i en bekväm materia- lism, som efter några år lämnar henne utan ideal. Kvar finns bara en intensiv längtan efter den ungdom, som alltför tidigt gått förlorad tillsammans med allt som man en gång lärt sig att sätta värde pä. Ja, slutet kan bli ännu värre. Säger inte den helige Krysostomus, att han aldrig kunde förmå sig till att tro, att någon kan bli frälst, som aldrig gjort något för sina bröders frälsning. Det skulle vara mycket klokare, om man uppmanade sitt barn att ägna sin fritid åt Gud i Legionens tjänst. Detta skulle ge friska impulser ät hela livet ^ch bevara hjärtat - ja, också ansiktet - ungt och glatt. Det blir alltid tillräckligt med tid över åt vila och avkoppling, som man njuter dubbelt av, då man gjort sig förtjänt av det; 5. "Legionen är bara en bland mänga organisationer med samma ideal och program. Det är sant att det finns ic3cnlism i överflöd, och H,t ar lika sant att varenda en sorn har papper och penna pä några ögonblick kan göra upp ett program för välbehövliga arbeten. Och därför är det också sant, att Legionen bara är en bland tiotusentals organisa- tioner som vill kämpa en ädel kamp för själarna och pä sitt program upptar en rad viktiga arbeten. Men detär också sant att Legionen är en av de få, som ger sitt apostolat en fast och bestämd form. En vag idealism, som bara så där helt allmänt vädjar till sina medlemmar att göra gott i sin omgivning, kommer alltid att vinna föga gensvar. Legionen begränsar sin krigföring till en bestämd andlighet, ett bestämt böneprogram, en bestämd veckouppgift, en bestämd veckorapport, och når därigenom- vilket man lätt kan övertyga sig om - ett bestämt resul- tat. Sist men inte minst får man inte glömma, att detta metodiska system är grundat på den dynamiska principen om gemenskapen med Maria. 6."Legionens arbete utförs redan av andra föreningar. Leonen skulle kunna  råka i konflikt med dem." 8Zr underlig låter inte den invändningen på platser, där 3 eller till och med ännu fler av befolkningen inte längre är praktiserande katoliker eller icke-katoliker, och där man knappast kan märka några andliga framsteg. Hur sorgligt är det inte, att människor låter nöja sig med ett sådant tillstånd, ty det betyder att där skall Herodes härska i människornas hjärtan, medan Frälsaren och hans moder för alltid får nöja sig med ett stall. Mycket ofta vägras Legionen med dessa ord tillträde av sådana organisationer, som finns bara till namnet men inte uträttar något; härar, som kanske existerar, men som aldrig besegrar någon fiende.Förresten kan man inte tala om att ett arbete utförs, om det inte utförs på ett tillfredsställande sätt, om t.ex. något tiotal lekmän arbetar där egentligen hundra- tals,ja, kanske tusentals borde arbeta. Men detta är ty- värr i regel fallet. Det ringa antalet arbetare är mycket ofta också ett bevis på bristande organisation och en mot svarande brist på rätt anda och metod. Alldeles säkert finns det plats för Legionen. Det skul le vara klokt att pröva ett sådant påstående genom att ge Legionen ett aldrig sä litet verksamhetsområde. Resul tatet skulle kanske bli övertygande, och kanske medlem- marna av en enda liten grupp likt de fem kornbröden skul- le kunna mångdubblas, så att de fyller alla behov,ja,mer än det.(Matt.xiv,l6-21). Legionen har inte något bestämt arbetsprogram. Det förutsätter inte nya slags arbeten utan snarare ett nytt sätt ttt gripa sig an arbeten, som redan håller på att utföras men inte på ett tillräckligt systematiskt sätt. Effekten skulle bli densamrna,som om man började använda elektrisk kraft för ett arbete,som tidigare utförts för hand. 7."Det_finns redan för mångaföreningar.Det riktig, _a vore att blåsa nytt liv _i redan existerande förenin£aj~_eller utsträcka deras arbetsområden till att omfatta det arbete som Legionen vill utföra-"    Ett sådant påstående är reaktionärt. Orden "för många" kan med all rätt tillämpaspå alla levnadsområden. Ändå avvisar man inte det nya, bara för att det är nytt,och då och då gör man stora framsteg. På samma sätt ber Legionen om ett tillfälle att få dokumentera sig. Om den är någonting annat än bara "ännu en förening" utan från Gud, vilken skada det då skulle vara att avvisa den! För övrigt visar ovanstående invändning,att arbetet ifråga för närvarande inte utförs. Under sådana förhållan den är det varken klokt eller brukligt, att man förkastar ett redskap,som har visat sig kunnat utföra det arbetet på en annan plats. Så underligt det skulle låta,om man kom med en sådan här invändning:"Det är onödigt att impor tera det där flygplanet,för det finns redan för mycket mekaniska anordningar på den här platsen. Låt oss i stäl- let försöka göra bilen så fullkoml,~g,att den kan flyga!" 8."Den här platsen är för liten. Vi har inte någon plats för Legionen här." Den invändningen hör man inte så sällan på mindre plat ser som inte åtnjuter särskilt gott rykte. Å andra sidan kan det finnas ett slags vanemässig fromhet i en by. Men den fromheten är så att säga förkalkad eller förstelnad:både i sedligt avseende och ifråga om andliga intressen, så att ungdomen,för aft det är så långtråkigt där, flyr till storstaden och där råkar i fördärvet på grund av moralisk svaghet. Orsaken till det onda är bristen på religiös idealism,ochdetta i sin tur beror på att ingen gör mer än nätt och jämt sir plikt. Men om den religiösa idealismen saknas, så återstår ingenting annat än en religiös öken,och det är sannerligen inte bara byar som är öknar av det här slaget. För att få en sådan öken att blomma igen, måste man hejda den pågående processen. Man måste bilda små grupper av apostlar, som utstrålar sin egen anda och ger nya riktlinjer för hur man skall leva. Alan griper sig an uppgifter, som passar för platsen, livet får en ny puls, och flykten från landsbyggden hejdas. Många mycket framgångsrika presidier har nu arbetat i åratal i byar med en befolkning på mindre än 500 själar. Följande fall kan alldeles säkert vara fill uppmuntran för alla, som anser sina egna arbetsvillkor för olämpli- ga. I vart och ett av tre frän varandra vitt skilda distrikt, som bildar församlingen, har församlings präs- ten ett presidium. Ett av distrikten har en ganska stor befolkning, men i det andra finns det bara 70 katoliker och i det tredje 40. Enligt rapporter har presidiernas arbete haft en dynamisk verkan på det katolska livet i denna församling. Invändning från prästerna. "Vissa av Legionens uppgifter har en sådan andli~ karaktär, att de pa grund därav tillhör,Prästens verk- samhetsområde. Sådana bör inte tilldelas lekmän_,_ om_präs terna,inte kan utföra dem. Nu kan jag faktiskt besökamina församlingsmedlemmar flera ganger om dret,och resul- tatet är ganska tillfredsställande." Den invändningen bemöts i stora drag i avdelningen om "Legionens apostolat" och utförligare i det följande,men vi vill redan nu poängtera att inget arbete som anses vara "icke önskvärt" behöver utföras. Den som känner till en viss stad, som utan tvivel är en av de heligaste i världen,vet,att till och med i den tusentals människor lever i synd och världslighet och brottas med den moderna civilisationens svåra problem. Därfär kan man inte försvara den uppfattningen,att all rättfärdighet är uppfylld, genom några besök - de må vara aldrig så framgångsrika - per år. Om allt verkligen skul- le vara som det borde, så skulle många där vilja gå till kommunion varje dag, ännu flera varje vecka och alla åt- minstone en gång i månaden. Varför anses då så ofta,att fyra till fem timmar i biktstolen är tillräckligt? Varför denna förskräckliga brist på proportion? För att prästen skall kunna utöva den själavård, som han är skyldig varje själ, fordras personlig kontakt och förtrogenhet med för- samlingen. Den helige Borromeo brukade säga, att varje själ var ett tillräckligt stiet för en biskop. En enkel beräkning visar oss, vad bara en havtimme för var och en skulle bli sammanlagt. Och skulle den halvtimmen vara nog? Den helige Sopie Barat skrev 200 brev till en enda människa, som hade särskilt stora andliga svårigheter, och förde dessutom oräkneliga samtal med henne. Hur många gånger har inte legionärer ägnat år,ja, årtionden för atthjälpa en människa och ännu inte släppt taget! Ofta har den jäktade prästen inte ens tid till den där halvtim- men! Nu kan vi - påstår Legionen - skaffa honom nitiskG medhjälpare. De är många, han är bara en. De lyder hans minsta vink, är pålitliga och diskreta. De kan - med hans hjälp - få tillträde till enskilda och familjer, de har förmågan att med oemotståndlig kraft lyfta människors hjärtan till högre ting. Med ett ord - de ger prästen tillfälle att ägna själarna mer än ett ytligt intresse. Handlar han då rätt mot sitt arbete och sig själv, om han vägrar att ta emot denna hjälp? "Marialegionen erbjuder prästen två lika värdefulla möj- ligheter-. För det första - ett medel att vinna själar, vilket utan tvivel bär den Helige Andes stämpel. Detta ger mig anledning att fråga, om jag har rätt att tillbaka visa detta Försynens hjälpmedel. För det andra - en källa av levande vatten, som kan förnya hela vårt inre liv. Helt naturligt måste jag nu ställa den andra frågan, nämligen-, Om denna rena och djupa livskälla erbjuds mig, är det då inte min plikt att dricka ur den?(Domkyrko- prästen Guynot). 10. "Alla människorna här är bra`ochgoda människor. Vi har livaktiga föreningar.`Vi har inga problem. Prästerna och systrarna kan klara allt arbetet." Även om detta påstående skulle vara sant, sä finns det en annan sida, som är lika viktig som att klara arbetet. Alla överordnade är ansvariga för att de andliga möjlig- heterna hos dem, som lyder under dem, utvecklas såmycket som möjligt. Hur förhåller det sig då med apostolatet, ett av den kristna karaktärens mest utmärkande och väsentliga känne= tecken? Förmågan att utöva apostolisk verksamhet får vi redan i dopet. Att inte utveckla denna - gömma den så att säga i jorden likt pundet i evangeliet - är en mycken allvarlig försummelse, som kommer att ådraga den skyldi- ge samma hårda dom som den försumlige i evangeliet. (Matt. 25, 24 - 30).Därför måste människor kallas till apostolat. Men att kalla dem till en sådan verksamhet utan att sedan ge dem konkreta arbetsuppgifter skulle vara sämre än att tiga, eftersom mycket få av dem, som hör kallelsen, har förmågan att på egen hand finna medel nch vägar. Därför måste det apostoliska arbetet organise- ras. Nyligen hände det, att den andlige ledaren frågade de närvarande vid ett möte, där Legionen introducerades i en småstad ( 23 av stadens bästa katolska kvinnor), hur många som någon gång utfört apostoliskt arbete. Svaret visade, att inte en enda hade gjort det. Prästen ansåg, att detta var högst förvånansvärt. Men vilket svar skulle de pund kunna ge, som ligger gömda i jorden? 11. "Jag är rädd för indiskretioner från medlemmarnas sida." Ett sådant påstående visar brist på verklighetssinne, då det gäller att bedöma situationen. Man skulle likagärna kunna vägra att bärga skörden, därför att några sädesax skulle kunna skadas genom vårdslöshet. Skörden, som står på spel, utgörs av själar, arma, svaga, blinda och lama själar; själar i en sådan nöd och så många, att risken finns att man anser situationen hopplös. Ändå är det just sådana som Herren befaller oss att uppsöka på gator och gränder, vägar och stigar, så att hans hus blir fullt. (Luk. XTV:21-23). Det finns ingen annan väg att bärga en så väldig skörd än att mobilisera lekmännens bataljoner. Det kan hända, att legionärer kommer att göra sig skyldiga till indiskretioner. Till en viss grad kan det inte undvikas, då det rör sig som om liv och brinnande intresse. Det finns två sätt att gardera sig mot indiskretioner: feg overksamhet eller sträng discip- lin. Det hjärta, som är uppfyllt av Kristi längtan efter skarcrna av sjuka, tillbakavisar förskräckt det första alternativet och ägnar sig av alla krafter åt att rädda lidande själar. Legionens historia visar till dags dato, att man inte behöver frukta vare sig allvarliga eller många indiskre- tioner. Den iakttar i alla fall en noggrann disciplin. 12. "Svårigheter i starten." Att möta svårigheter i starten är inte någonting, som Legionen är ensam om. Man kan likna dessa svårigheter vid en skog, som på avstånd ser tät och ogenomtränglig ut, men som man lätt kan ta sig igenom, då man engångär där. Låt oss komma ihåg, "att den som alltid siktar, aldrig träffar; den som aldrig vågar, inte heller vinner något, och att den som vill uträtta något verkligt gott måste räkna med mänskliga svagheter." (New4aan). Om det är fråga om ett nådens verk, får vi inte i vår världsklokhet glömma bort att räkna med nåden. Man får inte bara komma med invändningar och betänkligheter utan också med förslag om hur man ska kunna hjälpa. Legionen bygger på bönen, arbetar för människornas själar och tillhör helt och hållet Guds Moder. VIII Leg,ionens uppbyggnad. 1. Den personliga helgelsen är dess mål men ocksä dess medel. Det allmänna och förnämsta medlet genom vilket Maria- legionen försöker nå sitt mål är den personliga tjänsten under den Helige Andes ledning. Det betyder alltså, att den gudomliga nåden är dess drivkraft och stöd, Guds ära och själarnas frälsning dess slutliga mål. Personlig helgelse är därför inte bara Marialegionens mål utan också det förnämsta medlet för dess verksamhet. " Jag är vinträdet, 1 åren grenarna. Den som förblir i mig och jag i honom, han bär rik frukt, ty utan mig kunnen I intet göra". (Joh. 15,5) Apostolatet är en av de plikter, som växer fram urdet kristna livet. Om vi tänker efter, så finner vi, att dopets och bekrdftelsens sa;lcrament j~imte andra plikter ålägger oss den K^:tolsk.,~ Aktionens apostolat, som är en andlig tjänst mot nästan. Genom bekräftelsen blir vi Kristi soldater. En soldat måste arbeta hårt och strida, mindre för sig själv än för andra. Dopet ålägger oss också denna apostolatets plikt, om också inte lika tyd- ligt, ty genom det blir vi medlemmar av Kyrkan, Kristi Mystiska Kropp. (Fius XI.) 2. Ett no --_Ilppbygrt , system. Legionen vet, att en planlös iver, en okontrollerad entusiasm aldrig ger några stora resultat, vare sig yttre eller inrej inte heller några varaktiga resultat, på samma sätt är det med naturkr~~fterna, som, om de inte tyglas av människorna, helt (-nkelt går till spillo, blir till ingen nytta. Därför förelägger Legionen sina med- lemmar en livsform snarare än ett arbetsprogramm. Den bjuder ett noga uppbyggt system, i vilket mycket fått den bjudande formen av en regel, som i andra system bara antydes eller anbefalles. Den kräver också att denna regel iakttas i minsta detalj. Men å andra sidan utlovar Legionen ståndaktighet och märkbara framsteg i de egenskaper, som inte är något annat än i begreppet av kristen fullkomlighet, nämligen tro, kärlek till Maria, frihet från fruktan, självuppoffring, broder- skap, bönens ande, klokhet, tål,!-,mod, lydnad, ödmjukhet,glädje och den apostoliska andan. 3. Medlemskapets fullkomlighet. Legionen mäter medlemmens fullkomlighet efter den nogrannhet med vilken han följer dess regler, och inte Pfter den tillfredställelse eller den grad av framgång som hans ansträngningar kröns med. Alan är medlem i den mån, som man underk,-star sig Legionens system. Någon annan måttstock finns inte. Legionens andlige ledare och presidiets president måste ständigt göra legionärerna uppmärksamma på detta. Det är ett ideal som alla kan nå, vilket inte kan sägas om framgång och tillfredstäl- lelse med det man utfört. Bara genom att sträva efter detta ideal övervinner vi den dagliga pliktuppfyllelsens enahanda, motviljan mot mindre trevligt arbete, miss- räkningar över ett verkligt eller inbillat misslyckande, kort sagt, alla de ting som annars för alltid skulle gö- ra slut på en lovande början på ett apostoliskt arbete. 4. Den förnämsta plikten. Varje medlem av Legionen har först och främst skyldighet att delta i mötena. Mötet är nämligen för medlemmarna vad brännglaset är för solens strålar. Dess brännpunkt samlar strålarna, tänder elden, så att allt som kommer nära den börjar brinna. Det är på mötet, som Legionens vara eller icke vara beror. Om detta band löses eller ringaktas, så kommer medlemmarna att lämna Legionen och hela arbetet att bryta samman. Å andra sidan så förstärksLegionens kraft i den mån mötet respekteras. Följande ord, som skrevs under de första åren av Legionens existens, visar nu precis som då Legionens uppfattning av vad som är målet för organisationen, och visar vilken vikt den lägger vid mötct, som är en sådan organisations brännpunkt: "I en organiserad enhet nöjer sig de enskilda hur framstående de än må vara, med att spela kuggans roll. De uppger en stor del av sin själv- ständighet till det hela, d.v.s. till sina kamrater som en gemenskap, men detta vinner arbetet hundrafaldigt på, genom att många, som annars inte skulle göra någonting, sätts i arbete och blir aktiva - inte som enskilda med sina personliga svagheter utan med kraften och ivern av samfälldas bästa egenskaper. Det är samma skillnad som zwll,yn kol som liggcr till ingen nytta och kolen som brinner i ugnen." Den organiserade gruppen har ett eget, tydligt marke- rat liv oberoende av de enskilda personer, som den utgörs av, nch det är snarare detta drag som i praktiken är den magnet som drar till sig nya medlemmar än skön- heten och den tvingande nödvändigheten i det arbete som utförs. Föreningen grundlägger en tradition, skapar en lojalitet, åtnjuter aktning och lydnad, och inspirerar sina medlemmar i hög grad. Fråga dem, och du skall finna, att de litar på henne som på en vis, gammal moder.Och inte att undra på. Bevarar den inte dem från varje fall-grop; från överdrifter i deras iver; modlöshet vid miss- lyckanden; högmod vid framgång, tveksamhet på grund av åsikter, för vilka man inte har något stöd; från rädsla, för ensamheten, ja, kort sagt, från oerfarenhetens gung- fly? Den tar råmaterialet, som den goda avsikten utgör, och bearbetar det; griper sig an sitt arbete efter en uppgjord plan, tryggar Legionens utbredning nch bestånd." (Fader Michael Cr~edon.) 5. Presidiets veckomöte. Presidiets veckomöte får genom sina innerliga böner, sina frnmma andaktsutövninga:r och kärlekens och broder- skapets anda en övernaturlig atmosfär. I denna anda till- delas varje legionär sitt arbete och avlägger vurjc lc- ginnär rapport om utfört <irbete. Veckomötet är Legionens hjärta, och från det strömmar hjärteblodet ut i alla dess vener och artärer. Det ser Legionen med dess ljus och energi. kammare, som sörjer för Legionens alla Det är den stora övningen i gemenskap, där Någon enligt sitt löfte är närvarande, där legionären får den sär- skilda nåd som han behöver för sitt arbete, och där medlemmarna är uppfyllda av den religiösa disciplinens anda, som i främsta rummet tänker på att behaga Gud och på sin personliga helgelse och först i andra. hand på den organisation, som är bäst ägnad att föra till dessa mål, och sedan tar itu med det arbete som tilldelats demutan hänsyn till privata önskemål och tycken. Legionärerna måste därför betrakta det som sin första och heligaste plikt mot Legionen ~tt närvara vid Presi- diets veckomöte. Ingenting ann,-:t kan ersätta det. Utan det kommer duras arbete att bli som en kropp utan själ. Detta sägef oss förnuftet, och erfarenheten bevisar ochså, att försummelse mot denna första plikt kommer att ha till följd att legionärernas arbete blir ineffektivt och tyvärr snart följs av avfall från Lugionens led. "Om dem, som inte följer Maria, gäller den helige Augustinus ord:"Bene curris sed uxtra viam! Du löper visserligen väl, men du följer inte den rätta vägen." Vart kommer din väg till sist att föra dig?"(Fctitalot) IX. Legionens yttre mål. l. Det för Legionen aktu,:Äla arbetet. Legionens mål är inte att uträtt<? något speciellt arbete, utan dess förnämsta syfte är att göra medlemmar- na heliga. För att lyckas med detta måste Legionen i första hand kunna räkna med att medlemmarna deltar i dess olika möten, som är så genomsyrade av bön och andakt, att allt som där förehas präglas därav. Legionen försöker sedan utveckla denna helighet på ett särskilt sätt, att ge den en apostolisk karaktär, att göra den så brinnande att den sätter andra i brand. Men det är inte bara fråga omutlösningen av en redan utvecklad kraft, utan snarare är det så, att genom ett slags växelverkan denna kraft utlöses genom den apostoliska handlingen. Det är.därför som Legionen ålägger varje medlem att varje vecka utföra ett aktivt arbete, som Presidiet bestämt. Legionären åtar sig arbetet vid mötet som en lydnadsplikt. Presi- diet kan - med de undantag, som senare skall anges - godkänna varje aktivt arbete som arbetsuppgift under veckan för medlemmarna. Men i praktiken är Legionen av den uppfattningen, att m^n, då man utdelar uppgifterna, skull ta hänsyn till aktuella behov, särskilt då till sådana som är mest trängande. Ty den stora iver som legio nen söker att uppväcka hos sina medlemmar fordrar ett värdigt objekt. Triviala arbeten har en ogynnsam verkan, och följden blir, att hjärtan, som var villiga att ägna själnr och att åtcrgälda Kristi och död med möda och det minsta möjliga sig helt åt att tjäna kärlek med kärlek och hans lidande offer, slutar med att bara uträtta och att glöden till sist slockn:ir. 2. Det avlägsnare och större målet - surde en i samhället viktigt ht det närm~lst till hands liggande arbe- är, sä betraktar Legionen inte detta som den slut- Hur tet än giltiga eller ens som den förnämsta uppgiften för med- lemmarnas apostolat. Ett sådant arbete kan kanske ta två eller flera timmar i veckan för lcgionären. Men Legionen väntar sig mer än detta, ty varje timme iveckan skall sprida den apostoliska elden som tänts vid dess härd. Den rörelse, som tånder denna eld i själarna, har utlöst en väldig kraft. Den npostoliska andan'bemäk- tigar sig legionären, behärskar varje tanke, varje ord och varje handling, och är till sina yttre manifesta- tioner inte bunden till tid ellcr rum. T.o.m. människor, som är mycket tillbakadragna begåvas med den särskilda förmågan att utöwt inflyt-Inde på andra, vilken deras omgivning än må vara. Utan att de; ens är medvetna om att de utövar något apostol-~~t, kommer dc att betvinga synd och likgiltighet, som kommer att få lov att böja sig för en starkare makt. Detta kan vi se och lära av erfarenheten. Med samma belåtenhet, som en general be- traktar väl befästq viktiga ställningar, tänker Legionen på varje affär, fabrik, skola, kontor och andra arbets- platser för rekreation och förlustelse, där en legionär av omständigheterna blivit ställd. Till och med där osedl.ighet och gudlöshet är som värst, så att säga har sitt fäste, kommer legionären som ett Davids torn att spärra vägen för ondskan och förhindra att den tränger vidare. Legionären kommer aldfig att finna sig i kor- ruption, han vidtar åtgärder för att få bukt med det onda, vilket kommer att förorsaka honom lidande och sorg. Han måste be mycket, och outtröttligt och beslutsamtbekämpu det onda, men kommer slutligen med all sannolik- het att segra. Legionen börjar alltid med att samla sina medlemmar till endråt?tig bön tillsummans med sin drottning. Sedan sänder den ut dem till sådana ställen, som är tillhåll för synd och elände, för att de där skall utföra ett gott arbete och genom detta sitt arbete inspireras till ännu större uppgifter. Men till sist är det dock vardags~ livets olika områden, som Legionen betraktar som den högsta och härligaste uppgiften. Då den vet, vad som har uträttats av en liten skara legionärer, och tänker på att nräkneliga människor skulle lämpa sig för kampen i dess led, och den dessutom är fast övertygad om att dess system under kyrklig ledning erbjuder ett utomor- dentligt medel att hjälpa en syndfull värld, så är det naturligt, att den ivrigt önskar, att medlemstalet skall öka så, att den blir en legion, inte bara till namnet utan också till antalet. Hela befolkningar k,~t~tn gripris av entusiasm för Legio- nens arbete:Aktiva medlemmar, hjälplegionärer och såda- na som dessa arbetar för, kan befrias från likgiltighet ellcr blott och bar rutin och bli hänförda medlemmar i Kyrkan. Tänk, vad det skulle betyda för en by eller stad: Att inte längre bara tillhöra Kyrkan utan vara en kraft- källa i den, som antigen direkt eller genom de heligas samfund utövar inflytande ända till jordens ytterstagräns, också till syndens nästen. Vilket ideal: ett helt folk organiserat för Gud! Och det är inte bara ett ideal. Det ligger just i vår tid inom möjlighetens gränser, om bara "ögonen upplyftas och händer är villiga att gripa tag". "Lyften upp edra ögon,och sen på fälten, huru de hava vitynat till skörd". (Joh. 4,35.) 3. Att ena alla människor. ";)öken först Guds rike och haris rättfårdigtiet"(Matt. VT, 33). Detta sökande efter Guds rike, d.v.s. direkt arbete för själar, är framför allt uppgift. Men för den skull får man annat, som de inte sökte, dessutom att Legionen har ett socij~.lt värde. Den en nationell tillgång för vzrje en andlig vinst för dem som bor Det sociala livet liknar en maskin, och för att den bör, fordrar den liksom varje annan samarbete mellan de olika delarnE.. enskilde medborgaren, måste göra och detta så friktions en gör full tjänst , så uppstår "tomgång", den nödvändiga jämvikten störs och kuggarna griper inte in i =andra, som de ska. Att repa- rera skadan är omöjligt, eftcrsom det är oerhört svårt att upptäcka, hur det ondr~ har uppstått och hur utbredd skadan är. Man kan inte göra ann?t än tillgripa ännu enskilt där. skall fungera som den maskin ett harmoniskt Varje del, d.v.s. den precis det som man väntar av honom fritt som möjligt. Om inte var och annat Legionens inte förbise, att "tillföll dem". T. ex. blir därigenom land och betyderstörrÅ~ tvång eller sntsa mer pengar. Men just genom dessa ktgärder skadar man ännu mer iden om hjälp och sam- arbete. Så småningom slutar det hela med fiasko..Nu är det ju så, att samhällen har en sådan livskraft, att de fortsätter att fungera, f~:stän hälften av deras delar inte passar in i det hela. Men de måste betala ett frukt- ansvärt pris i form ~v fattigdom, stridigheter och elände Man slös,-.r pengar och energi på att hålla i gång sådant, som borde gå utan ansträngning, ja, till och med borde vara kraftkällor. Följden blir problem, oroligheter, kriser. Vem kan förneka, att detta är fallet idag också i det mest välordnade stater? Själviskheten behärskar den en- skildes liv. Hat gör många människors liv till rena destruktiva krafter. Varje ny dag ger nya och universel- la bevis på en livssanning, som man på ett träffande sätt skulle kunna uttrycka med orden. "h2änniskor, som förne- kar Gud, spm förråder Gud, är också falska mot andra människor, ja, mot allt som finns i himmelen och på jor- den."(Brian 0'IIiggins) Staten är ju bar,-4, summan av de enskildas liv, så vilka stordåd kan man vänta sig av den? Nationerna är ju en plåga och fara för sig själva och har inte något annat att erbjuda världen i stort än sin egen oro. Men antag att en makt skulle träng?. in i samhället och likt en eld gripa omkring sig, en makt, som förstod attgöra begreppen självuppoffring, inbördes kärlek och idea- lism tilldragande, för den enskilde individen. Vilk©n för- ändiing det skulle åstadkomma! Svåra sår skulle läkas, och livet skulle levas på ett annat plan. Antag att en nation skulle uppstå, som formade sitt liv efter höga ideal och inför hela världen visade, hur ett helt folk genom att verkligen praktisera sin religion skulle finna lösningen på sim problem. Vem kan tvivla på, att en så- d:an nation skulle bli ett skinande ljus för världen, så :att världen skulle komma till den för att lära av den! Nu är det inget tvivel om att legionen har kraften och förmågan ::tt bibringa människorna ett levande intres- se för sin religion och :itt ingen, som kommer under dess inflytande kan undgå a;-tt gripas av en strålande idealism, så att de sätter sig över allt vad rangskillnad heter och glömmer sina meningsskiljaktigheter och antagonism och blir villiga att arbeta för och älska hela männsklighe- ten. Denna idealism, som har sin grund i religionen, är inte blott och b,-:rt en känslostämning. Den får individen att tänka på hur han skall kunna hjälpa andra, den inspi- rerar till stora offer, den når ibland heroiska höjder och den trir inte slut, Lyssna, världens nlla folk! Om Legionen är sådan, före faller det inte: då, som om den kan erbjuda er ett nytt ridderskap, som har den magiska kraften att ena alla människor till stora och djärva vågstycken för Gud: itjänstvillighet till och med överträffande kung Arthurs legendariska ridderskap som - i Tennysons vackra dikt - "Då stiftade, blr~nd alla kungar först, Jag i mitt eget land och mina lydland Min en gång stolta orden Runda bordet, Ett ädelt ridderskap av tappra män, Att bliva hela världens föresyn Och leda in ett bättre tidevarv." "Pet är klart att den katolska aktionen förtjänar varje hjälp och stöd, inte bara från biskopar och präs- ter, som ju alla vet, att den är vår ögonsten, utan och så av styresmän och myndigheter i alla stater. Och om den verkligen skulle få glädja sig åt detta allmänna stöd, så skulle den med all säkerhet bli till rik väl- signelse för alla k-ttolska folk. Den skulle återuppväcka det religiösa medvetandet i själarna och därigenom på ett anmärkningsvärt sätt befordra samhällets bästa." (Pius XI) 4. Att våga stora ting för Gud. Detta nya ridderskap uppstod i en tid av yttersta fara för religionen. He-:dendomens och gudlöshetens härar har utökats med en kämpande ateism, som nu dominerar värl dsbilden. Skickliga organisationer sprider sitt fördärv- bringande inflytande i allt vidare kretsar och det före- faller nästan som om de skulle kunn=t uppsluka världen. Vilken obetydlig liten skara ger inte Legionen intryckpå ett helt annat sätt. En liten grupp människor samlades kring Guds Moder och sade till hennee"Led oss!" Hon förde dem till ett jättestort sjukhus, fullt med sjuka,sorgs- na och lidande från en stor stad och sade:"Se i var och en av dessa min älskade Son! Så lever Han också i varen- da människa i hela mänskligheten. Förena er med mig som Moder i mitt arbete för Honom för var och en!" Och så gav de sig ut, hand i hand med henne, för att hjälpa henne med detta enkla arbete, och se, de växte till en Legion, och över hela jorden gör denna Legion enkla små handlingar av Guds kärlek i människan och av kärlek till människorna för Guds skull. Och överallt visar den kär- leken sin makt att vinna hjärtan. På samma sätt gör de materialistiska systemen anspråk på att vilja älska och tjäna människorna. De har ochså predikat att broderskapets evangelium, men ett ihåligt sådant. Millioner människor har emellertid trott detta evangelium. I dess namn har de övergett en religion,som de ansåg vara kraftlös och svag, och entusiastiskt under- kastat sig despotiska diktaturer i den övertygelsen att deras nya ledare älskade dem mer. Nu försöker de med all iver förmå hela mänskligheten att förena sig med dem,och det förefaller, som om de vinner allt fler över på sin sida. Men ändå är situationen inte hopplös. Det finns ett sätt att föra dessa millioner tillbaka till tron och rädda milliontals andra. Det höppet ligger i att mantillämpar den höga princip, som betvingar värld.en,och som helgonet av Ars uttryckt på följande sättå'"Världen tillhör den, som älskar den mest och som ger prov på den- na kärlek." Dessa millioner kommer aldrig att lyssna till förkunnelsen om trons sanningar. Men de kan inte undgå att se och gripas av en äkta tro, som tar sig uttryck i verklig kärlek till alla människor. Övertyga dem om att Kyrkan älskar dem mest, och de kommer att vända sina nu- varande herrar ryggen. De kommer att finna vägen tillbaka till tron trots allt. Ja, de kommer till och med att ge sitt liv för denna tro. Ingen vanlig kärlek kan erövra människorna på det sättet. Men det kan inte heller en medelmåttig katoli- cism, som knappast kan hålla sig själv vid liv. Det kan bara en katolicism lyckas med, som älskar Kristus, sin Herre, av allt sitt hjärta och som ser och älskar honom i alla människor, hur de än må vara. Men denna Kristus- kärlek måste praktiseras i en sådan utsträckning, att de som ser den tvingas medge, att den verkligen är utmärkan- de för Kyrkan och inte bara för några få särskilt ädla medlemmar. Därför måste denna kärlek ta sig uttryck i handling hos hela den stora församlingen av lekmän. Men förefaller det inte hopplöst att försöka tända denna kärlekens eld hos alla i Kyrkans stora familj? Ja, uppgiften är gigantisk. Till och med den starkaste skulle mycket lätt kunna tappa modet inför detta överväl-digande perspektiv. Men Maria är Legionens hjärta, och det hjärtat är ju outsäglig kärlek och tro. Då Legionen blickar ut över världen i det medvetandet, tänds ett starkt hopp. "Världen tillhör den, som älskar den mest". Och så vänder den sig till sin mäktiga Drottning, liksom den gjorde då den komm till, och ber henne:"Led oss Du!`' "Den mäktiga Jungfrun har det blivit givet att krossa ormens huvud; de själar som är förenade med Henne är det förlänat att övervinna världen. Detta måste vi hålla fast vid med en orubblig tro, med ett fast hopp".(Gratry) X. Medlemskap. l. Marialegionen är öppen för alla katoliker som: a) lever ett kristligt liv. b) är besjälade av Legionens anda eller åtminstone strä- var efter att bli det. c) är villiga att uppfylla varje plikt som medlemskap i Legionen kan komma att kräva.. 2. Personer som Önskar vinna inträde i Legionen måste anhålla om medlemskap hos ett Presidium. 3. Antagandet av medlemmar är uteslutande Presidiets privilegium och uppgift. 4. Sökande under 18 år kan bara upptas i ett ungdomspre- sidium. Se sidan 113, kapitel angående ungdomspresidiet och särskilt ~ 16. 5. Ingen må antas som sökande till medlemskap i Mariale-gionen, förrän presidentc:;n för det Presidium där han vill vinna inträde efter nogrann prövning funnit att den sökande uppfyller de uppställda villkoren. 6. En provtid på åtminstone tre månader fordras, innan den s5kande kan upptas i Legionen, men redan från början kan han fä delta i allt legionsa;,bete. 7. Ingen sökande kan antas utan församlingsprästens med- givande, eller, om Presidiet inte deltar i församlings- arbete, av biskopen. Biskopen och församlingsprästen skall mycket noggrant ange, hur deras medgivande skall ske.Pet star biskopen och församlingsprästen fritt att i förväg ge sitt samtycke till anta3=det av alla sökande som den andlige rådgivaren har f;c,Ikänt < 8. Ett exemplar av Tesseran skall ges till varje sökande. . Det formella upptagandet i Leg:i_otmn sker framför allt genom avläggandet av Legionslöftet och införandet av den sökandes namn pä Presidiets medlemsförteckning. hegionslöftets ordalydelse finns i nästa kapitel- Det är tryckt på ett sådant sätt som underlättar läsningen. Hans Excellens Mgr. nJ(ontini_ :;ltriver_ på uppdrag av den helige Fadern-. "Detta apostoliska ocri marianska löfte har styrkt legionärerna i deras kamp för Kristus över hela världen, i synnerhet dem som lider förföljelse för sin tros skull." En kommentar över löftet "11,a fneologie de 1';Apostolat" har författats av H.r,Suenens, bjälpbiskop av PJlalines,och publicerats av Desclee de Brouwer, Brugge, Belgien. Detta ovärderliga arbete borde finnas i varje legionärs hand. Det skulle dessutom låsas av varje ansvarskännande katolik, för det innehåller en utomordentlig framställ- ning av de principer som behärskar det kristna apostola- tet. a) Då provtiden genomgåtts på ett nöjaktigt sätt, meddelas kandidaten åtminstone en vecka i förväg om att han skall tas upp i Legionen. Under den veckan bör kandi daten söka göra sig så bekant med löftets ord och tankar, att han vid upptagandet kan läsa det med lätthet, förstå- else och allvar. b) Sedan, vid ett ordinarie möte av Presidiet, förblir alla medlemmarna omedelbart efter läsningen av Catenan stående, Vexiliet ställs framför kandidaten, som i sin vänstra hand häller ett exemplar av löftet och läser det högt. Därvid sätter han in sitt eget namn på den därför avsedda platsen. Då han börjar läsa tredje delen av löftet, lägger kandidaten högra handen på Vexiliets stång och håller den kvar där, tills han slutat läsningen av löftet, efter vilket prästen (om han är närvarande) ger den nye legionären sin välsignelse. Dennes namn införs sedan på förteckningen över medlemmar. c) Nu intar medlemmarna sina platser igen, Allocutio hålls, och mötet fortsätter pä vanligt sätt.d) Om Presidiet ännu inte skulle ha något Vexilium, så bör kandidaten i stället hålla en avbildning av det. Det räcker med tesseran. 10. Sedan kandidaten en gång förklarats behörig, bor- de han inte uppskjuta avläggandet av löftet. Två eller fler kandidater kan upptas på samma gäng. Men det är inte önskvärt, ty ju större antalet är av dem som upptas samtidigt, desto mindre högtidligt blir det för varje enskild. 11. Det kan hända att upptagningsceremonin är en svår prövning för särskilt känsliga personer. Men sådana är egentligen särskilt priviligerade, eftersom ceremonin för dem får en särskild högtidlighet och ett allvar, som kommer att påverka deras kommande medlemskap. 12. Plikten att välkomna kandidater, att sätta dem in i deras plikter och bistå dem under denna tid och även efteråt, åligger i synnerhet vicepresidenten; men också de andra medlemmarna bör hjälpa till med detta. 13. Om en kandidat av en eller annan orsak inte önskar avlägga löftet, kan hans provtid utsträckas med tre måna- der till. Presidiet har rätt att uppskjuta löftets av läggande tills det är säkert på kandidatens lämplighet. Därför är det inte mer än rätt att kandidaten får rik- ligt tillfälle att bestämma sig. Men då dessa tre måna- der gått måste kandidaten antigen avlägga löftet eller lämna presidiet.Provtiden och löftet är inkörsporten till Legionen. Den porten får inte stå vårdslöst öppen, så att olämpli- ga personer kan tränga sig in och sänka Legionens stan dard och undergräva dess andliga liv. 14. Den andlige rådgivaren är inte förpliktad att av- lägga löftet, men det är inte bara tillåtet för honom utan skulle också vara en glädje och en ära, om han gjorde det. 15. Löftet borde endast användas för det som det är avsett för. Det skall inte användas som en vigningsbön vid Acies eller andra högtidligheter. Men naturligtvis kan det få användas, om man så önskar, av legionärer i deras privata andakt. 16. Om en legionär måste vara borta från ett möte, så bör man visa rätt förståelse för anledningen till detta. Man skall inte utan vidare stryka namn från med lemslistan, i synnerhet inte om det gäller sjukdom,även om den troligen blir långvarig. Men då man verkligen betraktar ett medlemskap såsom avbrutet och namnet for- mellt har strukits från listan, så fordras en ny prov- tid för att bli medlem och att löftet måste avläggas på nytt. 1']. I legionsarbetet, men bara dä, tilltalar legionä- rerna varanda med "broder" och "syster". 18. Medlemmarna kan uppdelas i män-,kvinno-,pojk- och flickpresidier eller i blandade presidier,såsombehovet påkallar och Kurian bestämmer. Legionen bestod till att börja med uteslutande av kvinnor, och det gick åtta är, innan det första Presidiet för män grundades. Men Legionen är en lämplig verksam hetsform också för män, och i dag finns det många presi- dier för män i verksamhet, liksom också blandade presi- dier. Det första Presidiet i Nya Världen utgjordes av män. Fastän kvinnorna intar hedersplatsen i organisationen, så används det maskulina pronominet i Handboken för att beteckna båda könen. Därigenom undviker man det trött samma upprepandet av frasen "han eller hon". XI. LEGIONSLÖFTET Helige Ande, jag ........,..........(namnet pä aspiran ten) önskar idag bli upptagen som medlem i Marialegionen. Då jag väl vet, att jag inte i egen kraft kan tjäna den på ett värdigt sätt, ber jag Dig komma ner över mig och uppfylla mig med Dig. Stöd med Din kraft allt vad jag gör så att jag gagnar Dina höga syften. Men jag vet, att Du som kom för att omskapa världen i Jesus Kristus, inte ville göra detta annat än genom Maria att vi inte kan känna eller älska Dig utan henne, att det är genom Henne, som alla Dina gävor och dygder och all nåd utdelas till den Hon vill och i den utsträckning och på det sätt som Hon vill. Och jag förstår att hemligheteni en fullkomlig legionst jänst ?    i en hel och full föruning med Iic;nne, som är så hel-'t förenad med Dig. Då jag nu griper Lc;gione;ns :,tarlaar, som åskådliggör allt detta för oss, sä står jaL~ InT'ö_r_ Dlg som Hennes sol- dat och Hennes barn och förklara-c dtärik, ,enom mitt absoluta beroende av Henne. Hon är min sjä:i_s moder. Hennes hjärta och mitt är ett, och ur detta eii(1ctijärta säger Hon på nytt de ord som Hon den gången svd~~ - Se Herrens tjäna- rinna. Och ännu c-n gång kominer Du fö_- att göra stora ting genom Henne. Låt Din kraft överskygga miC; ocn r~oir. in i min själ med eld och kärlek. Gör det till ett ~rr~:a i~'!arias kärlek och Marias vilja att rädda vä_rldt~;n,    så au -c.    jag blir ren i Henne som Du gjorde, ren och obuf~'..`.ci: ,ac,,    så att Kristus, min Herre, också växer i mig genom r_~_g. Må Kristus genom mig tillsammans med Henne, Hans    komma till världen och de själar som behöver Honom, _:e_ z.-tu Ussa själar och jag efter segerrik kamp måtte fä regera med Henne för alltid i den Heliga Treenighetens när,_ighet. Viss om att Du vill ta emot mig -- och använda mig - och förvandla min svaghet till styrka idag, tar jag plats i Legionens led och vågar lova att troget tjäna den. Jag vill helt underkasta mig dess disciplin, som förenar mig med mina kamrater och gör oss till er arme och hjälper oss att behålla vår plats i -Ie;dc:-c, dc-, vi marscherar med Maria att göra Din vilja och verka DIna nådesunder, somskall förvandla jordens anlete och upprätta Ditt rike, Helige Ande. I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen. 14 PRAESIDIET 1.    En avdelning inom Marialegionen kallas praesidium. Detta latinska ord användes för att beteckna en avdelning av den Romerska Legionen som hade speciell tjänstgöring, det vill säga vid en sektion av en militärlinje, en befäst postering eller en garnison. Termen praesidium är därför ett välvalt namn för en gren av Marialegionen. 2.    Varje praesidium benämns efter ett av Vår Heliga Frus namn, till exempel Vår Fru den Barmhärtiga (Our Lady of Mercy) eller hennes attribut, till exempel, Den Obefläckade Avlelsen, eller från en händelse i hennes liv, till exempel Besökelsen. Den biskop kan skatta sig lycklig som i sitt stift ser tillräckligt många praesidier för att så att säga bilda en levande Marialitania. 3.    Praesidiet har myndighet över alla sina medlemmar och befogenhet att kontrollera deras göranden. Medlemmarna å sin sida skall lojalt åtlyda alla legitima order från praesidiet. 4.    Varje praesidium måste, antingen direkt eller via ett godkänt råd, såsom det definieras nedan, vara anslutet till Concilium Legionis (Legionens Koncilium). I annat fall föreligger inget medlemskap i Legionen. Härav följer att inget nytt praesidium skall upprättas utan formell tillåtelse från dess curia, eller (om en lämplig curia saknas) från det närmast över- ordnade rådet, eller i sista hand från konciliet. Praesidiet skall vara direkt avhängigt av detta styrande organ. 5.    Inget praesidium får upprättas i en församling utan samtycke från församlingsprästen eller ordinarius. Församlingsprästen eller ordinarius skall inbjudas att förrätta invigningscere- monin. 6.    Praesidiet skall ha ett möte varje vecka, vilket skall tillgå på det sätt som beskrivs i kapitel 18, Dagordning för Praesidiemötet. Denna regel är absolut oeftergivlig. Gång efter annan kommer det att föreslås, att det av diverse utmärkta skäl är svårt att ha möte en gång i veckan, och att ett möte i månaden eller varannan vecka skulle täcka alla behov. På detta svarar man att legionen under inga omständigheter kan gå med på något annat än ett möte per vecka, ej heller bemyndigar den några av dess råd att ändra denna regel. Om anordnandet av det aktiva arbetet vore det enda åliggandet, skulle möjligen ett månadsmöte räcka, fastän detta kan betvivlas, om arbetet utföres varje vecka enligt regeln. Men ett livs- viktigt syfte med mötet är gemensam veckobön och det behövs inte påpekas att detta inte kan uppnås annat än en gång per vecka. Ett veckomöte kan medföra självuppoffring. Om legionen inte med tillförsikt kan fordra en sådan, var finns då grunden på vilken man kan bygga dess system? 7.    Varje praesidium skal ha en präst som andlig ledare. Det skall också ha en president,en vice-president, en sekreterare och en skattmästare. De ovannämnda skall vara praesidiets officerare och dess representanter i curian. Deras tjänsteåligganden beskrivs i kapitel 34, men deras främsta plikt är att fullgöra den vanliga arbetsplikten så att de utgör en förebild för alla de andra medlemmarna. 8.    Officerarna skall avge rapport från varje möte i curian till sina praesidier och på så sätt hålla medlemmarna i kontakt med curians förehavanden. 9.    Den andlige ledaren utses av församlingsprästen eller ordinarius och innehar sin be- fattning med deras gillande. En andlig ledare far åta sig ledningen av mer än ett praesidium. Om den andlige ledaren inte kan närvara vid praesidiets möten får han utnämna en annan präst, klosterbroder eller -syster eller, under särskilda omständigheter, en kvalificerad legionär (som ska kallas tribun) att ersätta honom. Även om den andlige ledaren bör vara underrättad om mötena, är det inte nödvändigt för mötenas giltighet att han faktiskt måste närvara vid dem. Den andlige ledaren skall rankas som officerare i praesidiet och skall inneha all rättmätig legionärsbefogenhet. 10.    Den andlige ledaren skall ha avgörande befogenhet i alla religiösa eller moraliska spörsmål som väckts vid praesidiets möten, och han skall ha uppehållande vetorätt i fråga om praesidiets förehavanden i avsikt att fa ett beslut från församlingsprästen eller ordinarius. "Denna rätt är ett nödvändigt vapen, men såsom varje sådant vapen, måste det använ- das med stor klokhet och så försiktigt så att det inte blir ett redskap för fördärv utan för be- skydd. I en sammanslutning som är väl uppbyggd och väl vägledd blir det aldrig nödvändigt att använda det." (Civardi: En handbok för katolsk verksamhet) 11.    Praesidiets officerare, med undantag av den andlige ledaren, skall utses av curian. Om det inte existerar någon curia skall officerarna utses av närmast överordnade styrande organ. Det är önskvärt att man undviker en öppen diskussion om tänkbara officerare, av vilka några faktiskt kan vara närvarande. Följaktligen är det praxis, när en officerspost är vakant, att curians ordförande, efter en noggrann förfrågan i avsikt att förvissa sig om den lämpligaste personen (framför allt riktad till den andlige ledaren för ifrågavarande praesidium), inkommer med ett namn till curian, och curian kan utse den personen, om den anser det vara lämpligt. 12.    Varje utnämning av en officer (förutom den andlige ledaren) skall gälla för en period av tre år och kan förlängas i ytterligare en period av samma längd, d.v.s. sammanlagt sex år. När tjänstgöringsperioden har utgått far en officer inte fortsätta att vara i tjänst. Förflyttning av en officer till en annan tjänst skall anses som en ny utnämning. En officer far inneha samma tjänst i samma praesidium efter tre års intervall. I det fall då en officer av något skäl inte fullgör hela treårsperioden, skall han anses ha fullgjort denna den dag då han frånträder tjänsten. Då gäller den vanliga regeln som styr för- nyande av tjänst nämligen, (a) om det gällde en första period får han under den icke utlupna perioden utses till en andra period i den tjänsten, och (b) om det gällde en andra period, måste en treårsperiod förflyta från det han frånträdde före utnämning till samma tjänst."Frågan om tjänsteinnehav måste avgöras på grundval av en allmän princip. Faran som man måste ha ögonen på från början till slut i en organisation - framför att i en frivillig religiös organisation - är att den, eller någon särskild del av den, kan fossiliseras. Faran för detta är faktiskt stor. Hos människor tenderar intressen att slockna, en anda av rutin smyga sig in och metoder bli stereotypa, medan däremot det onda som måste hanteras ständigt växlar. Denna förändringsprocess resulterar i ineffektivt arbete och likgiltighet, så att organisationen misslyckas med att attrahera och behålla den sortens medlem som är mest önskvärd. Ett till- stånd av halvdöd uppstår. I legionen måste man till varje pris vara på sin vakt mot detta. Man måste se till att entusiasmen ständigt spirar i vart och ett av dess råd och praesidier. Uppenbar- ligen måste ens främsta omsorg gälla de självklara kraftkällorna i fråga om entusiasm, office- rarna. Dessa måste alltid hålla den första glöden levande och detta uppnås bäst genom föränd- ring. Om officerarna fallerar, vissnar allt. Om de förlorar glöd och entusiasm, kommer den grupp de kontrollerar att genomgå samma process. Och det värsta av allt är, att medlemmarna blir nöjda med de tingens ordning som de har blivit vana vid, så att det inte finns något hopp om bättring, utom från utsidan. Teoretiskt skulle en sådan bättring kunna ligga i en regel som bestämmer att tjänstgöringsperioden regelbundet skulle förnyas. Men i själva verket skulle inte detta bli effektivt, eftersom de styrande organen inte heller skulle inse att en tillvänjnings- process pågick och skulle i praktiken automatiskt bevilja förlängning efter förlängning. Således tycks det se ut som om den enda säkra kursen ligger i ett system som byter ut officerarna oavsett förtjänst eller andra omständigheter. Tillvägagångssättet i religiösa ordnar inspirerar till en modell efter vilken man kan forma praxis i legionen, det vill säga en begräns ning av tjänstgöringsperioden till sex år, med kravet att ett förnyande sker efter de första tre åren." (legionens beslut som begränsar officerarnas tjänstgöringsperiod) 13.    "Det finns inga dåliga soldater," sade Napoleon, "bara dåliga officerare", vilket är ett sarkastiskt sätt att uttrycka att soldater blir vad officerarna gör dem till. Legionärer kommer heller aldrig att höja sig över den nivå av anda och arbete som skapas av deras officerare. Därför måste dessa vara de bästa som man få. Om arbetaren anses vara värd sin lön, bör för- visso legionären anses vara värd ett gott ledarskap! Utnämnandet av en rad duktiga officerare bör betyda att kvaliten i praesidiet ständigt förbättras. Ty medan varje ny officerare kommer att hålla ett vaksamt öga på att standarden inte sänks, kommer han att bidra på sitt speciella sätt, vilket i sin tur blir en del av praesidiets struktur. 14.    I synnerhet bör utnämnandet av presidenten bli föremål för noggrann eftertanke. Ett misstag i detta avseende kan fördärva praesidiet. Ett val bör endast ske efter det att man har granskat varje tänkbar person i ljuset av kraven som anges nedan i kapitel 34, sektion 2, an- gående presidenten. Personer som man tror kan svikta i dessa hänseenden bör överhuvud taget inte väljas, även om deras meriter må vara utmärkta i andra. 1 ~.    L%tom när mycket speciella skäl talar däremot, måste curian göra ett presidentbyte tillnågot som medföljer omorganiseringen av ett bristfälligt praesidium. 1 nästan alla fall beror försämringen på presidentens försummelse eller oförmåga att leda. 16.    Under prövotiden kan en legionär enbart inneha ett vikariat eller ett tillfälligt förord- nande som officerare. Om detta inte fråntagits honom under prövotiden, övergår det till att bli ordinarie, och den tid som han redan har tjänstgjort räknas som en del av den treårsperiod som nämnts ovan. 17.    Ingen medlem i ett praesidium får lämna det för att gå med i ett annat utan samtycke från presidenten i det förra, och intagningen av en sådan person skall försiggå i enlighet med konstitutionen och reglerna för upptagning av nya medlemmar, förutom att prövotiden och löftet inte erfordras. När någon ber om ett dylikt tillstånd bör det inte på ett oskäligt sätt för- vägras. Beslutet kan överklagas till curian. 18.    Praesidiets president skall, efter att ha rådgjort med övriga officerare, ha befogenhet att suspendera en medlem av praesidiet av vilka som helst skäl, vilka de efter sitt gottfinnande anser tillräckliga, och de skall inte stå till svars inför praesidiet för en dylik åtgärd. 19.    Curian har befogenhet att utesluta eller suspendera en medlem av ett praesidium, med det enda förbehållet att vederbörande har rätt att besvära sig hos närmast överordnade organ. Det närmast överordnade organets beslut är slutgiltigt. 20.    Varje dispyt angående fördelningen av arbete mellan praesidier skall avgöras av curian. 21.    Det är en nödvändig plikt hos praesidiet att bygga upp och behålla kring sig en stark samling auxiliärer. Betrakta ett regemente av soldater, väl ledda, med perfekt disciplin och perfekta va- pen, som vittnar om oemotståndlig kraft! Detta regemente representerar dock endast kortlivad effektivitet och är dag för dag beroende av en stor understödjande skara av arbetare som för ser det med ammunition, mat, kläder och medicinsk assistans. Vad kommer inte ett par dagars strid att åsamka denna utmärkta styrka om den är avskuren från hjälptrupperna? Den roll som denna understödjande skara spelar för regementet, spelar auxiliärerna för praesidiet. Auxiliärerena är en del av systemet. Praesidiet är ofullständigt utan dem. Den riktiga metoden att hålla samband med auxiliärerna är genom personlig kontakt. Att skicka ut cirkulärbrev är inte ensamt tillräckligt för att uppfylla denna plikt. 22.    En arme sörjer för sin framtid genom etablerandet av militärskolor. På liknande sätt bör det anses som en nödvändig del av systemet i ett seniorpraesidium att leda ett junior- praesidium. Två seniorlegionärer bör ges i uppdrag att vara officerare i juniorpraesidiet. Eftersom det krävs vissa egenskaper för att kunna öva juniorer är inte varje seniorlegionär lämpad för uppgiften. Därför bör övningsledare utses med omsorg. Deras arbete i denna befattning kan anses var tillräcklig för deras arbetsåliggande i deras seniorpraesidium. De skall representera juniorpraesidiet i curian eller en juniorcuria om det finns en sådan. De övriga två officerarbefattningarna bör besättas med juniormedlemmar, vilka därigenom erhåller förträfflig övning i ansvarstagande. De ska representera praesidiet i en junior- curia. Juniorer far inte vara medlemmar i en seniorcuria. "Solens strålar är talrika men ljuset är ett; i ett träd är grenarna många, men stammen är en, starkt fästad vid orubbliga rötter." [Sa Cyprianus: De Unitate Ecclesiae (Om Kyrkans Enhet)]33 LEGIONÄRERS GRUNDLÄGGANDE PLIKTER l.    REGELBUNDEN OCH PUNKTLIG NÄRVARO VID PRAESIDIETS VECKOMÖTEN (Se kapitel 11, legionens ordning) (a) Denna förpliktelse är svårare när man är trött än när man är utvilad, svårare i dåligt väder än i vackert och generellt när man är frestad att bege sig någon annanstans. Men vari ligger prövningen om inte i svårigheten, och var ligger den verkliga förtjänsten om inte i ba- segrandet av svårigheter? (b) Det är lättare att inse värdet i att utföra ett arbete än värdet av att närvara vid ett möte för att rapportera om detta arbete; dock är mötet den främsta plikten. Mötet förhåller sig till arbetet såsom roten till blomman; den senare kan inte leva utan den förra. (c) Plikttrohet i fråga om närvaro, trots lång resväg till och från utgör bevis på en djup- gående andlig vision, för normalt resonemang menar att mötets värde är mindre än tidsspillan i resandet. Men det är inte förspilld tid. Det är en del, och därtill en särskilt förtjänstfull del av hela det utförda arbetet. Var Marias långa resa vid Besökelsen förspilld tid? "Till sina övriga dygder fogade S:ta Therese ett ståndaktigt mod. Hon följde alltid principen att `vi bör hålla på tills våra krafter sinar innan vi klagar.' Hur många gånger begav hon sig inte till ottesången när hon led av yrsel eller häftig huvudvärk! `Jag kan fortfarande gå,' brukade hon säga, 'och följaktligen bör jag vara på min post.' Tack vare denna oförfärade energi, utförde hon gärningar som var heroiska." (S:ta Therese av Lisieux) 2.    HUR ARBETSPLIKTEN FULLGÖRS VARJE VECKA (a) Detta arbete skall vara omfattande, det vill säga legionären ska ägna sig åt det ett par timmar per vecka. Men legionärer bör inte begränsa sig så matematiskt. Många legionärer överskrider avsevärt detta minimum och arbetar flera dagar i veckan. Det finns många som arbetar varje dag. Arbetet måste motsvara ett visst aktivt åliggande som blivit bestämt av praesidiet, inte något som dikterats av den enskilde legionärens önskemål. Böner och andra andliga övningar, hur omfattande de än må vara, uppfyller inte förpliktelsen och ersätter inte ens delvis aktivt arbete. (b) Arbetet är bara bön i en annan form och bönens regler måste tillämpas i det. Inget arbete kommer att bestå utan den andliga ramen. Antingen kommer en förpliktelse att vara lätt, i vilket fall den blir enformig, eller om den är intressant kommer den högst sannolikt att vara svår och utmärkas av bakslag och skenbart misslyckande. I bägge fallen brukar mänsk- liga överväganden snabbt tillråda att man överger dem. Legionären måste i stället vara övad att genomskåda de mänskliga känslornas dimmor, vilka fördunklar varje arbete, för att se dess sanna kontur som är det andliga. Ju mer arbetet är som ett kors att bära, desto högre skall detvärderas. (c) Legionären är en soldat och tjänstgöringen bör inte kräva mindre mannakraft än den gör för soldaten som har jordiska ting att kämpa för. Allt som är ädelt och självuppoff- rande och ridderligt och starkt i soldatpersonligheten bör finnas i högsta grad hos en sann Marialegionär och naturligtvis återspeglas i den legionärens arbete. Soldattjänstgöring kan innebära död eller enbart enformigheten under ett vaktpass eller skurande av barackgolvet, det växlar. Men i varje fall ser man enbart till tjänstgöringen, inte till vad den tjänsten omfattar. Under alla omständigheter finns samma plikttrogenhet, och nederlag eller seger påverkar inte tjänstgöringen. Legionärens pliktkänsla måste vara lika stark, lika grundlig dess tillämpning i varje uppgift, den obetydligaste så väl som den svåraste. (d) Legionärsarbetet skall utföras i närmaste förbund med Maria. Men därutöver måste det anses som ett nödvändigt syfte hos detta arbete att inge dem, som är föremål för det, kun- skap om Maria och en sann kärlek till henne, vilket kommer att få dessa själar att åtaga sig någon tjänst för henne. Att förstå Maria och vara hängiven henne är nödvändigt för själarnas hälsa och utveckling. "Ty hon tager del i de Gudomliga mysterierna och kan förvisso beskri- vas som deras beskyddare. På henne, såsom den ädlaste grunden näst efter Jesus Kristus, vilar tron hos alla släktled." (AD 3') Legionärerna uppmanas att beakta andra tankeväckande ord från Påven S:kt Pius X: "Så snart som hängivenhet för den vördnadsvärda Maria har rotat sig djupt i själarna - då och inte förrän då - kommer den som arbetar för dessa själar att se hur det från dem frambringas frukter av dygd och helighet som motsvarar hans strävanden för deras skull." "Minns att du utkämpar en vinnande strid, liksom vår Herre på Golgata. Var inte rädd för de vapen han vässade, ej heller för att dela de sår han bar. Huruvida segern skall komma i din generation eller nästa, vad spelar det för roll för dig? `Fortsätt med traditionen av tålmodig strävan och låt Herren ta hand om resten, ty det åligger inte oss att veta tiden eller de ögonblick som vår Herre har bestämt med sin makt. Fatta mod och bär ditt ridder- skaps börda med samma orubbliga mod som de högsinnade andar som gick före dig." (T. Gavan Duffy: The Price of Dawning Day 3.    ATT UNDER MÖTET LÄMNA EN MUNTLIG RAPPORT OM UTFÖRT ARBETE Detta är ett mycket viktigt åliggande och en av de viktigaste praktiska aktiviteterna som bidrar till att bevara intresset för legionens arbete. Rapporten är avsedd såväl för detta ändamål som för att förse mötet med information. Ett gott kriterium på en legionärs effektivi- tet är den omsorg som lagts ner på att för bereda rapporten och sättet att presentera den på. Varje rapport är en tegelsten i mötets byggnad och mötets helhet beror på hur perfekta rappor- terna är. Varje rapport som fattas eller är bristfällig är en motgång för mötet, vilket i sig är en källa till liv. l AD: Ad Diem Illum (Till den dagen) (Jubileum för definitonen av den Obefläckade Avlelsen, Påven S:t Pius X. 1904)En viktig del av medlemmarnas utbildning bör bestå i att lära sig av andra medlem- mars metoder, såsom de framgår av deras rapporter, och genom att lyssna till de kommentarer som ens egen rapport framkallar hos erfarna legionärer. Därav följer att en rapport, som en bart ger torftiga upplysningar, inte kan bli ett verktyg till hjälp för vare sig de medlemmar som avger den eller för dem som lyssnar till den. För en utförligare behandling av rapporten och hur den utformas, se sektion 9, kapitel 18, Mötesordning för praesidiet. "Ha i åtanke den enträgenhet med vilken Sankt Paulus uppmanar kristna att bistå, tänka på och bedja för `alla människor, ty Gud vill at alla människor skall frälsas... ty Kristus offrade sig för allas frälsning." (1 Tim. 2:6) Och denna princip om pliktens allmängiltighet och om dess föremål ingår även i det sublima uttalandet från Sa Johannes Chrysostomos: `Kristna, ni kommer att avge räkenskap inte enbart för er själva utan för hela världen.' "(Gratry: Les Sources) 4.    OKRÄNKBAR SEKRETESS MÅSTE GÄLLA för legionärerna i fråga om det som de far höra på sina möten eller under fullgörande av sitt arbete. Denna vetskap kommer till dem eftersom de är legionärer, och det skulle vara oacceptabelt förräderi mot legionen att yppa den. Rapporter måste naturligtvis avges till praesidiemötet, men även här måste det råda förtänksamhet. Detta problem diskuteras mer utförligt i sektion 20, kapitel 19, Mötet och medlemmen. "Bevara vad som anförtrotts dig." (l Tim. 6:20) 5.    VARJE MEDLEM SKALL HA EN ANTECKNINGSBOK i vilken man kort registrerar sina fall. (a) Arbetet är värt att engagera sig i på ett affärsmässigt sätt, (b) tidigare och avslutade fall kommer inte att förloras ur sikte, (c) utan dess hjälp kan inte en ändamålsenlig rapport avges, (d) den kommer att bli en övning i ordningsamhet, och (e) denna påtagliga förteckning över uträttat arbete kommer att bli ett värdefullt motmedel i den oundvikliga stund, då dagens misslyckande kastar sin skugga över gårdagens verk. Denna förteckning bör vara av skyddad beskaffenhet (d. v. s. en sorts chiffer bör uttänkas för att inte avslöja grannlaga upplysningar för någon annan än legionären. Man skall aldrig anteckna i den i närvaro av de personer som saken angår "Låt allt ske värdigt och med ordning." (1 Kor. 14:40) 6.    VARJE LEGIONÄRS DAGLIGA RECITERANDE AV CATENA LEGIONIS som huvudsakligen består av Magnificat, Marias egen bön, Kyrkans aftonpsalm, "den ödmjukaste och mest tacksamma, den mest sublima och prisade av alla lovsånger." (St. Louis-Marie de Montfort) Såsom namnet antyder utgör denna länken mellan legionen och det dagliga livet hosalla dess medlemmar, aktiva såväl som auxiliärer och det band som förenar dem med varandra och med deras Heliga Moder. Namnet vittnar också om förpliktelsen att dagligen recitera kedjan. Låt föreställningen om en kedja, sammansatt av länkar - som var och en är absolut livsviktig - vara en uppmaning till varje legionär att inte bli en avbruten länk i legionens dagliga bönekedja. Legionärer vilka av omständigheterna har tvingats lämna ett aktivt medlemsskap (och även de vilka inte fullt så betydelsefulla skäl har fått att lämna leden) bör ändå upprätthålla denna vackra andaktsövning och åtminstone bevara detta band till legionen obrutet i livet. "När jag dagligen talar förtroligt med Jesus, gör jag detta varje gång i Marias namn och delvis för henne. Genom mig önskar hon återuppleva de timmar av ljuv närhet och outsäglig ömhet som hon tillbragte tillsammans med sitt älskade barn i Nasaret. Med min hjälp skulle hon än en gång glatt kunna tala med honom; tack vare mig skulle hon kunna omfamna honom och trycka honom till sitt bröst såsom hon en gång gjorde i Nasaret." (De Jaegher: "The Virtue of Trust") 7.    FÖRHÅLLANDET MEDLEMMAR EMELLAN Legionärer är tämligen villiga att på ett allmänt sätt uppfylla plikten att älska sina medlemskamrater, men ibland kommer de inte ihåg att det måste innefatta en vänlig attityd gentemot skenbara brister. Att inte beakta detta kommer att beröva praesidiet dess vänliga atmosfär och kan få den ödesdigra effekten att andra avbryter sitt medlemskap. Å andra sidan bör alla vara tillräckligt förnuftiga att inse deras medlemskap är helt oavhängigt av såväl det faktum att de har en president eller en kollega som de anser vara trevlig eller otrevlig, som av verklig eller inbillad nonchalans eller brist på uppskattning.  Detta gäller även meningsskiljaktigheter, tillrättavisningar eller andra tillfälliga omständigheter. Att underordna sig själv måste vara g