DEN OFFICIELLA HANDBOKEN FÖR MARIA-LEGIONEN
Om tidigare erfarenheter har någon betydelse, så kan ingen gren av Legionen misslyckas, om den troget följer reglerna. Legionen är ett system som kan bringas i oordning genom att man nonchalerar eller ändrar någon av dess delar.
Följande vers skulle mycket väl ha kunnat vara skriven om Legionen:
"Dra ut en tråd, och du fördärvar vävnaden,
(Whittier)
Slå an en enda falsk ton av tusen,
och det skärande ljudet kommer att tränga
genom allt."
Om ni alltså inte är villiga att exakt följa, systemet i ert arbete, så som det är framställt på dessa sidor, så var vänliga och bli inte medlemmar i Legionen alls. Läs i anslutning till detta noga igenom avdelningen på sidan "Legionens regler är oföränderliga."
Utan att vara medem av något av Legionens erkända presidier kan man inte vara medlem av Legionen.
1
MARIALEGIONEN
— Vem är hon som där blickar fram lik en morgonrodnad, skön såsorn målen, strålande såsom solen, överväldigande som en härskara? (Höga Visan 5,9)
— Och jungfruns namn är Maria. (Lukas 1,27)
— Marialegionen. Vilket utsökt namn! (
1)
Namn och ursprung
Marialegionen är en sammanslutning av katoliker som med Kyrkans godkännande och under Maria Immaculata, förmedlerskan av all nåd (som är skön såsom månen, strålande såsom solen och — för Satan och hans legionärer — överväldigande som en härskara), har slutit sig samman till en armé för att ta del i den kamp, som Kyrkan ständigt för mot världen och dess onda makter.
Legionärerna hoppas visa sig värdiga sin stora himmelska drottning, genom sin lojalitet, sina dygder och sitt mod. Därför är Marialegionen organiserad som en armé, huvudsakligen med det antika Roms armé som förebild, vars namn och beteckninGar den också lånat — men Marialegionärernas här och vapen är inte av
denna världen.
Denna armé, som idag är så betydande, hade en mycket obetydlig början. Det var ingen listigt uttänkt organisation. Den började helt spontant. Det fanns inga i förväg uttänkta regler och rnetoder. Någon kom helt enkelt med ett förslag.
Man bestämde en kväll, då en liten grupp skulle träffas, omedvetna om att de skulle bli en kärleksfull Försyns verktyg. På det mötet såg det precis så ut, som det idag ser ut på ett Legionsmöte varhelst i världen det hålls.
På bordet kring vilket man samlades stod ett enkelt altare. Medelpunkten utgjordes av en staty av Maria Immaculata (efter förebilden av den "undergörande" medaljen) . Den stod på en vit duk och på båda sidorna stod en vas med blommor och två ljusstakar med tända ljus. Detta stämningsfulla arrangemang hade en av dem som kom först fått idén till. Den uttryckte allt som Marialegionen innebär.
Legionen är en armé. Deras drottning var där, innan de samlades. Hon stod där och väntade på dem som hon visste skulle komma för att enrollera sig. De valde inte Maria, utan hon utvalde dem. Och ända sedan dess har de marscherat och kämpat för henne i medvetandet om att de skulle lyckas och hålla ut i den mån som de var förenade med henne.
Den första gemensamma handling som dessa legionärer gjorde var att falla på knä. Andäktigt böjde de sina unga huvuden och anropade den helige Ande. Sedan gled genom deras händer, som de under dagen arbetat hårt med, kulorna till den enklaste av alla böner. Då den sista bönen förklingat, satte de sig och under ledning av Maria (representerad av statyn), började de att tänka efter och överväga hur de bäst kunde behaga Gud och vad de
kunde göra för att Gud skall bli älskad i sin värld. Ur denna överläggning uppstod Marialegionen, så som den är i denna dag med alla dess karakteristiska drag.
Vilket under! Den som såg dess enkla människor samlade på detta anspråkslösa sätt, skulle inte i sina vildaste drömmar kunnat ana, vilken uppgift som väntade dem inom den närmaste tiden! Vem kunde ha tänkt sig att de just stod i begrepp att starta en organisation, som skulle komma att bli en väldig makt i världen: en organisation i Maria - som om den sköttes på ett troget och beslutsamt sätt - var i stånd till att skänka folken liv,glädje och hopp. Men det var bestämt att det skulle bli så.
Denna den första upptagningen av Marialegionärer ägde rum i Myra House, Francis Street,Dublin, Ireland kl. 20 den 7 september 1921, kvällen före festen för Marie födelse. Gruppen bar namnet "Barmhärtighetens moder'', och efter den var organisationen en tid känd under namnet "Barmhärtighetens Moders förening". Genom omständigheter, som man kanske är böjd att kalla tillfälliga, bestämde man sig för detta daturm, som just då föreföll mindre passande än den följande dagen. Först långt senare - då oräkneliga bevis på Marias moderliga kärlek hade kommit legionärerna till del - insåg man att det var ett alldeles särskilt kärleksfullt prov på Marias omtanke, ty av afton och morgon bestod den första dagen (Genesis 1,5) och helt visst var början och inte slutet av festen för Marie födelse det passande ögonblicket för uppkomsten av en orvanisation, vars första och ständiga mål har varit att efterlikna Maria och på så sätt bäst förhärliga Gud och föra honom till människorna.
Maria är moder till alla Frälsarens lemmar, därför att hon i sin kärlek har medverkat vid födelsen av de troende i Kyrkan. Maria är Guds levande gjutform, det vill säga, det är endast i henne som Kristus formades till människa utan att förlora ett enda drag av sin gudomlighet; och det är endast i henne som människan kan danas till en trogen avbild av Gud, så långt som den mänskliga naturen är i stånd till detta genom Jesu Kristi nåd.
2
SYFTET
Syftet med Marialegionen är att medlemmarna ska växa i helighet genom bön och aktivt samarbete under prästerlig ledning.
Detta ska ske i Marias och Kyrkans verksamhet, vars uppgift är att krossa ormens huvud och utbreda Kristi rike.
Med Konciliets godkännande och med de restriktioner som finns angivna i Legionens officiella handbok, står till stiftets och biskopens och församlingsprästens disposition, för varje slags socialt arbete och katolsk aktion, som dessa auktoriteter kan anse lämpliga för legionärerna och Kyrkans bästa. Legionärerna får inte delta i något församlingsarbete utan tillstånd av församlings-
prästen eller biskopen.
Då det i denna bok talas om biskopen menas alltid stiftets biskop. "Säg edra troende barn av lekmannaståndet, att då de, förenade med sina präster och biskopar, vare sig individuellt eller gemensamt, deltar i apostolatsarbete, vars slutmål är att göra Kristus mera känd och älskad, så är de mer än någonsin ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, som den helige Petrus talade om i så berömmande ordalag. (1 Petrus 2: 9.) Då är de också mer än någonsin förenade med oss och med Kristus och blir av stor betydelse, då det gäller
att skapa fred i världen, därför att de verkar för förnyandet och spridandet av Kristi rike." (
I Encyklika av den 23 dec. 1922 om Kristi fred.)
3
LEGIONSANDAN
Legionsandan är samma anda som besjälar Maria själv.
I synnerhet strävar Legionen efter att nå Marias djupa
ödmjukhet, hennes fullkomliga lydnad, hennes änglalika
mildhet, hennes ständiga bön, hennes självtukt, hennes
absoluta renhet, hennes hjältemodiga tålamod, hennes
himmelska vishet, hennes självuppoffrande tappra kärlek till
Gud, och framför allt hennes tro, ty endast Maria har ägt
trons dygd i hela dess fullhet.
Inspirerad av denna Marias kärlek och tro prövar hennes Legion allt slags arbete och "klagar inte över att det är omöjligt, därför att den tror att den får och kan uträtta allt". (Kristi efterföl-
jelse, bok III kap.5) "På alla dessa kallelser till det "omöjliga" kommer först darrande från mänskliga läppar svaret "Hur skall
detta kunna ske?" Men sedan följer: "Se jag är Herrens
tjänarinna". Om detta ord har uttalats i dess fulla mening,
genom vad Francois av Sales kallar "en oförliknelig akt av
underkastelse" så fullbordas verket överskyggande av Guds
Ande." (Monahan - Den heliga Magdalena Sophie Barats liv.)
4
LEGIONSTJÄNSTEN
1. Ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer — som
icke är efter denna tidsålders väsende."(Rom. 12:1,2.)
Den romerska legionen, vars namn Marialegionen tagit
sitt namn efter, är ännu i denna dag berömt för sin loja-
litet, sitt mod, sin disciplin, uthållighet och framgång.
Allt detta tjänar ofta lägre syften eller åtminstone världs-
liga. Det är klart att Marialegionen inte kan ta samma namn,
om den inte också har samma egenskaper. Det skulle vara som
att erbjuda henne en juvelinfattning där alla ädel-
stenarna fattades. Dessa egenskuper utgör därför det
absoluta minirmurn, ifråga om legionstjänst.
2. På denna grundval kan den trogne legionären utveckla
goda egenskaper i ännu högre grad, därför att uppgiften
är så överlägsen. I synnerhet kan han utveckla en ädel
storsinthet och generositet, en sådan som den heliga Theresa
uttryckte med orden; "Att ta emot så mycket och återgälda
så litet!, det är ett martyrium som nästan krossar
mig". Då legionären betraktar sin korsfäste frälsare, som
utgav sig själv till sin sista suck och den sista droppen
av sitt blod, så måste han sträva efter att också hans tjänst blir en absolut självuppgivelse. "Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort för den?"
(Jes 5: 4.)
3. "Villighet till arbete och möda." (2 Kor 11: 27) Som
nyligen inträffade händelser har visat, kommer det all-
tid att finnas platser, där katolsk trosiver måste vara
beredd på att möta tortyr och död. Många legionärer har
på så sätt i triumf ingått i härligheten. Men i vanliga
fall är skådeplatsen för katolsk trosiver och offerbered-
skap mycket anspråkslösare. Den erbjuder i alla fall rika
tillfällen att praktisera ett stilla men sant hjältemod.
I sitt apostolatsarbete kommer legionärer att möta många
som helst skulle vilja hålla sig undan från allt inflytande,
och som tyärr visar att de tycker illa om att få besök av
sådana vilkas avsikt är god och inte ond. Man kan säkert
vinna också dem, men till det fordras tålamod och mod.
Sura miner, förolämpningar och skarpa ord, löje och
fientlig kritik, trötthet till både kropp och själ, miss-
lyckanden och grov otacksamhet, bitter kyla och piskande
regn, smuts och ohyra och stank, mörka korridorer och
smutsiga bostäder, avstående från nöjen, bekymmer som
följer med arbetet, ångesten som en känslig själ grips av vid
ondskan i världen, andras lidande som man delar med hela
sitt hjärta — det finns ingenting tjusande i sådant, men om man bär det rned saktmod, ja, till och med glädje ända till slutet, kommer det vid domen att likställas med den kärlek om vilken
det heter: "Ingen har större kärlek än den som låter sitt liv för
sina vänner." "Hur skall jag vedergälla Herren alla hans välgärningar mot mig?" Ps 115.
4. "Vandra i kärlek, såsom Kristus också älskade oss
och gav sig själv för oss''. (Efes 5:2)
Hemligheten med all framgång hos andra ligger i att
skapa personlig kontakt, en kärlekens och sympatins kon-
takt. Denna kärlek måste vara något mer än blott och bart
ett yttre sken. Den måste kunna bestå samma prov som en
sann vänskap. Detta fordrar ofta en viss självövervinnelse.
Att träffa någon ute i det offentliga livet, som man för
en kort tid sedan besökte i fängelset, att bli sedd i säll-
skap med sjabbigt klädda människor, att med värme trycka
en smutsig hand, att delta i en måltid i ett mycket fattigt
hem, är för en del ganska svårt, men om man inte gör det så framstår den vänskap man betygat som hyckleri, kontakten bryts, och den själ som man velat lyfta, sjunker besviken ner igen.
Om arbetet ska bli verkligt fruktbringande, så måste man vara
beredd att ge sig själv helt och fullt, ty annars blir ens tjänst till ingen nytta. Den legionär, som drar upp en gräns: "Så långt, men inte längre, får självuppoffringen gå'', kommer trots stora ansträngningar bara att uträtta obetydligheter. Å andra sidan kommer denna beredvillighet, om den finns, att uträtta mycket stora ting, även om den aldrig eller endast i ringa grad kommer
att tas i anspråk.
Jesus sade: "Vill du ge ditt liv för mig?" (Joh. 13,30
5. Man måste fullborda loppet." (2 Tim 4: 7)
Legionen kallar alltså till en tjänst som är utan gränser eller reservationer. Detta är inte bara ett råd till fullkomlighet, utan också en nödvändig fordran, för om man inte har till mål att sträva efter det bästa, så kommer man inte att hålla ut som medlem. Att ett helt liv hålla ut i apostolatstjänst är i sig själv något heroiskt,
och det är ingenting annat än höjdpunkten av en oavbruten
rad av hjältemodiga handlingar, och är verkligen lönen
för dem.
Men det är inte bara den enskilda legionärens medlemskap, som måste kännetecknas av uthållighet. Varenda uppgift i Legionens tjänst måste präglas av samma outröttliga envishet. Naturligtvis måste förändringar komma. Legionärerna besöker olika platser och personer, några uppgifter slutförs och nya påbörjas. Men detta är bara livets oavlåtliga växlingar, det är inte ett nyckfullt handlingssätt på grund av ombytlighet eller nyhetsbegär vilket till
sist skulle bryta ner den bästa disciplin.
Legionen är medveten om farorna av denna längtan efter omväxling och uppmanar därför ständigt till allt större uthållighet och sänder ut sina medlemmar efter varje möte till deras uppgifter så att säga med orden: "Håll ut!" ringande i öronen. Om man verkligen skall uppnå något resultat, måste man sätta in alla sina krafter, vilket i sin tur är ett uttryck för en okuvlig vilja att segra. Om denna vilja skall kunna hålla ut, är det av största betydelse att den inte ofta ger efter, ja, aldrig gör detta.
Därför fordrar Iegionen av varje grupp och varje medlem en allmän inställning, som vägrar att acceptera nederlag eller ens leka med tanken på ett sådant genom att indela olika arbetsuppgifter i "lovande","mindre lovande", "hopplösa" osv. Att genast vara färdig att stämpla något som hopplöst betyder så långt som det gäller Iegionen att en själ får fritt och obehindrat styra mot helvetet! Dessutom visar det att vi i vårt arbete behärskas av en tanklös längtan efter omväxling och tecken på framgång i stället för av högre liv. Om då inte skörden kommer omedelbart i såningsmannens spår blir vi missmodiga och lämnar förr eller senare vårt arbete.
Vi måste alltså måste ännu en gång betona, att stämplandet av
något fall som hopplöst automatiskt försvarar vår inställning till alla andra. Medvetet eller omedvetet kommer vi att ta itu med allt arbete i en anda av tvivel pa att det lönar mödan. Också det minsta tvivel förlamar vår handlingskraft.
Värst av allt är emellertid att tron inte kommer att spela den
roll i Legionsarbetet som den bör, den får en mycket obetydlig ställning när den underordnas förnuftet. Om tron blir så hämmad och dess beslutsamhet så försvagad, framträder genast den naturliga blygheten, alla småaktigheter och den världsliga
klokheten, som tidigare hölls i schack. Legionen kommer att uppvisa en slarvig och halvhjärtad tjänst. En sådan tjänst borde vi skämmas för att erbjuda Himmelen.
Det är därför som Legionen bara i andra hand är intresserad av ett arbetsprogram. Istället frågar den desto mera efter en
okuvlig strävan mot målet för alla legionärer. Legionen begär inte
rikedom eller inflytande av sina medlemmar utan en aldrig
sviktande tro, inte stordåd utan endast ett outtröttligt
uppbjudande av alla krafter. Legionen begär inte heller speciell begåvning utan outsläcklig kärlek, inte jättekrafter utan stram disciplin. En legionär måste kunna hålla ut, absolut och envist vägra att tappa modet. I nöden är legionären en klippa men vid alla tillfällen ståndaktig.
Legionären hoppas på framgång, förblir ödmjuk i framgången men är oberoende av den. Hon eller han försöker inte misslyckas men nedslås inte av ett misslyckande utan kämpar vidare och segrar genom sin uthållighet med svårigheterna och enformigheten i arbetet. Genom dem stärks tron och leder till en slutgultig seger. Legionären är villig och beslutsam när en uppgift kräver insats - vaken och full av iver, alltid på vakt för Gud, t.o.m. då ingen fiende fins inom synhåll.
Legionären är inte rädd för att ta itu med det till synes omöjliga men är ändå nöjd med att ibland spela rollen av en broms. Ingen uppgift är för stor, men ingen uppgift är heller för obetydlig. Legionären visar varje uppgift samma hängivan uppmärksamhet, samma outtömliga tålamod, samma orubbliga mod. Varje uppgift utförs med samma strålande uthållighet.
Leginären är alltid i tjänst för själars räddning, alltid till hands för att hjälpa svaga i deras nöd. Vaksamt iakktas de förhärdade för att möta dem i deras sällsynta ögonblick av vekhet. Outtröttligt söker legionären efter vilsegångna. Glömsk av sig själv står legionären alltid vid andras kors och stannar kvar där till verket är fullbordat.
Osviklig måste den tjänst vara som utför av Virgo Fidelis, av den organisation som bär hennes namn till ära eller skam och som är helgad åt Henne.
5
LEGIONENS FROMHETSSYN
Legionens fromhetssyn återspeglas i dess böner. Legionärens tjänst är i första hand grundad på en innerlig tro på Gud och på guds kärlek till sina barn. Gud vill att våra ansträningar ska lända honom till stor ära, och han kommer därför att rena dem och göra dem fruktbara och uthålliga.
Vår feberaktiga oro liksom också omvänt vår likgiltighet visar att vi tror att han inte gör något annat än ser på då vi arbetar. Låt oss istället göra det klart för oss att vår avsikt är god bara därför att Han har inget oss den och att vi kommer att förverkliga den endast om Han hela tiden hjälper oss. Att våra förehavanden ska lyckas ligger Honom mycket mer om hjärtat än oss. Han åstundar onädligt mycket mer än vi den omvändelse vi söker. Vi längtar efter att bli helgon. Han önskar det tusen gången mer än vi.
Legionärenra förnämsta stöd måste vara medvetandet om att Gud deras Fader hjälper dem i deras tvåfaldiga arbete - dels att helga sig själva och dels att hjälpa sin nästa. Ingenting kan hindra framgången utom brist på tillit. Om vi bara har den kommer Gud att använda oss till att erövra världen åt Honom.
"Hon trodde ängels ord att hon skulle bli moder åt Gud och ändå förbli jungfru. Det var en tro som var stark nog inte bara att försätta berg här på jorden utna att förmå himlen att dväljas här på jorden. Inför en sådan tro bleknade gångna tidsåldrars tro som stjärtnona inför solen. Om vi inte är villiga att foga oss efter Guds planer, kan inte ens Gud själv göra något. Men troende gav Maria sitt samtycke och genom sitt samtycke visade hon sin tro. Från denna stund kunde ingenting längre hindra Guds godhet att verka med kraft. För Maria hade mänskligheten utför en trosakt som möjliggjorde deras frälsning". (James O'Mahony: Jesu Moder)
1 Gud och Maria
Under Gud är Legionen byggd på kärleken till Maria, "detta den Högstes outsägliga under" (Pius IX) Men vilken plats intar Maria själv i förhållande till Gud?
Han skapade henne liksom alla andra jordens barn av ingenting och fastän han sedan har upphöjt henne till en "omätlig och ofattbar nåd" så förblir hon ändå i jämförelse med sin Skapare ingenting. Hon är i själva verket - långt mer än någonannan - hans skapade varelse därför att han har verkat mer i henne äni någon av sina skapade varelser. Ju större ting han gör med henne, desto mer blir hon hans händers verk.
Stora ting har Han gjort med henne. Från all evighet fanns Maria i hans tankar jämte Kristus, Återlösaren. Han förband henne på det innerligaste med sin frälsningsplan genom att göra henne till sin Sons sanna Moder och moder till alla de som är förenade med denne Son.
Gud gjorde allt detta därför att han för det första visste att Maria
skulle kunna återgälla honom bättre än alla andra skapade varelser tillsammans. För det andra ville han härigenom på ett sätt som vårt förstånd inte riktigt kan fatta, öka den ära som han också skulle få ifrån oss. Därför kan den bön och kärleksfulla tjänst med vilken vi tackar Maria, vår Moder och medhjälpare vid får frälsning, inte på något sätt minska den ära som tillkommer honom, han som gjorde henne sådan.
Vad vi ger henne går helt och fullt till Honom. Men det är mer än blott och bart ett förmedlande. Maria är mer än trogen överbringare. Gud har satt henne till att vara en livsviktig faktor i sin nådefulla plan och det på ett sådant sätt att både hans ära och vår nåd blir större på grund av hennes plats.
Eftersom det behagat den Evige Fadern att genom Maria mottaga den hyllning, som är avsedd för honom, så har han också i sin nåd utvalt henne till att bli den väg på vilken allmaktens rika flöden i hans stora godhet och allmakt skall nå oss. Han börjar med grunden för dem alla - människoblivandet av den andra personen i gudomen, vårt sanna liv, vår enda frälsning.
"Om jag vill göra mig beroende av Modern så är det för att bli Sonens slav. Om jag strävar efter att bli hennes egendom så är det för att ännu bättre kunna underkasta mig Gud."
(Sankt Ildephonsus.)
2. Maria, förmedlare av all nåd.
Legionens förtroende till Maria är obegränsat eftersom den vet att Marias makt enligt vad Gud bestämt inte har några gränser. Allt som han kunde ge henne, har han gett henne. Allt som hon kunde ta emot har hon fått i rikaste mått. Gud har gjort henne till ett särskilt redskap för sin nåd åt oss. Om vi samarbetar med henne så kan vi vända oss till Gud på ett verksammare sätt och därigenom bli delaktiga av mer nåd.
"Döm själv med vilken innerlig kärlek Gud vill att vi ska ära Maria då Han gett henne allt gott i ett sådant överflödande mått och på ett sådant sätt att allt hopp, all nåd, all frälsning -- allt, säger jag, och låt oss inte tvivla på det -- kommer till oss från henne." (Sankt Bernard, Sermod de Aquaeductu).
3. Maria Immaculata
Också för den Obefläckade Avlelsen har legionen en särskild vördnad. Redan vid sitt allra första möte bad medlemmarna och gjorde upp planer kring ett altare helgat åt den Obefläckade Avlelsen. Samma altare bildar fortfarande medelpunkten vid varje legionsmöte. Ja, ännu mer: man kan säga att Legionens första andedrag var en brinnande bön till ära just för detta Marias privilegium som var upprinnelsen till alla hennes senare värdigheter och utmärkelser.
Samma ord med vilka Gud för första gången gav oss löftet om Maria, hänvisar Han också på den Obefläckade Avlelsen. Denna särskilda förmån är den del av Maria: Maria är den Obefläckade Avlelsen och samtidigt med detta privilegium fick hon löftet om det som Gud ytterligare skulle låta komma henne till del: det gudomliga moderskapet, krossandet av ormens huvud i frälsningen och Marias kallelse att bli hela mänsklighetens moder.
"Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud och du skall stinga den i hälen." (1 Mos 3:15)
Dessa Guds den allsmäktiges ord till Satan är för Legionären en källa till förtröstan och styrka i dess kamp mot synden. Den strävar med hela sitt hjärta att bli Marias säd, hennes barn, för däri ligger segerns pant. I den mån som den gör mer och mer henne till sin Moder, destor större blir Legionens fiendskap mot det ondas makt och segern blir fullständigare.
Då vi utövar vårt apostolat är vår bästa hjälp den att vi är beroende av Maria, att vi håller oss innerligt förenade med henne så att vi i allt och överallt handlar som Marias redskap och är så att säga den Obefläckade Jungfruns häl. Det är inte så mycket vårt eget apostolat som Marias apostolat vi utför. Hon själv handlar med oss, genom oss, i oss, precis så mycket som vi låter vårt liv vara beroende av henne. (Petit Traité, Marialogie Marianiste.)
4. Maria vår Moder
Men om vi gör anspråk på barnets arvslott så måste vi ära moderskapet genom vilket detta arv tillfaller oss. Legionen visar sin vördnad för Maria på ett tredje, alldeles speciellt sätt genom att den ärar henne som sin verkliga moder, vilket hon ju faktiskt är.
Maria blev Krist Moder och vår moder då hon vid ängelns hälsning ödmjukt gav sitt samtycke: Se, Herrens tjänarinna, ske mig efter ditt ord. Detta Marias moderskap proklamerades i det ögonblick då det nådde sin fullhet, dvs. då frälsningen fullbordades. När Jesus led på Golgata, sade han till henne från korset: Kvinna, se din son! och till Johannes: Se din Moder! Genom Johannes riktades dessa ord till alla utvalda. Genom sitt samtycke och sitt lidande medverkade Maria till denna de troendes andliga födelse och blev i ordets fullaste och djupaste mening vår Moder.
Om vi i sanning är hennes barn så måste vi uppföra oss som sådana, ja till och med som mycket små barn som är fullkomligt beroende av henne. Vi måste vänta allt av henne. Hon måste nära oss, leda oss, undervisa oss, hela oss då vi är sjuka, trösta oss i våra sorger, råda oss i våra tvivel. Hon måster föra oss hem då vi gått vilse. Så skall vi vara helt och hållet anförtrodda åt hennes omsorg så att vi växer till att bli en avbild av vår äldre broder, Jesus, och har del i hans kallelse att strida mot synden och besegra den.
Legionärerna måste ständigt tänka på att Maria är vår Moder. Tron på hennes moderliga ställning måste växa sig starkare, den måste låta fastheten i vår övertygelse och värmen i vår kärlek sporra oss till handling och så göra oss till en sådan äkta moders värdiga barn.
Vi ger detta vackra och heliga verk - Marialegionen - vår alldeles särskilda välsignelse. Dess namn talar för sig självt. Bilden av Maria Immaculata på dess standar återger höga och heliga ting.
Den saligaste Jungfrun är Frälsarens Moder och allas vår Moder. Hon medverkade vid vår frälsning ty under korset blev hon vår Moder. I år firar vi hundraårsminnet av denna hennes medverkan och moderskap.
Jag ber för er att ni måtte med ännu större allvar utöva detta bönens och arbetets apostolat som ni har påbörjat. Då ni gör det kommer Gud att också låta er medverka vid frälsningen. Det är det bästa sättet att visa er tacksamhet till Frälsaren." (Pius XII till Marialegionen den 16 sept. 1953)
5. Vördnaden för Maria är grunden för Legionens apostolat.
Att verka för en innerlig kärlek och vördnad för Gud Moder bör vara en av Legionens käraste plikter. Men den kan bara göra detta genom sina medlemmar och uppmanar därför varje medlem att genom uppriktigt och allvarlig begrundan och ivrig övning göra den till sin.
Men om Mariavördnaden verkligen skall bli en för legionärerna kännetecknande hyllning så måste den också utgöra en väsentlig beståndsdel av Legionen - lika mycket som ett villkor för medlemskap som deltagande i veckomötet och det aktiva arbetet. alla måste i fullkomlig enighet delta i denna vördnad. Detta är en synpunkt som inte nog kan inskärpas hos legionärerna.
Denna enighet är emellertid något ömtåligt eftersom varje medlem utövar ett visst inflytande på den och kan störa den. Därför har var och en ett stort ansvar för den. Om det brister här, om legionärerna inte är som "levande stenar, uppbyggda till ett andligt hus", (1 Petrus 2:5) då är en livsviktig del i Legionens uppbyggnad skadad. Ju mer de levande stenarna sviker i detta avseende, desto mer hotar byggnaden att helt falla sönder. Den ger inte längre sina barn något skydd och kan därför bara med stor möda hålla den kvar. Ännu mindre blir den plats där höga och heliga egenskaper utvecklas, den plats som är en utgångspunkt för hjältemodiga strävanden.
Men om alla i fullkomlig enighet uppfyller denna del av legionsplikten, då kommer Legionen inte bara att utmärka sig för sin stora vördnad för Maria. Den kommer också att finna sig vara i besittning av en underbar andens enhet liksom också enighet ifråga om mål och handling. Denna enighet är så dyrbar inför Gud att han utrustat den med en oemotståndlig kraft. Om en äkta Maria-kärlek redan för den enskilde är en nådekälla, vad måste den då inte betyda för en förening som endräktigt håller ut i bön tillsammans med Maria. (Apg. 1:14) En förening som har fått allt av Gud, en förening som har något av Marias anda och som fogar sig i Guds plan för hur nåden skall förmedlas. Måste inte en sådan förening vara full av den helige Ande (Apg. 2:4) och kommer inte många teken och under att ske?(Apg 2:43)
"Jungfrun i nattvardssalen i apostlarnas mitt beder för dem av hela sitt hjärta med obeskrivlig innerlighet och styrka och vinner därigenom för Kyrkan den skatt som alltid kommer att utgöra dess rikedom: Tröstaren, den helige Ande i hela hans fullhet, Kristi störta gåva" (Leo XIII, Encyklika Jucunda Semper, 1894)
6. Om Maria ändå vore känd!
Följande ord av pater Faber kan varmt anbefallas den präst som kämpar en nästan förtvivlad kamp mot ett hav av religiös likgiltighet. De är hämtade ur hans företal till den helige Louis-Marie den Montforts bok "Den sanna kärleken till Maria" (en rik inspirationskälla för Legionen). De orden kan tjäna som en orientering då han överväger vilket värde Legionen eventuellt kan ha för honom.
Pater Faber är av den uppfattningen att Maria inte på långa vägar är nog känd och älskad. Följden av detta är mycket sorglig för själarna. "Kärleken och andakten till henne tar sig vulgära, ytliga och ömkliga former. Den saknar den verkliga övertygelsen och tron. Det är orsaken till att man inte älskar Jesus, att avfällingarna inte blir omvända, att Kyrkan inte blir ärad, att själar som skulle kunna vara helgon, förtvinar och avfaller, att man inte tar emot sakramenten ofta nog och att man inte med någon större hänförelse försöker vinna själar.
Jesus skyms därför att Maria inte blir känd. Tusentals själar går under därför att man undanhåller dem Maria. Denna ömkliga, ovärdiga vördnad och kärlek som vi visar Maria är skuld till all denna nöd och alla försummelser och all likgiltighet. Men om vi ska tro på helgonens uppenbaresler så kräver Gud en större starkare, mer omfattande, ja en helt annan kärlek och andakt till sin älskade Moder....Den som själv någon gång försöker att visa Maria kärlek blir förvånad över den nåd han får och över den stora ändring som denna kärlek åtvägabringar i hans själ och han blir snart övertygad om dess nästan otroliga verkan, det gäller människors frälsning och Kristi rikes ankomst.
O Guds Moder, Gud är villig att skänka oss allt. Så beror nu allt på oss och och dig som utverkar allt, tar allt i ditt förvar, förmedlar allt. Ja, allt beror på människornas enhet med henne som får allt från Gud." (Gratry)
7. Vi måste göra Maria känd för världen.
Om kärleken till Maria verkar sådana under, så måste det
varu vårt stora mål att göra Maria känd för världen. Och
hur skulle detta kunna ske på ett verksammare sätt än ge-
nom en apostolisk rörelse? Den består av lekmän - därför
är dess medlemsantal obegränsat; den är aktiv - därför
tränger den in överallt; den älskar Maria av all kraft och
har satt som sitt mål att alla hjärtan måtte uppfyllas av
denna kärlek; och den begagnar varje tillfälle som dess
arbete ger att nå detta mål.
Marialegionen bär därför sitt namn med obeskrivlig stolt-
het; som organisation är den grundad på ett obegränsat och
barnsligt förtroende till Maria. Detta förtroende ger den
uthållighet och stadga, som den överför pä varje enskild
medlem. Sedan sätter den sina medlemmar i arbete och
ålägger dem var och en att fullgöra sin uppgift på ett sådant
sätt, att deras arbete utföres i en fullkomlig anda av lo-
jalitet och disciplin. Marialegionen anser det för den skull
inte vara förmätet, att den tror, att dess systern är så
att säga en mekanism, som bara behöver brukas med kyrklig
auktoritet för att erövra världen. Och Maria själv kommer
att använda sig av den för att fullfölja sin moderliga upp-
gift mot själarna och fortsätta med sin eviga mission, näm-
ligen att krossa ormens huvud.
"Den som gör min himmelske Faders vilja, han är min bro-
och syster och moder". (Mark 3:35) ! Vilken ära! Till vilken
härlighet Jesus höjer oss! Kvinnorna prisar den moder salig, som bar honom; men vad är det som hindrar dem från att dela detta moderskap? Ty evangeliet talar här om ett nytt slags föräldraskap."
(St. Chrysostomos)