Kommentera till mig: humlebo@harnosand.org

Vad är frälsning?

Få andra frågor är så förvirrande när protestanter och katoliker sätter sig ner för att tala med varandra som frågan om frälsning.Det går långt bortom standardfrågan från många fundamentalister: "Är du frälst?" Frågan betyder också: "Önskar du inte att du vore FÖRSÄKRAD om frälsningen?" Evangeliska kristna och protestanter i allmänhet tror att de har en sådan absolut försäkran. Allt de behöver göra är att ta emot Jesus som deras personlige frälsare och så är hela saken klar. De kanske lever utmärkta liv därefter till deras död men goda liv är inte alls avgörande för frälsningen och påverkar den inte alls.

Kenneth E. Hagin, en välkänd evangelisk tevepredikant som inspirerat Livets Ord i Sverige, påstår att denna försäkran om frälsning kommer genom att vi föds på nytt. "...den som inte föds på nytt kan inte se Guds rike..." (Joh.3:3) Fast mycket av Hagins teologi känns bisarr bland protestanter kan hans förklaring av att bli född på nytt ändå stödjas av millioner evangeliska kristna. I sin lilla skrift Den Nya Födelsen skriver han: "Den nya födelsen är en nödvändighet för att frälsas. Genom den nya födelsen kommer du in i rätt relation till Gud."

Enligt Hagin är denna nya födelse inte konfirmation, inte medlemskap i en kyrka, inte dop i vatten, inte att ta emot sakrament, inte att följa religiösa bud, inte att intellektuellt förstå och ta emot kristendomen, inte ortodoxi i sin tro, inte att gå till kyrkan, inte att be sina böner, inte att läsa Bibeln, inte att leva moraliskt, inte att vara kulturellt medveten, inte att göra goda handlingar, inte att göra det bästa av ditt liv, eller att göra någon av alla de saker som människor tror frälser dem. De som uppnått den nya födelsen gjorde det enda nödvändiga: de accepterade Jesus Kristus som deras personlige frälsare och ångrade sina synder. De omvände sig till Gud såsom ett litet barn. Denna enda akt hos viljan är allt de behövde göra enligt Hagin.

Men är detta sant?

Stöder Bibeln detta sätt att tänka kring frälsningen?

Skriften lär oss att vår slutliga frälsning beror på ett tillstånd av nåd när vi dör. Jesus säger det själv: "Men den som håller ut till slutet, skall bli räddad" (Matt 24:13 jfr 25:31-46) Den som dör i ett tillstånd av nåd, den som dör såsom vän till Gud, kommer till himlen. Den som dör i ett tillstånd av främlingskap eller fiendeskap eller uppror mot Gud kommer till helvetet. Det är vad Skriften säger.

För många fundamentalister och evangeliska kristna spelar det ingen roll hur vi lever eller slutar våra liv på jorden. Du kan förkunna att du har accepterat Jesus som din personliga frälsare och om du verkligen tror detta så är saken klar. Ur denna synvinkel är det logiskt sett ingenting som kan förhindra din frälsning, ingen synd, ingen handling, ingen känsla av hat eller något begär eller något uttryck för detta begär. Du kan inte förhindra din frälsning, inte ens om du ville det.

Låter detta för bra för att vara sant? Jodå. Men inte desto mindre något som många protestanter tror på. Några exempel: Wilson Ewin skriver i sin bok There is Therefore No Condemnation: "den person som sätter sin tro till Herren Jesus Kristus och hans blod som spilldes på Golgata, är för evigt säker. Han kan aldrig förlora sin frälsning. Ingen personlig kränkning av Guds lagar eller människors lagar kan förändra denna status." Ewin argumenterar också så här: "Att förneka denna frälsningens försäkran blir att förneka Kristi fullkomliga försoning för oss" och han kan säga detta bara därför att han blandar ihop Kristi objektiva försoning med vår personliga tillägnelse av denna försoning.

Sanningen är att vi alla på ett sätt är försonade genom Jesu död på korset - det gäller kristna, judar, muslimer, hinduer, buddhister, taoister, shintoister, animister i varje naturreligion på jordklotet (se 1 Tim 2:6, 1 Joh 2:2) -- men vår individuella tillägnelse av vad Kristus gett oss hänger helt och hållet på vår sätt att svara på denna gåva.

Det är sant att Kristus dog på kortset en gång för alla och att han är i himlen inför Fadern för vår skull. Kristus har verkligen sörjt för vår frälsning. Men det betyder inte alls att processen försvinner i vårt liv, genom vilken denna frälsning tillämpas. Naturligtvis finns det en utveckling hos oss som individer emot frälsningen, annars skulle ju vi frälsas bort från alla behov av omvändelse och ånger, ja vi skulle inte ens behöva tro längre. Vi skulle vara frälsta för gott och inte längre "på nytt". Eftersom vi inte blev frälsta på detta sätt utan ständigt behöver evangeliet för att omvända oss och ta emot dess budskap, finns det en process i tiden genom vilken vi blir alltmer förenade med Gud.

Och om det är på det sättet kan vi liksom Adam och Eva kan bli främlingar för Gud och liksom den förlorade sonen kan återförenas med Fadern efter att ha lämnat hans familj.

Du kan inte förlora himlen?

Ewin säger att "ingen felaktig handling eller syndigt beteende kan någonsin påverka den troendes frälsning. Syndaren gjorde ingenting för att få Guds nåd och på samma sätt kan han ingenting göra för att förlora nåden. Det är sant att syndigt beteende alltid försämrar vår vänskap med Gud, det begränsar bidraget till Guds arbete på jorden och kan sluta med ett allvarligt diciplinstraff av den Helige Ande."

Ett problem med detta sätt att tänka är att det fungerar inte ens i vardagen. Om en annan människa ger oss något som gåva, även om vi inte förtjänar den gåvan, (fast gåvor oftast ges på grund av något vi gjort) så följer det inte alls att våra handlingar är helt oväsentliga för om vi får behålla gåvan eller inte. Vi kan förlägga gåvan, vi kan tappa bort den, vi kan ge den till någon annan, vi kan sälja den. Vi kan förlora den genom att inte längre förtjäna den, genom att vi på något sätt gör givaren ledsen. Det är ungefär som när en person fått i uppdrag att göra något viktigt men fråntas detta när han missköter sig. Så fungerar det i praktiken.

Argumentet fungerar ännu sämre när det gäller Skriften. Vi finner att Adam och Eva som fått Guds nådegåva utan att på förhand förtjänat det, defintitivt förfelade hela gåvan och gjorde sig ovärdiga den. Och inte bara för sig själva utan för resten av människosläktet. (Jfr Rom 11:17-24) Idén om att vi tar emot något utan att ha förtjänat det och sedan inte kan förlora det kan kanske ha lite poetiskt anslag för vissa men i verkligheten fungerar det inte, vare sig i vår vardag eller i Bibeln.

Om vi tänker på idén att kristna skulle ha en absolut försäkran om frälsning, oberoende av deras handlingar, kan vi begrunda Paulus varning: "Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig som håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren." (Jfr Heb 10:26-29, 2 Pet 2:20-21)

Kan du veta?

Nära frågan om vi kan förlora vår frälsning ligger frågan om du säkert kan veta att du är i frälsningens tillstånd. Det är fråga som ligger nära men ändå är en helt annan fråga. Även om vi inte kunde förlora vår frälsning skulle vi kunna vara osäkra på den. På liknande sätt kunde vi falla bort från frälsningen senare i livet även om vi nu var säkra på den. Vetskapen är en annan sak än förlusten.

Många protestanter tror att Jesus ville att hans efterföljare skulle vara så säkra på sin frälsning att de gladdes mer i förvissningen om himmelriket än i alla former av vinster i världen. De citerar gärna Johannes första brev 5:13 - "Detta skriver jag till er som tror på Guds sons namn, för att ni ska veta att ni har evigt liv".

De skriftställen som talar om vår förmåga att veta att vi lever i nåden är viktiga ställen, vi måste ta dem allvarligt. Men ännu viktigare - de lovar inte att vi skyddas från självbedrägeri. Jesus själv säger: "Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja."

Ibland beskriver evangeliska fundamentalister katolikerna som ständigt förskräckta för att de ska förlora sin frälsning, eftersom de inser att det är möjligt att gå fel och missa målet genom att utföra dödliga synder. Fundamentalister vill i kontrast till detta leva helt försäkrade om sin frälsning och veta att ingenting kan förändra detta faktum. Men detta är ett stort misstag.

Katoliker lever faktiskt inte i någon sorts terror över att förlora sin frälsning. Det är sant att den kan förloras genom dödssynder. Men sådana synder är mycket grova handlingar och inte sådan som en kristen människa råkar utföra i sitt dagliga liv. Den katolska kyrkan lär inte heller ut att man inte kan känna en djup förvissning om frälsningen, båden den frälsning vi tar emot nu och längre fram.

Vi kan vara förvissade om vår nuvarande frälsning. Detta är en av de huvudsakliga anledningarna till att Gud gav oss sakramenten. - att förse oss med synliga förvissningar om hans nåd. Vi kan vara helt förvissade om att vi inte har kastat bort frälsningen genom att helt enkelt besinna vårt liv och se klart om vi har begått några dödliga synder eller inte. Så tydligt är det. De prov som Johannes tar fram i sitt första brev hjälper oss att veta om vi är i ett tillstånd av nåd eller inte. Han skriver: "Så blir det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens: den som handlar orättfärdigt tillhör inte Gud, ej heller den som inte älskar sin broder".(1 Joh 3:10) Vidare säger han: "Om någon säger "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. (1 Joh 4:20). Och "Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga..." (1 Joh 5:3)

Likaså, om vi ser på våra egna liv när vi försöker leva i nådens tillstånd och i hjärtats beslut att följa Gud bud, kan vi även där ha en förvissning om den framtida frälsningen. Det är detta Paulus talar om i sitt brev till Fillipperna när han säger: "...och jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Jesu Kristi dag." (Filioo 1:6) Detta är inte ett löfte till alla kristna, inte ens till de kristna i kyrkan i Filippi. Det är ett förtroendefullt hopp att de flesta i Filippi ska klara ett liv i tro. Grunden till detta hopp är det beteende som de kristna i Filippi visat hittills. Paulus känner ett behov att förklara för dem att det finns en grund för hans förtroende för dem. Så säger han direkt därefter: "Det är ju som sig bör att jag tänker så om er alla. Jag har er ju i mitt hjärta, både när jag bär bojor och när jag försvarar och befäster evangeliet delar ni allesammans nåden med mig." (Filipp 1:7).

Det faktum att filipperna hjälpte Paulus i fångenskapen visar tydligt att deras hjärtan var hos Gud och att det därför kan förväntas att de flesta av dem skulle kunna hålla ut hos Gud.

Det finns förstås många heliga män och kvinnor som länge levt det kristna livet och vars karaktärer är tydligt präglade av djup andlig glädje och frid. Sådana individer kan se fram emot ett mottagande i himlen och kännna ett förtroende för detta.

En sådan person var Paulus; han skrev mot slutet av sitt liv: "Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, skall ge mig den dagen, och inte bara mig utan alla som längtar efter hans ankomst."

Men tidigare i sitt liv hävdade Paulus inte någon ofelbar visshet, vare sig om sin nuvarande rättfärdighet eller om sin framtida tillvaro i nåden. Om sin nuvarande situation skrev han: "Mitt samvete är rent men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Om sitt återstående liv var Paulus ärlig och erkände att han kunde falla bort från nåden. Han säger: "Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad. För jag vill inte predika för andra och själv komma till korta."

Naturligtvis är det ganska otroligt för en andlig jätte som Paulus att falla ut ur nåden, men inte desto mindre visar han själv på att hur mycket man än känner sig försäkrad om frälsningen, så kan ingen ofelbart vara säker vare sig på sitt eget nuvarande tillstånd eller på den fortsatta färden.

Detsamma gäller förstås oss. Vi kan ha förtroende för nådens tillstånd om vårt liv visar ett mönster av uthållighet och andlig fruktsamhet. ett förtroende inte bara för vårt nuvarande tillstånd utan även för vår framtida uthållighet hos Gud. Men vi kan aldrig ha en ofelbart säkerhet om vår egen färlsning såsom många protestanter påstår. Det finns alltid en möjlighet till sjävbedrägeri. (jfr Matt 7:22-23).

Som Jeremia skrev: "Hjärtat är bedrägligast av allt, det är oförbätterligt - vem kan förstå det? (Jer 17:9). Dessutom finns möjligheten för oss att falla ifrån nådens tillstånd genom att begå dödliga synder och till och med att falla defintitivt bort från tron. Jesus säger nämligen: "De på berghällen är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men som inte har något rotfäste." (Luk 8:13) Det är när vi lyssnar på dessa varningar och förmaningar som vi rätt kan förstå Skriftens ord om att vi kan vara säkra på vår frälsning och ha förtroende och visshet om den. Vi kan känna förtroende men ofelbarthet säkerhet kan vi inte ha som kristna.

Paulus skriver i Filipperbrevet 2:12: "Därför mina kära, ni som alltid varit lydiga: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta." Detta är helt klart inte ord från en som har en självsäker visshet om sin frälsning. Vår frälsning är något vi måste fortsätta att arbeta med.

Vad ska man säga?

Är du frälst? ropar den ivrige fundamentalisten till dig. En katolik borde svara: "Som Bibeln säger, jag är redan frälst, det står i Rom 8:24 - "I hopet är vi räddade". Men jag håller också på att bli frälst (1 Kor 1:8, 2 Kor 2:15, Filipp 2:12)- och jag har hoppet om att jag blir frälst (Rom 5:9-10, 1 Kor 3:12-15). Precis som för Paulus gäller det för mig att arbeta på min frälsning i fruktan och bävan (Filipp 2:12) och med hoppfullt förtroende i Kristi löfte (Rom 5:2, 2 Tim 2:11-13).

(Efter traktat på http://www.catholic.com/library/Assurance_of_Salvation.asp)

upp