Katolsk
mission kan - ja BÖR - i vår tid vara att
återföra de stora frågorna hos
människan till en
filosofisk grund i den kristna traditionen. Katolsk betyder "hel", inte
universell i någon juridisk mening.
Denna sida har ingen ambition att bli en del av en etablerad katolsk
eller ortodox kyrka utan endast att vara en personlig utstickare ut ur
den dominerande liberala, sekulära och populistiska fundamentalism
vi omges av i
nutidens Europa.
Sidan (och bloggen) med dess läsare, som jag hör
ifrån
då och då, visar i alla fall att det är
möjligt
att vända sig mot den etablerade sekulära ordningen
och hävda en
lokal, decentralistisk, kristen och autentisk konservativ
hållning till den europeiska kulturen, den som byggde Europa. Vi
finns kvar...
Katolsk mission definieras här som att försöka
hävda
värdet av att Guds rike anlänt.
Det är ett budskap som inte många idag
står ut med. Det var förr i världen "goda
nyheter", idag ett obegripligt uttryckssätt.
Att på ett kristet sätt
tålmodigt utstå familjen, den egna platsen och de
egna
människorna med deras särskilda behov är
också katolsk mission - den enda verkliga
vägen till kärlek, vänskap och livsmening.
Detta är
kärnan i den kristna heligheten i väntan på
färden till himlen, en destination som kanske ändå inte
uppnås av alla, trots att det vore demokratiskt i någon
mening.
Det kristna äventyret betstår i att leva
kärleksfullt i
den påtagliga bräcklighet vår existens
visar, stå ut med
godheten i vår taffliga tillvaro med sina
begränsningar,
sina generande riter, sina pinsamma sorger och egendomliga
självupptagna vanor - och
hitta sanningen och skönheten i detta.
Den diciplin detta innebär i sekulärsamhället som inte
kan tro, inte vågar tro, blir platsens och familjens
diciplin. Den
lär oss att det är mer än
tillräckligt för
himmelriket att bry sig om de nära och kära, att
verka i den
lilla cirkeln, hitta det helgade i det familjära. Detta kan vara
modellen för det goda livet, snarare än den
gränslösa självtillfredsställelsen i
sekulärhumanismen,
uppbackad av
det individuella valets "frigörande" doktrin, som aldrig får
nog av sig
själv, aldrig slutar dramatisera sin medelmåtta.
Detta är förvisso en pessimistisk romantik i Efraims
Syrierns anda. Det är en
tro på eukatastrofens eukaristi: den glädjerika
katastrofen.
Och varför just den katolska kyrkan? Som Viktor Rydberg en
gång skrev: "Kunnen I förvåna eder
däröfver,
att vi fasthålla vår urgamla tro, att vi icke
öfvergifva en kyrka, omstrålad af
tusenårig glans,
stadgad af så många århundradens kraftiga
andar, af
så många släktens fromma tro
därtill så
följdriktig i sitt system, så
sammanhängande sig
själf, för att öfvergå till en
kyrka, som är
jämförelsevis ny, som, knappt uppkommen,
förnekade sitt
upphof och lade en motsägelse till sin grundval?"
|
