 FRANCISKUS |
|||
| FIORETTI |
|||
FIORETTI
DEN HELIGE FRANCISCI
UNDERFULLA BLOMSTER-
K R A N S
TILL SVENSKA
AV
LISA LUNDH
U P P S A L A
J. A. LINDBLADS FÖRLAG
FÖRORD
(av Paul Sabatier i Floretum S. Francisci Assisiensis. Liber aureus qui italice
dicitur I Fioretti di San Francesco. Paris 1902. Sid. I-XVI. - Företalet är med
benäget medgivande återgivet i enlighet med förf. Johannes Jörgensens danska
översättning och i den förkortade form, vilken denne för sin danska Fiorettiupp-
laga av år 1902 funnit lämplig.
Boken Fioretti är endast en italiensk översättning av en
latinsk grundtext.
Författaren, broder Hugolinus, var en franciskaner-
munk av Brunforternas ansedda ätt. Gemenligen kal-
las han Ugolino av Monte Giorgio, ty i klostret med
detta namn tillbragte han en del av sitt liv.
Vi veta icke bestämt, när han föddes eller när han dog, men
kan kan med ganska stor visshet uppgivas hava varit en samtida
till Dante.
Under Celestinus V:s pontifikat utnämndes han till biskop av
Abruzzerna med säte i Teramo, men Bonifacius VIII godkände
icke valet.
Allt det, som i hans bok angår S:t Franciscus och dennes
första ordensbröder, öste han ur den muntliga och skrivna tra-
titionens källor, i synnerhet broder Leones berättelser för Jakob
av Massa.
Om sin samtid förtäljer broder Ugolino det, som han har sett,
eller rättare det, som han har beundrat, ty han hade ett barns själ.
Han var en av dessa sällsynta naturer, vilka blott se det sköna.
Det onda är till, men barnet ser det icke. Det är ovetande om det
och söker den raka vägen till ljuset.
Sålunda kom det sig, att broder Ugolino i vart enda ett av
klostren i Monte Giorgios omnejd kände en eller annan helig
broder, vars dygder han beundrade och som hans själ suckade
efter att få växla ord med om de ting, vilka höra Guds rike till.
I Massa fanns broder Jakob, i Fallerone en annan broder med
samma namn, i Monte Rubbiano broder Matteus, i Of f ida bro-
der Currado. När hans blick sökte de sibyllinska bergens alp-
tinnar, tänkte han på broder Ödmjuk och på broder Fridsam,
eremiterna i Soffiano. Såg han Monte San Vicino i fjärran, gick
tanken på broder Bentivoglio genom hans sinne.
Det finns nämligen ett land, som man skulle kunna kalla »Fio-
rettis land». Det är icke större, än att en god fotgängare kan
vandra genom det på en enda dag från norr till söder eller från
öster till väster.
Det är ett stycke av Mellan-Italien, inneslutet mellan Apenni-
nerna och Adriatiska havet. I norr är Ancona gränsen, mot söder
går det icke mycket längre än till Monte Rubbianos höjder, och
för att helt förstå Fioretti bör man egentligen läsa dem där.
Först då skall man förstå den naivitet, den glädje, det allt beseg-
rande ljus, som är anden i denna bok.
Huru giva dem, vilka aldrig komma att trampa dess mark, en
föreställning om landskapet omkring Monte Giorgio?
Föreställ er en liten vit stad, en lysande, skinande stad, vilken
avtecknar sig mot den blå himmelen, och runt omkring den idel
gröna dalar och, så långt ögat når, ingenting annat än böljande
kullar med en by eller en stad på toppen av vardera!
Vad jag här säger om 'Monte Giorgio, kunde jag också säga
om Massa, om Fallerone, om Penna San Giovanni, om Fermo,
om Monte Rubbiano - om alla punkter i detta fagra land. Ty
ha de än alla sina egendomligheter, så likna de också alla var-
andra, och på grund av en sällsam optisk villa tyckes var och en
av dem vara den högst belägna och den luftigaste av dem alla.
För att komma från den ena staden till den andra måste man
stiga ned i de förunderligt fruktbara dalarna. Och det är icke
här som i andra länder, att jordmånens rikedom och det allmänna
välståndet ha förvandlat den forne livegne till ett egoistiskt och
materialistiskt djur, ett väsen, som icke längre förmår att lida
och som ännu icke har lärt att tänka. I dessa dalar är bonden
munter, frimodig, enfaldig, fin, vänlig, vid gott humör. Hans
religiösa känsla är mycket levande, och om sommaraftonen, när
skördefolket vänder hem med de högt lastade vagnarna, omväxla
sångerna till Madonnan, sjungna av de unga flickornas spröda
röster, med underliga, liturgiskt ljudande hymner, vilka männen
upprepa utan att förstå dem.
Sådant är broder Ugolinos land. Han älskade det med en så
enkel och en så stark kärlek, att han icke förmådde föreställa sig
själva paradiset annorlunda än sitt kära Mark Ancona, som för
honom är livets, ljusets och härlighetens fädernesland.
Jag vill intet säga om Fiorettis litterära värde. Denna bok är
i Italien långt mera läst än Bibeln eller Dantes verk. Man fin-
ner den i skolbarnets hand så väl som på den lärdes arbetsbord.
Kanske är lusten att sätta ett författarnamn på en sådan bok
endast ett bevis för hur svårt vi ha att fatta det, som har upp-
stått långsamt och syntetiskt. Nästan hela den första hälften av
boken är ingenting annat än en ny form av de traditioner, som
stamma från broder Leone. Den andra hälften är helt visst skri-
ven av broder Ugolino, men många berättelser, som fordom
funnos där, ha senare utskilts, utan att man egentligen inser
varför.
Den verklige författaren är det italienska folket, den italien-
ska anden.
Det var den italienska anden, som förmådde herrarnas av Brun-
forte ättling att sätta sig vid en lekbroders fötter i Massas klos-
terkök och nedskriva sida efter sida, strålande av religiöst liv och
religiös sanning. Han åtlydde den hemlighetsfulla inre stämman,
vilken skapar de stora diktarna och de odödliga profeterna. Där-
för har han kunnat bevara åt oss så många drag, vilka gingo
långt utöver hans egen andliga och religiösa synkrets.
Hans verk är i viss mening anonymt, därför att det är
nationellt.
Okända bearbetare ha följt efter honom. De ha gjort det-
samma med hans erinringar som han själv med broder Leones,
och på så sätt har så småningom denna egendomliga sägensam-
ling bildats, vilken saknar enhetlighet men som man kunnat kalla
»det italienska folkets breviarium» - den bok, vari italienarna
betrakta sig själva som i en spegel, vari deras barn upptäcka
vackra och roande sagor och vari de gamle uppsöka sidor, vilkas
filosofiska och religiösa värde icke överträffas av någon helig
skrift.
Fioretti är nämligen bilden av den italienska folksjälen, sådan
som medeltiden har format den, sådan som den ännu i dag är
med sina underbara vingslag mot höjden. Fioretti rymmer ock-
så hela den italienska folkandans naivitet och fullständiga likgil-
tighet för det resonerande förnuftet och för kritiken.
Det skulle kunna skrivas ett vackert men vanskligt kapitel om
det inflytande, som ett folk och dess litteratur ömsesidigt utöva
på varandra. Fioretti, denna skapelse av den religiösa känslan i
Mark Ancona och i Umbrien, vilken hela halvön så småningom
har tillägnat sig och gjort till den nationella uppbyggelseboken,
kan ännu i dag betraktas som en av de inflytelser på den religiösa
känslans utformning i Italien, vilka äro de svåraste att påvisa
men de mäktigast verkande.
Kanske önskar man i detta förord framför allt att finna en
värdesättning av Fioretti som historiskt dokument. Samlingen
har blivit starkt angripen av moderna kritiker. Några ha med
beklagande avstått från att begagna sig av dess utsagor. De ha
trott sig därvid uppfylla en plikt, och de ha ärligt och redligt sla-
git ihop boken. Andra ha med illa dold glädje gripit tillfället att
visa sig ännu mera rationalistiska än rationalisterna och tyckas
hava ansett det tillräckligt att visa sig mycket stränga på denna
punkt för att förvärva sig namn av kritiska andar.
Om de senare vill jag alls icke tala.
De andra däremot ha berättigade krav på all vår aktning,
men de förefalla vara offer för ett grundligt självbedrägeri.
Ordet är icke för starkt. De historiker, som ha förklarat sig
vilja giva avkall på Fiorettis vittnesbörd, ha ögonskenligen
varit synnerligen vederhäftiga män. Men om man ur deras arbe-
ten skulle bortrensa allt det, som icke strängt taget härstammar
från Tomas av Celano,* från Tres Socii och från den helige
Bonaventura, bleve de säkerligen mycket häpna över att se, huru
många vackra sidor som skulle försvinna ur deras böcker.
(Tomas av Celano är diktaren av den berömda Dies Irae en av Sanct Francisci
lärjungar, skrev en första biografi över sin mästare omkr. 1229,
en annan omkr. 1246. Tres Socii (d. v. s. tre av Sanct Francisci
första ordenskamrater, nämligen broder Leone, broder Angelo och
broder Ruffino) skrevo år 1246 ett tillägg härtill.
S:t Bonaventuras biografi av franciskanerordens stiftare utkom 1263.
Dessa fyra verk anses för de mest autentiska källorna till Sanct
Francisci liv.) (Jörgensen.)
Det händer nämligen den vetenskapsman, som har satt sin ära
i att icke läsa Fioretti, att han skänker oss en bild av S:t Fran-
ciscus, i vilken de finaste, de vackraste och de sannaste dragen
äro tagna från Fioretti. Är det då icke litet naivt att förkasta
en bok som helhet för att därefter samla den tillsammans av
lösryckta stycken och småbitar hos Bartolomeus av Pisa och hos
Wadding?(Franciskanska författare från 1300-talet och 1600-talet.)
Lärda kritiker kunna mycket väl i en undersökning av källorna
till S:t Francisci biografi förklara Fioretti vara utan histo-
riskt värde, men om en liten stund berätta de för oss om Guds
lille fattige från Assisi med en betagenhet i sin själ, som, utan
att de veta det, stammar från de sidor, vilka broder Ugolino i
början av 1300-talet skrev i ett ensligt kloster i Mark Ancona.
Franciscus av Assisi, som förstod att vinna först sin hembygds
och därefter hela världens kärlek och beundran, är icke blott den
helgonfigur, vars svaga konturer Bonaventura och Celano ha
tecknat för oss; han är denne mycket egendomlige italienare,
vars hela liv var skönhet och lidande och som är uppenbarad för
oss i Fioretti och av broder Leone.
»Men», säger man kanske till mig, »huru förklarar du, att en
bok, skriven omkring 1320, skänker oss en sannare bild av S:t
Franciscus än en annan bok, som är skriven 60 år förut eller
ännu tidigare? Strider det icke mot den historiska kritikens enk-
laste principer?» Det erkänner jag mycket gärna, men det be-
visar ingenting annat, än att dessa principer måste tillämpas med
takt och finkänslighet. De erinringar, som nå fram till oss ge-
nom Fioretti, äro upptecknade vid en sen tidpunkt, men de här-
stamma från den lärjunge, vilken S:t Franciscus framför alla
andra hade utvalt till sin förtrogne och vilken han delgav sina
hemligaste tankar.
Beviset för att bilden liknar originalet är, att om man lägger
den bredvid S:t Francisci skrifter, upplysa de båda verken var-
andra ömsesidigt och komplettera varandra. Fioretti är då icke
blott en konstnärligt vacker bok, den strålar också av inre
sanning.
Är det månne nödvändigt att tillägga, att detta försvar för
Fiorettis historiska värde blott gäller helheten och huvudsaken,
icke enskildheterna? I många av dessa märker man tydligt legen-
dens omskapande inverkan, och det är kritikens uppgift att stu-
dera dessa omskapningar, att mäta deras betydelse, att söka
deras utgångspunkt och orsaker samt slutligen att bestämma
lagen f ör dem.
Fiorettis religiösa värde är icke ringare än dess konstnärliga
skönhet och dess historiska betydelse. Fioretti utgör en outtöm-
lig källa till eftertanke. Det är i det hänseendet en viss likhet
mellan den och Kristi ef terf öljelse. -Men Tomas a Kempis bok är
skriven för en utvald krets. Barnet, bonden, arbetaren, alla de,
som icke äro vana att rannsaka sig själva, förstå den blott med
svårighet. I Fioretti har tanken icke den klosterliga prägeln.
Den är en blomma, som öppnar sin kalk i Guds fria, klara solsken.
Ur religiös synpunkt ha de kapitel, som härstamma från
broder Ugolino, på långt när icke den flykt och det djup, som
den del av boken, vilken, om ock indirekt, förskriver sig från
broder Leone. Dock kan man även där finna sidor av gripande
skönhet. Aldrig har den kristnes pilgrimsgång mot idealet skild-
rats med en mera tragisk realism än av denne minoriterbroder
från Marc Ancona ! Det är, som hörde man den olycklige van-
draren stöna, som hörde man hans ångestrop, då han, med alla
lemmar bräckta och sönderslagna, ånyo reser sig upp för att fort-
sätta resan till den himmelska staden.* Och detta försiggår i ett
landskap, vilket är tecknat i stora drag men vars alla enskild-
heter dock framträda med förfärande tydlighet. Skada, att
Böcklin icke har känt till detta kapitel!
Naturligtvis håller sig icke allt på samma höjd, men i det fyr-
tioåttonde kapitlet se vi åter broder Ugolino, denna gång på
grund av sin kärlek och sin beundran för Johannes av Parma,
svinga sig upp till konstens högsta tinnar. Man läse om och om
igen detta kapitel, och man skall däri finna uttryckt en av de
upphöjdaste känslor, som kunna gripa ett människohjärta -
den förtvivlan, den outsägliga tungsinthet, vilken överväldigar
den, som ser de ideer lida skeppsbrott, vilka ha varit hans liv och
hans styrka och på vilkas snara seger han har trott. Och då är det
icke elementerna eller fientliga makter, som ha släppt stormen
lös. Sådana stormar skapa offer eller martyrer. Nej, det oväder,
som rasar, är frambesvuret av dem, vilkas plikt hade varit att
förhindra det! Franciscus är kommen - men broder Elia har
följt efter honom. Johannes av Parma är kommen, men han har
efterföljts av broder Bonaventura. Den heliga sorg, vilken kom
profeten Elias att sucka vid Kidron och bragte Jesus att gråta
över Jerusalem, har också fyllt broder Ugolinos hjärta med sin
bitterhet, och det finns ställen, där man tycker sig se honom
vandra i aftonens timmar till Soffianos eremitgrotta och höra
honom viska för sig själv: »Evige Gud, det är nog. Tag mig hem
till dig!»
Men broder Ugolino hör icke till dem, som låta sig övermanna
av sorgen. Han kan gråta, han kan sucka, han kan ropa till Gud,
han kan, om det göres honom behov därav, kämpa med den Evige.
Men så snart nästa morgon gryr, griper han till vandringsstaven
och vandrar, övervunnen men fylld av segerjubel, ut i den nya
dagen.
Jag vet mycket väl, att man på mer än ett ställe märker legen-
den och att man påträffar överdrivna, ja, travesterade berättel-
ser. Men varför visa sig strängare inför det mirakulösa här än
i andra legender? Endast sällan utgör detta mirakulösa någon-
ting oerhört, och man upptäcker snart dess symboliska innebörd.
Berättelsen om vargen i Gubbio är lika vacker, lika full av reli-
giös sanning som någonsin en av evangeliets liknelser. Faktum
är här icke menat som faktum, men som bärare av en sedlig ide.
Dessa sedliga ideer är det, som ha gjort Fiorettis lycka.
Folket har förstått detta språk, som är dess eget, och det har
satt pris på dessa berättelser, i vilka det religiösa livets högsta
sanningar framträda med så mycken ödmjukhet. Folket älskar
denna bok, som lär det varje enskild människosjäls oändliga
värde, tillhör än denna själ en rövare eller en upprorisk och
hädande spetälsk. Folket älskar den i all synnerhet emedan den
icke bjuder på någon gottköpsreligion utan visar fram till det
religiösa livet som till en högre form av tillvaro, en svårtillgäng-
lig livsform, vilken den icke desto mindre uppfordrar alla till
att tillägna sig. Människans själ låter sig väcka allenast av
den, som tänker stort nog om den för att visa den de högsta
alptopparna. Fioretti känner icke till den lättvindiga fromheten,
de bekväma f rälsningsmedlen. Fioretti angiver vägen till livet,
den smala vägen. Bakom kampen för det lekamliga livet pekar
denna bok hän på en annan, ännu allvarligare kamp, och till och
med de, som undansticka sig ur kampen, känna det som en ära
att hava blivit uppfordrade till att deltaga i den.
Och därför, tror jag, älska vi Fioretti. Vi älska denna bok på
grund av dess otämjeliga optimism. Mitt i ovädret och ödeläg-
gelsen får den oss till att hoppas, och bland ruinerna talar den
till oss om pånyttfödelsen och ett liv, som skall komma. Vi älska
Fioretti, emedan den för oss återupprepar den eviga sanningen,
att den, vilken framtiden och segern tillhöra, varken är den
rikaste eller den lärdaste eller den starkaste, utan är den, som
har kämpat hårdast, som har blivit mest förföljd, som har ut-
givit sig själv till ett offer. Mihi absit gloriari nisi in cruce.
»Men från mig vare det fjärran att berömma mig, om icke av
korset.» (Gal. VI: r4.)
Spridda över hela världen bor det några få, vilka känna denna
livets hemlighet- Huru många århundraden måste vi ännu vänta,
innan folken låra känna den? Var finnes i vår tid den nation,
som skulk vilja föredraga det landsflyktiga Israels öde vid Ba-
bylons ålvar framför segerherrarnas?
Men under det att Babylon långsamt begrovs i sand och i
glömska, redde det lilla Tårarnas folk i en liten stad i Judeen en
vagga åt honom, åt vilken har givits ett namn, som är över
alla namn.
Assisi, 8 februari 1902.
I vår Herre Jesu Kristi,
Den Korsfästes namn
och hans Moders, Jungfrun Marias.
I denna bok äro samlade
och förvarade åtskilliga småblomster,
d.ä. underverk och exempel till from
efterföljd, härrörande från Kristi Lille
Fattige, den ärorike Herren Sanct
Franciscus, och från några av hans
heliga följesmän.
Till Jesu Kristi ära.
Amen.
I
Allra först gäller det att betrakta, hurusom den glor-
vyrdige herren Sanct Franciscus i alla sitt livs hand-
lingar avbildade vår välsignade Frälsare. Ty såsom
Kristus, då han begynte att predika, åt sig utvalde
tolv apostlar till att akta för intet varje världens ting
och efterfölja honom i fattigdom och andra dygder, så ut-
valde ock Sanct Franciscus i sin Ordens begynnelse tolv lärjun-
gar, vilka skulle besitta den allra högsta fattigdom. Och så som
en av Kristi apostlar, sedan han förkastats av Gud, till sist gick
bort och hängde sig, så avföll ock en av Sanct Francisci tolv kam-
rater, kallad broder Giovanni della Cappella, och hängde sig på
sistone själv. Och detta är för de utvalde ett märkligt exempel
och ämne för ödmjukelse och bävan, i det att vi må beakta, det
ingen är viss om att mäkta framhärda i Guds nåd intill änden.
Och såsom dessa tolv apostlar voro i hela världen underbara i
helighet och fyllda av Den helige Ande, så voro ock Sanct Fran-
cisci mäkta heliga lärjungar män av en sådan helighet, att allt-
ifrån apostlarnas dagar och intill deras hade världen icke ägt så
underbara och heliga män. Sålunda begav det sig, att en av dem
vart uppryckt intill tredje himmelen såsom den helige Paulus,
och var denne broder Egidio. Till en av dem, nämligen broder
Filippo den långe, kom en Herrans ängel och rörde vid hans läp-
par med ett eldkol, såsom skedde med profeten Esaias. En av
dem, nämligen broder Silvestro, talade med Gud, såsom den ene
vännen talar med den andre, alldeles så som Moses gjorde det.
En av dem svingade sig på sin spänstiga andes vingar ända in i
den gudomliga vishetens ljus, såsom örnen, det är här Johannes
evangelisten, lyfter sig på starka vingar, och var denne den
mäkta ödmjuke broder Bernardo, vilken utlade Den heliga Skrift
på ett i högsta måtto djupsinnigt sätt. En av dem blev av Gud
förklarad för helgon och kanoniserad i himmelen, medan han
ännu levde på jorden, och denne var broder Ruffino, en adels-
man från Assisi. Och på samma sätt förunnades det dem alla
något helighetens sällsamma kännemärke, såsom i det följande
kommer att visa sig.
II
Om broder Bernardo av Quintavalle, Sanct
Francisci förste efterföljare.
Sanct Francisci förste efterföljare var broder Bernardo
av Assisi, vilkens omvändelse tillgick på följande sätt.
Det var, medan Sanct Franciscus ännu var klädd i
världslig dräkt, ehuru han redan hade vänt världen ryg-
gen, och medan han gick omkring föraktad av alla och
utmattad av botgöring. Av många ansågs han såsom förryckt
och såsom en föraktlig dåre, och både fränder och främlingar
jagade honom bort ifrån sig med stenar och kastade smuts efter
honom. Men han lät tåligt varje förolämpning övergå sig och
allt slags gyckel, såsom vore han döv och stum. Då begynte herr
Bernardo av Assisi, vilken var en av stadens förnämsta, rikaste
och klokaste män, att i sin vishet närmare eftersinna Sanct Fran-
cisci vandel. Och vid det att han betänkte hans utomordentliga
förakt för världen, hans stora tålamod under bespottelsen och
att han, som under två års tid så avskytts och ringaktats av alla
människor, ständigt föreföll endast allt mera ståndaktig och tå-
lig, beg}-nte han att undra vid sig själv och säga: »För visso
måste denne Francesco njuta stor nåd av Gud.» En gång bjöd
han honom till sig på aftonvard och att bliva hos honom under
natten. Och Sanct Franciscus antog hans inbjudan och åt afton-
målet med honom och blev hos honom under natten.
Emellertid föresatte sig herr Bernardo i sitt hjärta att lön-
ligen utröna sin gästs helighet. Fördenskull lät han tillreda åt
honom en bädd i sin egen kammare, där det om natten alltid
brann en lampa. För att dölja sin helighet kastade sig Sanct
Franciscus på sängen, så snart han hade trätt in i rummet, och
låtsade att insomna ögonblickligen. Och efter en kort stund gick
också herr Bernardo till vila och begynte att snarka hårt, som
om han sove mycket djupt. Men Sanct Franciscus, som trodde,
att han verkligen sov, stod strax upp från sitt läger och försjönk
i bön med sina ögon och sina händer lyf tade emot himmelen. Och
med en över hövan stor andakt och glöd sade han: »Min Gud,
min Gud.» Och sålunda höll han ut i bön och ymnig gråt allt
intill morgonen, och alltjämt återtog han: »Min Gud, min
Gud.» Men intet annat sade han. Och detta sade Sanct Fran-
ciscus, alltunder det att han betraktade och över all måtta för-
undrade sig över fullkomligheten hos Det gudomliga Majestä-
tet, som hade värdigats att nedstiga till den förtappade världen
och nu beredde sig att genom sin lille fattige Franciscus bringa
ett läkemedel till många själars hälsa och frälsning, både dennes
egen och andras. Och upplyst av profetians ande förutsåg han
de stora ting, vilka Gud ärnade göra genom honom och hans
Orden, men i det att han samtidigt skärskådade sin egen brist-
fullhet och ringa förmåga, ropade han till Gud och bad, att denne
i sitt förbarmande och sin allmakt, varförutan den mänskliga
skröpligheten intet förmår, måtte utfylla bristerna i det verk,
som han i sig själv icke förmådde utföra, hjälpa honom med det
och fullända det. Då nu herr Bernardo vid lampans sken såg
Sanct Francisci mäkta fromma åthävor och andäktigt begrun-
dade de ord han sade, rörde Den helige Ande vid hans hjärta, så
att han förnam en maning till att ändra sitt liv.
Då det blivit morgon, ropade han därför på Sanct Franciscus
och sade så: »Broder Francesco, jag är fullt besluten i mitt hjärta
att övergiva världen och följa dig i allt vad du befaller mig.» Då
Sanct Franciscus hörde detta, fröjdade han sig i anden och sade:
»Herr Bernardo, vad I nu sägen är något så stort och förunder-
ligt, att det höves oss fråga vår Herre Jesus Kristus till råds och
bedja honom, att han täckes visa oss sin vilja och lära oss, huru-
som vi skola kunna bringa detta verk till utförande. Låtom oss
emellertid tillsammans gå till biskopens palats. Där f innes en
god präst, och honom vilja vi låta läsa mässa för oss. Därefter
må vi förbliva i bön intill tredje timmen och hela tiden bedja
Gud, att han, när vi tre gånger å rad slå upp mässboken, må visa
oss den väg, vilken han vill, att vi skola välja.» Och herr Ber-
nardo svarade, att detta behagade honom mycket.
Alltså begåvo de sig åstad och kommo till biskopens palats.
Och sedan de hade hört mässan och förblivit i bön intill tredje
timmen, tog prästen på Sanct Francisci önskan mässboken,
gjorde korstecknet och öppnade den tre gånger i vår Herres
Jesu namn. Och första gången föll den upp vid detta ord, som
Kristus sade till den ynglingen i Evangeliet, vilken åtsporde ho-
nom om fullkomlighetens väg: »Om du vill vara fullkomlig, så
gå bort och sälj det du har och giv åt de fattiga och kom och följ
mig.» Andra gången föll den upp vid detta ord, som Kristus sade
till apostlarna, då han sände dem ut att predika: »Bären intet
med eder på vägen, varken stavar eller ränsel, ej heller skor eller
penningar.» Ty han ville lära dem att sätta allt sitt hopp i livet till
Gud och att hava all sin lust i att predika Det heliga Evangeliet.
Tredje gången föll mässboken upp vid detta ord av Kristus:
»Vilken som vill efterfölja mig, han förneke sig själv och tage
sitt kors på sig och följe mig.» Då sade Sanct Franciscus till
herr Bernardo : »Detta är det råd, som Kristus giver oss. Gack
fördenskull åstad och gör alldeles så, som du har hört. Och väl-
signad vare vår Herre Jesus Kristus, vilken har värdigats visa
oss sitt Evangeliums väg.» Då herr Bernardo hörde detta, gick
han strax bort och sålde det, som han ägde, ty han var mycket
rik. Och med stor glädje utdelade han alltsammans åt fattiga
och åt änkor och f aderlösa, åt fängelser, kloster och sjukhus och
åt pilgrimer. Och Sanct Franciscus hjälpte honom trofast och
omtänksamt med allt.
Men en man vid namn herr Silvestro såg, att 5anct Francis-
cus gav bort så mycket penningar åt de fattiga och lät utdela så
mycket, och som han var mäkta snål, sade han: »Du betalte mig
aldrig riktigt för de där stenarna, som du köpte av mig för att
återställa kyrkorna. Eftersom du har pengar nu, så betala mig.»
Sanct Franciscus förvånade sig över hans penningbegär, men
som han var en rätt efterlevare av Evangeliet, ville han icke
tvista med honom utan fyllde sina händer med penningar av
den skatt, som herr Bernardo höll i sitt sköte, och tömde dem i
framvåden på herr Silvestros mantel, i det att han sade, att om
denne önskade mera, så skulle han giva honom mera. Belåten
med vad han fått, begav sig herr Silvestro hem. Men vid det att
han om aftonen kallade sig till minnes, vad han hade gjort under
dagens lopp, förebrådde han sig sin girighet. Och det begav sig,
att som han i sitt hjärta betänkte herr Bernardos nitälskan och
Sanct Francisci helighet, hade han under den natten och ytter-
ligare två nätter en syn ifrån Gud. Ur Sanct Francisci mun såg
han utgå ett kors av guld, vars huvudände vidrörde himmelen
och vars armar sträckte sig från öster och allt intill väster. På
grund av denna syn bortgav han för Guds skull allt det han ägde
och blev minoriterbroder. Och i Orden förvärvade han en sådan
helighet och nåd, att han talade med Gud, såsom den ene vännen
gör det med den andre, enligt vad Sanct Franciscus flera gån-
ger erfor och längre fram i denna bok skall förtäljas. Samma-
lunda fick ock herr Bernardo stor nåd av Gud, så att han flera
gånger hänrycktes i Gud under sina betraktelser och böner. Och
Sanct Franciscus plägade säga om honom, att han var värd stor
vördnad och att det var han, som hade grundat denna Orden. Ty
han var den förste, som hade försakat världen och begynt ett
liv i Den evangeliska Fattigdomen, i det att han alls intet behållit
för sig själv men givit allt sitt åt Kristi fattiga och kastat sig
naken i den Korsfästes famn, vilken vare av oss välsignad in
swcula saculoyum. Amen. .
III
Hurusom Sanct Franciscus
tänkte illa om broder Bernardo och
hurusom han fördenskull befallde samme broder
Bernardo att trampa honom på
halsen och på munnen.
Den Korsfästes mäkta hängivne tjänare Sanct Francis-
cus hade för sträng botgörings och beständig gråts
skull blivit nästan blind och kunde blott skymta ljuset.
En gång begav han sig från det ställe, där han
uppehöll sig, till broder Bernardos vistelseort för att
samtala med denne om de gudomliga tingen. Och det begav sig,
att när han kom f ram till det klostret, var broder Bernardo ute
i skogen och bad, och han var i sin ande helt upplyft från jorden
och förenad med Gud. Då gick Sanct Franciscus in i skogen
och ropade på honom. »Kom», sade han, »och tala litet med en
blind man.» Men broder Bernardo svarade honom intet, ty som
han var en man, vilken var stark i kontemplationen, var hans
själ borta ur denna världen och vilade i Gud. Fördenskull hade
han ock en särskild nåd att tala om Gud. Detta hade Sanct Fran-
ciscus flera gånger erfarit, och det var därför han ville tala med
honom. Efter ett litet uppehåll ropade han på honom för andra
och tredje gången på samma sätt. Men ingen av gångerna hörde
broder Bernardo honom. Han varken svarade honom eller kom
till honom. Bedrövad häröver gick Sanct Franciscus sin väg, och
han förundrade sig och klagade för sig själv över att broder Ber-
nardo icke hade kommit till honom, fastän han hade ropat på
honom tre gånger.
I dessa tankar gick alltså Sanct Franciscus bort därifrån. Men
när han hade kommit ett stycke på väg, sade han till sin följe-
slagare : »Vänta på mig här.» Och han gick litet avsides till en
enslig plats och kastade sig ned i bön, att Gud måtte uppenbara
för honom orsaken till att broder Bernardo icke hade svarat
honom. Då kom till honom en röst ifrån Gud, som sade sålunda:
»Stackars lille man, varför är du så förvirrad i ditt hjärta? Bör
väl människan övergiva Gud för en skapad varelses skull? När
du ropade på broder Bernardo, var han tillsammans med mig,
och därför kunde han varken komma till dig eller svara dig. För-
undra dig icke, att han icke förmådde svara dig, ty han var så
utanför sig själv, att han icke hörde ett ord av det du sade.» Då
Sanct Franciscus hade fått detta svar av Gud, återvände han
genast med stor hast till broder Bernardo för att med mycken
ödmiukhet anklaga sig själv inför honom för den tanken, som
han hade haft emot honom. Och då broder Bernardo såg honom
komma, gick han honom till mötes och kastade sig till hans föt-
ter. Men Sanct Franciscus reste honom upp och omtalade för
honom med stor ödmjukhet sin tanke och huru han hade förtör-
nats på honom i sitt hjärta samt vad Gud hade svarat honom om
detta. Han slöt sålunda: »Jag bjuder dig i Den heliga Lydnadens
namn, att du gör, vad jag nu befaller dig.»
Som broder Bernardo fruktade, att Sanct Franciscus skulle
komma att ålägga honom någonting överdrivet, såsom han stun-
dom hade för sed att göra, ville han på hederligt sätt söka att
komma ifrån detta lydnadslöfte, varför han svarade sålunda:
»Jag är redo att göra, vadhelst du önskar, om du lovar mig att
göra, vad jag vill befalla dig.» Och då Sanct Franciscus lovade
honom det, sade broder Bernardo: »Säg nu, fader, vad du vill,
att jag skall göra.» Då sade Sanct Franciscus: »Jag bjuder dig
i Den heliga Lydnadens namn, för att straffa min inbilskhet och
mitt hjärtas förmätna djärvhet, att då jag kastar mig baklänges
på marken, du strax sätter din ena fot på min hals och den andra
på min mun och på så sätt stiger tvärs över mig tre gånger, allt
under det att du talar till mig med smädelser och skymford. Och
särskilt skall du säga så här till mig: »Ja, där kan du ligga, Piero
Bernardonis slyngel till son. Vad har du egentligen att högmodas
över, du som är ett så eländigt kryp?» Då broder Bernardo
hörde detta, utförde han i helig lydnad, så varsamt han kunde,
vad Sanct Franciscus hade befallt honom, ehuru det var honom
mycket hårt att göra det.
Då det var gjort, sade Sanct Franciscus : »Befall du nu mig
att göra, vad du vill, att jag skall göra, ty jag har lovat dig lyd-
nad.» Broder Bernardo sade: »Jag bjuder dig i Den heliga Lyd-
nadens namn, att du var gång vi äro tillsammans tillrättavisar
mig och strängt bestraffar mig för mina fel.» Sanct Franciscus
blev mycket förvånad, ty broder Bernardo var så helig, att han
hade stor vördnad för honom och icke ansåg honom tadelvärd i
något. Och på grund av sitt nu omtalade lydnadslöfte tog sig
Sanct Franciscus från den stunden i akt för att vara mycket till-
sammans med broder Bernardo, på det att han icke till äventyrs
skulle bliva nödsakad att säga ett ord av förebråelse mot någon,
om vilken han visste, att hans helighet var så stor. Men när han
längtade efter att se honom eller höra honom tala om Gud, skyn-
dade han sig, sä fort han kunde, att äter avlägsna sig från ho-
nom. Och var det en mäkta stor uppbyggelse att se, med huru
mycken kärlek och vördnad och ödmjukhet Sanct Franciscus, vår
fader, umgicks med broder Bernardo, sin förstfödde son, och
talade med honom.
Jesus Kristus och den lille fattige Franciscus till pris och ära.
Amen.
IV
Hurusom Guds ängel förelade broder Elia,
gardian för ett kloster i Spoletodalen, ett spörsmål
och hurusom ängeln, emedan broder Elia svarade honom hög-
modigt, gick bort därifrån och drog till Sankt Jakob,
varest han fann broder Bernardo ocb berättade
alltsammans för honom.
I ordens grundläggningstid, då det fanns få bröder och inga
kloster ännu inrättats, vallfärdade Sanct Franciscus till Sankt
Jakob av Galizien och tog med sig några bröder, bland vilka
broder Bernardo var en. Som de nu vandrade tillsammans
på vägen, funno de på ett ställe en stackars sjuk man. Sanct
Franciscus kände medlidande med honom och sade till broder
Bernardo: »Son lille, jag vill, att du stannar här tör att hjälpa
denne sjuke man.» Och broder Bernardo föll på sina knän och
böjde ned sitt huvud och lade uppå sig lydnaden för vår helige
fader, såsom hade han emottagit en gåva, och stannade på det
stället. Men Sanct Franciscus gick tillsammans med sina andra
följeslagare till Sankt Jakob.
Då de hade hunnit fram och under natten voro försänkta i bön
i Sankt Jakobs kyrka, uppenbarade Gud för Sanct Franciscus,
att denne skulle stif ta många kloster över hela världen, i ty att
hans Orden skulle utvidga sig och växa till att omfatta tusende
och åter tusende av bröder. På grund av denna uppenbarelse be-
gynte Sanct Franciscus att grunda kloster i de trakterna. Och
när Sanct Franciscus vände tillbaka samma väg han kommit,
återfann han broder Bernardo och den sjuke, hos vilken han hade
lämnat honom kvar, och var denne nu alldeles helbrägda. För-
denskull tillstadde Sanct Franciscus nästa år broder Bernardo
att draga till Sankt Jakob. Och så kom Sanct Franciscus tillbaka
till Spoletodalen. Och han bodde på ett ödsligt ställe och med
honom broder Masseo och broder Elia och några andra, vilka
alla togo sig väl till vara för att störa honom i hans bön. Och
detta gjorde de för den stora vördnads skull, som de hyste för
honom, och därför att de visste, att Gud uppenbarade för honom
stora ting under bönen.
En dag, då Sanct Franciscus bad i skogen, hände det sig, att
en vacker yngling, som var iförd vandringsdräkt, kom till klost-
ret och klappade så brådskande, hårt och mäkta länge på porten,
att bröderna blevo mycket förvånade över ett så osedvanligt sätt
att klappa på. Broder Masseo gick och öppnade och sade till yng-
lingen: »Varifrån kommer du, son lille? Du måtte aldrig ha
varit här förr, eftersom du klappar så besynnerligt på porten.»
Ynglingen svarade: »Huru skall man då klappa?» Broder Mas-
seo sade: »Låt portklappen falla tre gånger å rad. Vänta sedan,
tills broder portvakten har läst sitt Fader vår och kommer för
att låsa upp för dig. Och om han icke kommer efter så pass
lång stund, så må du klappa en gång till.» Den unge mannen
svarade: »Jag har mycket bråttom, och därför klappar jag så
hårt. Jag skall ut på en lång resa och har kommit hit för att
tala med broder Francesco. Men han är upptagen av kontempla-
tion i skogen, och jag vill icke störa honom. Hämta mig därför
i stället broder Elia, så att jag kan få förelägga honom ett spörs-
mål, ty jag förstår, att han är mäkta lärd.» Broder _Masseo går
och säger till broder Elia, att han skall gå ut till ynglingen., men
han blir förtretad och vill icke gå. Nu vet broder _Masseo, var-
ken vad han skall göra eller vad han skall svara. Ty därest han
sade, att broder Elia icke kunde komma, så skulle han ljuga, och
därest han sade, att broder Elia var vred och icke ville komma,
så kunde han frukta för att giva den unge mannen ett dåligt ex-
empel. Som emellertid broder Masseo dröjde att komma till-
baka, slog ynglingen återigen på porten på samma sätt som den
första gången. Ögonblicket därpå var broder Masseo där och
sade till honom: »Du har icke låtit lända dig till efterrättelse,
vad jag lärde dig om hur man bör klappa på en port, unge vän.»
Ynglingen svarade: »Broder Elia vill icke komma ut till mig,
men gack och säg till broder Francesco, att jag har kommit för
att tala med honom. Eftersom jag emellertid icke vill hindra
honom från att bedja, så säg till honom, att han kan sända mig
broder Elia.» Då begav sig broder Masseo till Sanct Francis-
cus, som bad i skogen med ansiktet lyftat mot himmelen, och
framförde till honom hela budet från den unge mannen och om-
talade broder Elias svar. Men den ynglingen var Guds ängel i
människogestalt.
Utan att vare sig ändra ställning eller sänka sitt ansikte sade
Sanct Franciscus till broder Masseo: »Gack och säg broder Elia,
att han i Lydnadens namn ofördröjligen går ut till denne yng-
ling.» Då broder Elia förnam Sanct Francisci uttryckliga vilja,
gick han mycket förtörnad till porten, öppnade den med häftig-
het och stort buller och sade till den unge mannen: »Vad vill du?»
Denne svarade: »Tag dig till vara, broder, för att vara så upp-
bragt, som du nu visar dig, ty vreden förblindar själen och till-
låter den icke att urskilja sanningen.» Broder Elia sade: »Säg
mig, vad du vill mig.» Ynglingen svarade: »Jag spörjer dig, om
det är tillåtet för Det heliga Evangeliets efterlevare att äta, vad
som sättes f ramför dem, i enlighet med vad Kristus sade till sina
lärjungar; och jag spörjer dig ytterligare, om det är tillåtet för
någon människa att förelägga dem något, som strider emot den
evangeliska friheten.» Genmälte broder Elia högmodigt: »Allt
detta vet jag mycket väl, men jag vill icke svara dig på det. Gå
din väg.» Ynglingen sade: »Jag skulle kunna giva ett bättre svar
på detta spörsmål än du.» Då blev broder Elia så förgrymmad,
att han med verkligt raseri slog igen porten och gick sin väg.
Emellertid be;ynte han att närmare övertänka det spörsmål, som
hade uppställts för honom. Därvid kom han till att bliva tvek-
sam och kunde icke lösa det. Ty han var ordensvikarie och hade
mot Evangeliets ord och Sanct Francisci Regel bestämt och utsänt
förordning, att ingen broder inom Orden finge äta kött. Det
spörsmål, som ställts till honom, var således riktat mot honom
själv. Då han icke kunde klargöra det för sig och betänkte den
unge mannens anspråkslöshet och att han hade sagt sig kunna
besvara det spörsmålet bättre än broder Elia, återvände han till
porten och låste upp den i avsikt att fråga ynglingen. Men denne
hade redan dragit därifrån, ty broder Elias högmod gjorde ho-
nom icke värdig att tala med en ängel.
När detta hade hänt, kom Sanct Franciscus, för vilken allt-
sammans uppenbarats av Gud, tillbaka från skogen. Med hög
röst tillrättavisade han strängeligen broder Elia och sade: »Illa
handlar du, högmodige broder Elia, som jagar bort ifrån oss de
heliga änglarna, vilka komma till oss för att undervisa oss. Jag
säger dig, att jag mycket fruktar för att du kommer att sluta
dina dagar utanför denna Orden.» Och såsom Sanct Franciscus
hade föresagt, så skedde det ock sedan, ty broder Elia dog utan-
för Orden.
Men på den dagen och just i den stunden, då ängeln hade för-
svunnit, visade han sig i samma gestalt för broder Bernardo, vil-
ken var stadd på hemväg f rån Sankt Jakob och befann sig vid
stranden av en stor f lod. Och han hälsade honom på hans eget
språk, i det att han sade: »Gud give dig frid, gode broder.» Men
som broder Bernardo besinnade ynglingens skönhet och sitt lands
tungomål från hans mun, och då han hörde fridshälsningen och
såg hans glada ansikte, förundrade han sig högeligen och sporde:
»Varifrån kommer du, gode yngling?» Ängeln svarade: »Jag
kommer från den plats, där Sanct Franciscus bor. Jag drog dit
för att tala med honom, men jag kunde icke göra det, ty han var
i skogen och begrundade de gudomliga tingen, och ja; ville icke
störa honom. I samma kloster bo broder Masseo och broder Egi-
dio och broder Elia. Och broder Masseo har lärt mig att klappa
på porten liksom bröderna, men broder Elia ville icke giva mig
svar på det spörsmålet, som jag förelade honom. Sedan ångrade
han sig och ville höra på mig och se mig och kunde det icke.»
Och efter dessa ord sade ängeln till broder Bernardo: »Varför
går du icke över floden?» Broder Bernardo svarade: »Därför
att jag ser, att vattnet är djupt, och är rädd, att jag skall
drunkna.» Men ängeln sade: »Låtom oss gå över tillsammans.
Tvivla icke.» Och han tog broder Bernardo vid handen, och i
en blink voro de på flodens andra strand: Då igenkände broder
Bernardo Guds ängel, och mäkta vördnadsfull och lycklig ropade
han: »Ack, du Herrans välsignade ängel, säg mig ditt namn.»
Ängeln svarade: »Varför frågar du mig om mitt namn, vilket
är underbart?» Efter att hava sagt detta försvann ängeln och
lämnade broder Bernardo mäkta hugsvalad, så att han tillrygga-
lade hela vägen i en stor sinnets glättighet. Och han lade på min-
net dagen och timmen, då ängeln hade visat sig för honom. Och
då han kom fram till platsen, där Sanct Franciscus var med sina
redan nämnda kamrater, förtalte han dem alltsammans i nog-
grann ordning, allteftersom det hade inträffat. Då insågo de,
att densamme ängeln på alldeles densamma dagen och i alldeles
densamma stunden hade visat sig för dem och för honom. Och
de tackade Gud. Amen.
V
Hurusom den helige
broder Bernardo av Assisi sändes
av Sanct Franciscus till Bologna och hurusom
han där grundade ett kloster
åt bröderna.
Emedan Sanct Franciscus och hans kamrater voro av Gud
kallade och utvalda att bära Kristi kors i sitt hjärta,
vittna om det i sin gärning och predika det med sin tunga,
visade de sig och voro likt korsfäste såväl i sina hand-
lingar som i sitt försakande levnadssätt. Och de före-
drogo att uthärda skam och försmädelse framför att undfå värl-
dens hedersbetygelser samt fåfäng ära och berömmelse. Ja, de
gladde sig vid förnärmelserna och sörjde, då de blevo ärade. Och
sålunda vandrade de genom världen likt pilgrimer och främlingar,
och de buro intet med sig utom Kristus, den Korsfäste. Och
emedan de voro äkta grenar på det sanna vinträdet, som är Kris-
tus, f rambragte de stora och goda f rukter, varmed f örstås de
själar, vilka de vunno åt Gud.
Det hände sig i Ordens första tid, att Sanct Franciscus sände
broder Bernardo till Bologna, på det att han i den staden månde
bära frukt åt Herren, vilken hade förlänat honom så rika nådegå-
vor. Och broder Bernardo gjorde korsets tecken framför sig och
drog åstad i Den heliga Lydnadens namn och kom till Bologna.
Och då barnen fingo se hans besynnerliga och tarvliga dräkt,
gjorde de mycket spe av honom och drevo högljutt gyckel med
honom, såsom är brukligt med en dåre. Men broder Bernardo
fördrog det alltsammans tåligt och glatt för Kristi skull. Ja, på
det att han måtte än grundligare bliva förhånad, satte han sig
med flit mitt på stadens torg. Som han satt där, samlade sig
många omkring honom, både barn och vuxna. En förde tillbaka
hans hätta, och en annan drog fram den igen över hans huvud,
en tog upp damm från gatan och kastade på honom, en annan
slungade sten, en knuffade honom hit, en annan skuffade honom
dit. Och broder Bernardo satt hela tiden tålig och leende, be-
klagade sig icke och flyttade sig icke ur stället. Under flera
dagar återvände han till samma plats för att utstå liknande be-
handlingssätt. Eftersom det emellertid är så, att tålamodet är
fullkomlighetsverk och ett bevis på dygd, hände sig, att en syn-
nerligen bokkunnig rättslärd, vilken hade aktgivit på broder Ber-
nardos ståndaktighet och hans sinnes styrka, huru han under alla
dessa dagar icke hade bragts ur jämvikt genom någon närgång-
enhet eller kränkning, sade för sig själv: »Förvisso är denne en
helig man.» Och i det att han närmade sig, sporde han sålunda:
»Vem är du? Och varför har du kommit hit?» Till svar stack
broder Bernardo handen in på bröstet och drog fram Sanct Fran-
cisci Regel och räckte den åt honom att läsa. Och då han hade
läst den och besinnat dess upphovsmans ögonsikte, vilket är den
allra högsta fullkomlighet, vände han sig med en mäkta stor
undran och beundran till sina följeslagare och sade: »Sanner-
ligen, detta är den högsta form för ett fromt leverne, som jag
någonsin hört omtalas. Mannen här och hans kamrater höra till
de heligaste i denna världen, och var och en, som förorättar ho-
nom, begår en över måttan stor synd. I stället hövdes det oss att
högeligen hedra honom, alldenstund han är en av Guds sanna
vänner.» Och till broder Bernardo sade han: »Försåvitt I önsken
att utvälja åt Eder en plats, där I kunnen tjäna Gud på ett till-
börligt sätt, är jag villig att för min själs frälsnings skull skänka
Eder den.» Broder Bernardo svarade: »Jag tror, att vår Herre
Jesus Kristus har ingivit Eder detta, och till hans ära vill jag
gärna mottaga Edert anbud.» Då förde sagde domare med stor
glädje och kärlek broder Bernardo till sitt hus, och sedan gav han
honom den utlovade platsen och ordnade och fullbordade där
allt på sin egen bekostnad. Och från den dagen räknat var han
broder Bernardo och hans kamrater en fader och deras synner-
lige förespråkare.
Och broder Bernardo begynte för sin heliga vandels skull att
hedras mycket av folket, så att den skattade sig lycklig, som
kom åt att röra vid honom. Men såsom en sann lärjunge till
Kristus och den ödmjuke Sanct Franciscus fruktade han, att
världens ära kunde bliva honom ett hinder för hans själs frid
och frälsning. Därför drog han bort från Bologna och kom åter
till Sanct Franciscus och sade till honom sålunda: »Fader, en
boning väntar i staden Bologna. Sänd dit bröder, att de må
vårda sig om den och vistas där, ty jag gjorde icke längre något
gagn där, nej, på grund av den alltför myckna ära, som där visa-
des mig, fruktar jag, att jag skulle förlora mera där, än jag till
äventyrs kunde komma att vinna.» Därpå fick Sanct Francis-
cus i tur och ordning höra allt vad Gud hade verkat genom bro-
der Bernardo, och han tackade Gud, vilken således begynte att
åt alla håll utsprida Korsets fattiga små lärjungar. Och därefter
sände han några av sina kamrater till Bologna och andra in i
Lombardiet, där de slogo sig ned och grundade kloster i skilda
delar av landet. Den gode Herren Jesus till pris och ära. Amen.
VI
Hurusom Sanct Franciscus,
då han dtod i begrepp att lämna detta livet,
välsignade den helige broder Bernardo och utsåg honom
till din ställföreträdare.
Broder Bernardo var av en så mäkta stor helighet, att
Sanct Franciscus hyste den allra djupaste vördnad för
honom och ofta berömde honom. En dag, då Sanct
Franciscus bad synnerligen andaktsfullt, uppenbarades
det för honom av Gud, att broder Bernardo med Guds
tillåtelse var nödd till att utstå mången hård kamp med de onda
andarna. Fördenskull hade Sanct Franciscus stort medlidande
med sagde broder Bernardo, vilken han älskade såsom sin egen
son, och åkallade ofta Gud under tårar, i det att han bad för
honom och anbefallde honom åt Jesus Kristus, att Han måtte
giva honom seger över djävulen. Vid det att Sanct Franciscus
bad på detta sätt med stor andakt och värme, svarade Gud ho-
nom en dag: »Frukta icke, Francesco, ty alla de frestelser, av
vilka broder Bernardo måste anfäktas, äro tillstadda av Gud till
hans dygds uppövande och hans förtjänsters fullkomning. Och på
sistone skall han vinna seger över alla sina f iender, emedan han
är en av dem, vilka äro kallade att sitta till bords i Guds rike.»
Över detta svar blev Sanct Franciscus mäkta glad till sinnes och
tackade Gud. Och från den stunden visade han broder Bernardo
en allt större kärlek och vördnad. Ej blott under hela sitt liv
visade han honom dessa heliga känslor, utan han gjorde det ända
in i döden. Ty då Sanct Franciscus skulle dö och hans hängivna
söner stodo omkring honom, bedrövade och förgråtna över en
så älsklig faders bortgång, frågade han såsom patriarken Jakob:
»Var är min förstfödde? Kom hit till mig, son lille, att min själ
må välsigna dig, innan jag dör.» Då sade broder Bernardo sakta
till broder Elia, vilken var ordensvikarie: »Fader, gå fram till
den Heliges högra hand, att han må välsigna dig.» Men när bro-
der Elia ställde sig vid hans högra hand, lade Sanct Franciscus,
vilken för alltför många tårars skull hade förlorat sin syn, den
högra handen på broder Elias huvud och sade: »Detta är icke
min förstföddes, broder Bernardos, huvud.» Då gick broder
Bernardo fram till hans vänstra hand, och Sanct Franciscus lade
sina armar i kors, och sin högra hand lade han på broder Ber-
nardos huvud och den vänstra på broder Elias huvud. Och han
sade till broder Bernardo : »Välsigne dig vår Herres Jesu Kristi
Fader med all andlig och himmelsk välsignelse i Kristus. Se, i
denna heliga Orden är du den, vilken av Gud först utvaldes till att
giva ett evangeliskt exempel till Kristi efterföljd i Den evange-
liska Fattigdomen. Ty icke allenast gav du bort ditt eget och ut-
delade det fullständigt och av fri vilja bland de fattige, men du
bjöd dig ock själv i denna Orden till ett ljuvligt offer åt Gud.
Och välsignad vare du därför av vår Herre Jesus Kristus och av
mig, hans lille fattige tjänare, med evig välsignelse välsignad.
Välsignelse över dig, när du går och när du är stilla, evad du
vakar eller sover, i liv och i död. Eho dig välsignar vare själv
uppfylld med välsignelse, men den, som förbannar dig, han skall
icke förbliva ostraffad. Den främste skall du vara ibland alla
dina bröder, ditt bud skola de alla lyda. Du skall hava rättighet
att i denna Orden upptaga såväl som att ur den utesluta vem helst
dig lyster. Och ingen broder skall hava makt att råda över dig,
och det skall vara dig tillåtet att gå, varthelst du önskar det, och
att stanna, varhelst det behagar dig.»
Efter Sanct Francisci död älskade och ärade bröderna broder
Bernardo som en vördnadsvärd fader. Och då han låg på sin
dödsbädd, kommo till honom många bröder från skilda delar av
världen och bland dem också Guds Kyrkas prydnad, den helige
broder Egidio, vilken med stor glädje sade: »Sursum corda,
broder Bernardo, sursum corda.» Då tillsade broder Bernardo
hemligen en broder att åt broder Egidio bereda en plats, vilken
ägnade sig för kontemplation. Och så skedde det.
Men då för broder Bernardo hade kommit hans livs yttersta
stund, lät han resa sig upp och talade till bröderna, vilka stodo in-
för honom, och sade: »Allrakäraste bröder, jag vill icke säga
Eder många ord, men I bören betänka, att i samma heliga Ordens-
stånd, i vilket jag har varit, ären ock I, och denna stund, vilken
nu är min, den skall ock en gång varda Eder. Och sen, detta är,
vad jag finner på djupet av min själ, att icke för tusende sådana
världar som denna skulle jag önska att icke hava tjänat vår Herre
Jesus Kristus. För en var synd, vilken jag har begått, anklagar
jag mig, och bekänner jag den härmed inför Jesus, min Frälsare,
och inför Eder. Och därom beder jag Eder, allrakäraste mina
bröder, att I älsken varandra inbördes.» Efter dessa ord och
andra nyttiga förmaningar lade han sig tillbaka på sitt läger,
och hans ansikte blev så över all måtta lyckostrålande, att alla
bröderna storligen förundrade sig. Och i denna glädje gick hans
heliga helgonsjäl, bekrönt med härlighet, från detta jordeliv till
det saliga livet bland änglarna.
Kristus till pris och ära. Amen.
VII
Hurusom Sanct Franciscus fastade
i fyrtio dagar och fyrtio nätter på en ö i sjön
vid Perugia och åt endast ett halvt bröd.
Emedan Sanct Franciscus var Kristi sanne tjänare, var
han i vissa stycken likasom en ny Kristus, given åt värl-
den till människornas frälsning. Det behagade därför
Gud Fader att i många hänseenden göra honom snarlik
sin Son Jesus Kristus och till en avbild av honom, såsom
synes, då man betraktar de tolv lärjungarnas vördnadsvärda
skara, vilka omgåvo honom, och desslikes framgår av De heliga
Sårens underfulla hemlighet och av den oavbrutna passionstids-
fasta, vilken han höll på följande sätt.
En gång vistades Sanct Franciscus dagen före fastlagens in-
gång i närheten av sjön vid Perugia i en väns hus, vilken hade
härbärgerat honom under natten. Där blev det honom ingivet
av Gud, att han borde begiva sig ut på en ö i den nämnda sjön
för att hålla sin fasta därstädes. Sanct Franciscus bad därför
sin vän att för Kristi skull föra honom i sin båt till en ö ute i
sjön, där det icke bodde en människa, och att han måtte göra
detta under natten till askonsdagen, så att alls ingen märkte
det. Och för den stora hängivenhets skull, vilken han hyste för
Sanct Franciscus, uppfyllde han strax dennes begäran och seg-
lade honom till sagda ö. Och Sanct Franciscus förde intet med
sig så när som på två små bröd. Då de hade uppnått ön och vän-
nen tog avsked för att vända tillbaka hem, bad honom Sanct
Franciscus innerligen att icke för någon röja hans vistelse på
ön och själv icke komma och hämta honom därifrån förrän på
skärtorsdagen. Och därmed skildes de.
Men Sanct Franciscus stannade ensam kvar, och emedan
där icke fanns någon människoboning, till vilken han kunde draga
sig tillbaka, trängde han in i ett mycket tätt törnesnår, där grenar
och buskar bildade likasom en liten hydda eller ett djurs kula.
Och på detta ställe försjönk han i bön och betraktelse av de
himmelska tingen.
Och han blev där hela fastetiden, och han drack intet och åt intet
utom hälften av det ena lilla brödet, enligt vad hans vän för-
nam, då han på skärtorsdagen kom till honom och fann det ena
brödet helt men det andra halvt. Men den hälften tror man, att
Sanct Franciscus förtärde på grund av sin stora vördnad för
Herren Jesus Kristus, den välsignade, vilken fastade i fyrtio
dagar och fyrtio nätter utan att taga till sig någon timlig föda.
Och sålunda utdrev han med detta halva bröd fåfängans gift ur
sin kropp och fastade efter Kristi exempel i fyrtio dagar och
fyrtio nätter.
Men på det stället, varest Sanct Franciscus hade framhärdat
i en så märklig avhållsamhet, lät sedan Gud för hans förtjänsters
skull många under ske, av vilken anledning människor begynte
att bygga upp hus där och bosätta sig. Och på kort tid växte där
fram en präktig och stor stad, och minoriterbröderna hava
där ett hus, som kallas Öklostret. Men ännu den dag som är
ha den stadens män och kvinnor en mäkta stor vördnad för
det ställe, varest Sanct Franciscus höll sin nu omtalade fasta,
och beträda det med andakt.
Till ära för Kristus. Amen.
VIII
Hurusom Sanct Franciscus,
medan han var stadd på vandring med broder Leone,
för denne utlade den fullkomliga glädjen.
En gång kom Sanct Franciscus vandrande från Perugia
till Santa Maria degli Angeli, och broder Leone var med
honom. Det var vinter, och den starka kölden plågade
honom mycket. Då ropade han på broder Leone, som
gick litet i förväg, och sade sålunda: »Även om mino-
riterbröderna i alla länder på jorden gåve ett vackert exempel i
helighet och god sed, så lägg icke desto mindre noga märke till
och skriv ned det, att ingalunda består i detta den fullkomliga
glädjen.»
Och då Sanct Franciscus vandrat ytterligare ett stycke väg,
ropade han för andra gången på honom och sade: »O, broder
Leone, om ock minoriterbrodern gåve de blinda deras ögons ljus,
botade de lama, utdreve de onda andarna, läte krymplingar gå,
döva höra och stumma tala samt, vad som är än märkligare ting,
på fjärde dagen uppväckte de döda, så skriv dock ned, att inga-
lunda är den fullkomliga glädjen i detta.»
Åter gick Sanct Franciscus framåt, men snart ropade han
mäkta högt: »O, broder Leone, om minoriterbrodern behärskade
alla tungomål och hade utforskat alla vetenskaper och kände
skrifterna i grund, om han kunde profetera och uppenbara icke allenast
de tillkommande tingen men därtill ock samvetenas och
själarnas hemligheter, skall du likvisst skriva ned detta, att inga-
lunda ligger härutinnan den fullkomliga glädjen.»
Och sedan Sanct Franciscus hade vandrat ännu ett stycke till
vägs, ropade han ånyo med stark stämma: »O, broder Leone,
Guds lilla får, talade ock minoriterbrodern med änglars tunga, och
visste han än stjärnornas lopp och växternas fullkomligheter,
och vore honom uppenbara alla jordens skatter, och ägde han
kunskap om fåglarnas och fiskarnas och alla djurs dygder och
krafter och om människornas och trädens och stenarnas och röt-
ternas och vattnens egenskaper, jag säger dig, skriv ned, att
ingalunda är i allt detta den fullkomliga glädjen.»
Åter vandrade Sanct Franciscus en ringa vägsträcka, stan-
nade och sade med hög röst: »O, broder Leone, även om det vore
givet minoriterbrodern att predika så, att genom honom alla
otrogna omvände sig till Kristi tro, må du nedskriva, att inga-
lunda består i detta den fullkomliga glädjen.» Och på detta sätt
höll han vid att tala under väl tvenne mil, till dess att broder
Leone med mycken undran frågade honom och sade: »Fader,
jag beder dig, att du för Guds skull säger mig, var den fullkom-
liga glädjen är till finnandes.» Och Sanct Franciscus svarade
honom med dessa ord:
»När vi uppnå Santa Maria degli Angeli, då äro vi ge-
nomvåta av regnet och stelfrusna av kölden och nedstänkta
av vägens orenlighet och utmattade av hunger. Vi klappa på
klosterporten, och brodern portvakten kommer och låser upp.
Men han är förtretad och säger: »Vilka ären I?» Vi säga: »Vi
äro två av dina bröder.» Måhända svarar han: »I ljugen, I är
två skälmar, som är ute för att bedraga människorna och röva
de fattigas allmosor. Gå Eder väg.» Och han låser icke upp för
oss, utan vi få stå där ute i snön och regnet och kylan, stå där
med vår hunger, ända till dess att natten faller på. Om vi då
tåligt taga emot sådana skymford, utstå så mycken grymhet och
ogästvänlighet utan att vredgas och utan att knorra emot honom,
medan vi ödmjukt och kärleksfullt tänka, att denne portvakt känner
oss riktigt i grund och botten och att det är Gud, som låter
honom tala förebråelsens ord till oss, o, broder Leone, skriv då
ned, att i detta ligger den fullkomliga glädjen.
Men vi framhärda i vårt bultande, och nu träder han törhända
ut mäkta förtörnad och jagar oss bort med grova ord
och kindpustar, såsom vore vi efterhängsna odågor, och säger:
»Ge Eder i väg härifrån, eländiga tjuvstrykare, gå till fattighärbärget,
ty här gives varken mat eller husrum för sådana som ni». Tåla vi
detta med muntra och kärleksfulla sinnen, o, broder Leone, då må du
skriva ned, att i detta är den fullkomliga glädjen. Av hunger och köld
och nattens mörker drivas vi emellertid att klappa på porten en gång till,
och nu gråta vi högt och bedja portvakten för Guds skull öppna
och släppa in oss. Men han är denna gång ännu mera uppretad
och säger: »Ni är ena envisa lymlar. Jag skall sannerligen giva
Eder betalt, såsom I förtjänen det.» Och han kommer ut med en
knölpåk i handen och hugger tag i våra hättor och kastar omkull
oss på marken och rullar oss i snön och mörbultar oss med sin
påk. För så vitt vi tåligt och med lustigt mod fördraga alla dessa
oförrätter, i det att vi tänka på den välsignade Herren Kristi be-
drövelser, av vilka vi väl ock må kunna smaka något för den kär-
leks skull, som vi bära för honom, o, broder Leone, jag säger dig,
då skall du skriva ned, att i detta bor den fullkomliga glädjen.
Och nu skall du höra tillämpningen, broder Leone. Förmer än
all nåd och högre än Den helige Andes gåvor, vilka Kristus för-
unnar sina vänner, är kraften att besegra sig själv och för Kristi
skull villigt utstå bedrövelser, oförrätter, vanära och betryck.
Ty av alla de andra Guds gåvor till oss kunna vi icke berömma
oss, emedan de icke tillhöra oss utan äro Guds. Därföre säger ock
aposteln: »Vad äger du, som du icke äger av Gud? Men om du
har fått det av Honom, varför yves du däröver, såsom hade du det av
dig själv?» Men av vedermödans och bedrövelsens Kors kunna
vi yvas, ty »detta är vårt», och fördenskull säger aposteln: »Av
intet vill jag berömma mig om icke av vår Herres Jesu Kristi
kors.» Åt vilken vare alltfort äran och härligheten in saecula
saeculorum. Amen.»
IX
Hurusom Sanct Franciscus
lärde broder Leone att svara och,
hurusom denne aldrig
kunde säga annat
än raka motstsen till det Sanct
Franciscus ville.
En gång i Ordens första dagar var Sanct Franciscus med
broder Leone på ett ställe, där bröderna icke hade böcker
att läsa tidebönerna efter. När timmen för ottesången
var inne, sade Sanct Franciscus till broder Leone: »Kä-
raste, vi hava icke något breviarium att hålla matuti-
num efter. Men på det att vi likvisst må använda tiden till att
lovsäga Gud, skall jag taga upp ett responsorium, och du skall
svara mig så, som jag nu lärer dig. Hör noga upp, så att du icke
förändrar något i ordalydelsen. Jag kommer att säga så här:
»O, broder Francesco, du har gjort så mycket ont och begått så
många synder här i världen, att du förtjänar att komma till hel-
vetet.» Och du, broder Leone, svarar: »I sanning, helvetets dju-
paste djup är du värd.» Strax svarade broder Leone med en
duvas enfald: »Gärna, fader. Börja i Guds namn.»
Då begynte Sanct Franciscus att säga: »O, broder Francesco,
du har gjort så mycket ont och begått så många synder här i
världen, att du förtjänar att komma till helvetet.» Men broder
Leone svarade: »Gud skall genom dig göra så mycket gott, att
du skall ingå i paradiset.» Sanct Franciscus sade: »Så får du
icke säga, broder Leone. Utan när jag nu börjar ånyo: »Broder
Francesco, du har förövat så mycken orättfärdighet emot Gud,
att du gjort dig förtjänt av att förbannas av honom,» så skall
du svara: »Sannerligen, att nedkastas bland de fördömde är du
förtjänt av.» Och broder Leone genmälte: »Gärna, fader.»
Strax begynte Sanct Franciscus att slå sig för sitt bröst, me-
dan han under suckan och med många tårar högt ropade: »O,
Herre, himmelens och jordens härskare, jag har begått så många
missgärningar emot dig och syndat så svårt inför dig, att jag alls
intet annat förtjänar än att varda av dig fördömd.» Men broder
Leone svarade: »O, broder Francesco, Gud skall handla med dig
så, att bland de välsignades skaror skall du vara sällsamt
välsignad.»
Sanct Franciscus förvånade sig högeligen, att broder Leone pä
detta sätt vidhöll att svara honom alldeles tvärt emot vad han hade
ålagt honom. Han tillrättavisade honom för det och sade. »Var-
för svarar du icke så, som jag lärer dig. Jag bjuder dig i Den
heliga Lydnadens namn att svara alldeles så, som jag nu ämnar
lära dig. Jag kommer att säga så här: »O, du onde broder Fran-
cesco, hur tror du, att Gud kan hava barmhärtighet med dig, när
du har begått så många synder emot barmhärtighetens Fader
och all trösts Gud, att du ej längre är värd att vinna någon barm-
härtighet?» Och du, broder Leone, Guds lilla får, skall svara:
»Ingalunda är du värd barmhärtighet.»
Men när Sanct Franciscus därpå sade sitt: »O, du onde bro-
der Francesco» o. s. v. svarade honom broder Leone sålunda:
»Gud Fader, vilkens barmhärtighet är oändligt mycket större
än din synd, skall låta dig vederfaras stor misskundsamhet och
förunna dig mycken nåd desslikes.» Vid detta svar blev Sanct
Franciscus ganska vred, och med lätt förtrytelse sade han till
broder Leone: »Varför har du hela tiden varit så förmäten, att
du handlat i strid mot lydnadsbudet och redan så många gånger
svarat raka motsatsen till det jag ålagt dig att säga?» Broder
Leone genmälte mycket ödmjukt och vördnadsfullt: »Det vet
Gud, fader, att jag varje gång i mitt hjärta har föresatt mig att
svara så, som du bjöd mig, men Gud kommer mig att tala efter
hans behag och icke efter mitt eget.» Häröver förundrade sig
Sanct Franciscus men sade till broder Leone: »Jag beder dig på
det innerligaste, att du denna gång svarar mig, såsom jag be-
fallt.» Broder Leone genmälte: »Jag lovar vid Guds heliga
namn, att jag denna gång visserligen skall svara så, som du
önskar.»
Med gråtande tårar sade nu Sanct Franciscus : »O, du onde
broder Francesco, tror du, att Gud kan förbarma sig över dig?»
Och broder Leone svarade: »Ja, ja. Stor nåd skall du undfå av
Gud. och Han skall upphöja dig och förhärliga dig till evig tid,
ty den, som förnedrar sig, han skall varda upphöjd. - Ack, jag
törmår icke säga något annat, alldenstund Gud själv talar genom
min mun.»
På detta vis trätte de ödmjukt i kapp med varandra, under det
att de med många tårar och mycken hugsvalelse i anden vakade
med varandra allt intill dager.
Till Kristi ära. Amen.
X
Hurusom broder Masseo
nästan hånfullt sade till Sanct Franciscus,
att världen löpte efter honom, och hurusom Sanct Franciscus
svarade honom, att detta skedde världen till
skam men Gud till ära.
En gång bodde Sanct Franciscus i klostret vid Portiuncula
tillsamman med broder Masseo från Marignano. Denne
var en man av stor helighet, och han hade ett upplyst för-
stånd och mycken nåd att tala om Gud, för vilka orsakers
skull Sanct Franciscus högeligen älskade honom.
En dag, då Sanct Franciscus var på väg hem från sin bön i
skogen och hunnit alldeles till skogsbrynet, föll det nämnde bro-
der Masseo in att pröva, om han verkligen var ödmjuk. Sålunda
gick han honom till mötes, i det att han sade nästan hånfullt:
»Varför just efter dig? Varför just efter dig? Varför just efter
dig?» Sanct Franciscus svarade: »Vad menar du, broder Mas-
seo?» Broder Masseo sade: »Jag frågar, varför hela världen
löper efter dig och varför varenda människa tyckes längta efter
att få se dig och höra dig och lyda dig? Du är icke någon vacker
man, stor lärdom äger du icke, och ej heller är du av ädel börd.
Varav kommer det sig då, att hela världen följer dig?»
När Sanct Franciscus hörde honom tala så, fröjdade han sig
i anden och stod en lång stund stilla med sitt ansikte vänt emot
himmelen och sin själ upplyft i Gud. Då han åter kom till sig,
knäföll han och prisade och tackade Gud. Därefter vände han
sig till broder Masseo och utbrast med osedvanlig glöd:
»Vill du veta det? Vill du veta, varför alla komma till mig?
Vill du veta, varför hela världen vandrar i mina spår? Så hör
då, att det är för Guds, den allra högstes, ögons skull, vilka skåda
ned på goda och onda. Ty bland denna världens män hava dessa
övermåttan heliga ögon icke upptäckt någon, vilken är en elän-
digare, onyttigare och större syndare än jag. Och ej heller har
på hela jorden Gud Herren funnit en uslare varelse än jag till
att leda detta underf ulla företag, vilket han har för avsikt att
genomföra. Och fördenskull har han utvalt mig, på det att han
måtte förbrylla jordens mäktige och komma högheten och styr-
kan och denna världens skönhet och visdom på skam och på det
att var man må erkänna, att all förmåga och allt gott verk äro
av Skaparen och icke av det skapade, och ingen människa må
kunna berömma sig inför honom. Utan den sig berömmer, han
berömme sig i Herren, vilken vare äran och härligheten i
evighet.»
Men broder Masseo förskräcktes och häpnade inför ett så öd-
mjukt svar, vilket gavs med en så glödande innerlighet, och blev
för visso övertygad, att Sanct Franciscus sannerligen var rot-
fästad i den äkta ödmjukheten. Kristus till pris och ära. Amen.
XI
Hurusom Sanct Franciskus
lät broder Masseo snurra runt många gånger ock
därefter begav sig till Siena.
Sanct Franciscus vandrade en gång tillsammans med bro-
der Masseo, och nyssnämnde broder Masseo gick något
litet i förväg. Då de nått fram till ett vägskäl, där
vägarna till Florens, Siena och Arezzo korsade sig,
sporde broder Masseo: »Fader, vilken väg skola vi taga?»
Sanct Franciscus svarade: »Den, som Gud vill.» Broder Masseo
genmälte: »Och huru skola vi kunna veta, vilken som Gud vill?»
Sanct Franciscus sade: »Jag skall visa dig tecknet därpå. Alltså
befaller jag dig vid den förtjänst du samkar dig genom Den he-
liga Lydnaden att här på korsvägen, alldeles på det stället, där du
nu håller dina fötter, snurra runt, runt, såsom barnen pläga att
göra, och att icke upphöra att svänga om, förrän jag tillsäger
dig det.»
Strax satte broder Masseo sig i gång, och han snur-
rade runt så häftigt, att han blev yr i huvudet, vilket ju är van-
ligt, då man svänger om på det viset, och föll omkull på marken
flera gånger. Men eftersom Sanct Franciscus icke bjöd honom
att upphöra och han ville lyda honom troget, började han genast
på nytt igen. När han slutligen snurrade i alldeles rasande fart,
ropade äntligen Sanct Franciscus : »Statt stilla och rör dig icke.»
Då stannade han, och Sanct Franciscus frågade honom: »Åt vil-
ket håll är ditt ansikte vänt?» Broder Masseo svarade: »Mot
Siena.» Sanct Franciscus sade: »Den vägen vill Gud, att vi
skola taga.»
Som de nu vandrade den vägen framåt, förundrade sig bro-
der Masseo högeligen, att Sanct Franciscus hade låtit honom
bete sig så barnsligt inför lekmännen, som gingo förbi. Dock
hade han en alltför stor vördnad för vår helige fader för att
drista säga någonting till honom därom. Då de närmade sig
Siena, fick folket i den staden höra, att den Helige var på väg
till dem. Genast gingo de honom till mötes, och de buro i andakt
både honom och hans följeslagare ända fram till biskopens
palats, så att deras fötter icke ett ögonblick rörde vid jorden.
Men på den tiden lågo några sienesare i fejd med varandra,
och två av dem hade redan blivit dödade. Så snart Sanct Fran-
ciscus kommit fram till staden, förmanade han dem så inner-
ligt och med en så mäkta stor helighet, att han förmådde dem
alla att ingå förlikning med varandra i enighet och god sam
,dräkt. Emellertid kom det till biskopens öron, vad Sanct Fran-
ciscus hade uträttat, och för detta hans goda verks skull inbjöd
han honom och härbärgerade honom under mycken hedersbe-
visning den dagen och även under natten. Men Sanct Francis-
cus, vilken var ödmjuk av hjärtat och i sina gärningar traktade
endast efter Guds ära, stod nästa morgon tidigt upp och drog
bort tillsammans med sin kamrat utan biskopens vetskap.
Under vägen gick sagde broder Masseo och knorrade inom
sig över detta och sade: »Huru beter han sig egentligen, den gode
mannen? Mig lät han snurra runt, som om jag vore en pojke,
och till biskopen, som hedrat honom så mycket, har han icke sagt
ett vänligt ord, icke ens tackat honom.» Och det sy-ntes broder
Masseo, att Sanct Franciscus hade uppfört sig opassande. Men
sedan han genom Guds ingivelse kommit till besinning, före-
brådde han sig sina tankar och talade till sig själv i sitt hjårta:
»Broder Masseo, du är verkligen alldeles för högmodig, som
sätter dig till doms över gudomliga gärningar, och du är värd
helvetet för din enfaldiga högfärds skull. Utförde icke Sanct
Franciscus under gårdagen så heliga företag, att om en av Guds
änglar hade verkat dem, skulle de icke hava varit mera under-
bara? Därför borde du lyda honom, befallde han dig än att
kasta sten som en gatpojke. Det, som han ställde till med här på
vägen, skedde förvisso på Den gudomliga Försynens tillskyndan,
såsom kommer till synes i den goda utgång, vilken följt däruppå.
Ty hade han icke stiftat fred emellan dem, som stridde med var-
andra, hade icke allenast många män ljutit den lekamliga döden
genom knivsting, utan många själar hade då av djävulen släpats
helvetet. Och ändå är du så dum och högmodig, att du
knorrar över något, som så uppenbart framgår ur Guds vilja.»
AIlt detta, som broder Masseo gick där i förväg och talade i
sitt hjärta, uppenbarades av Gud för Sanct Franciscus. Förden-
skull gick Sanct Franciscus i fatt honom och sade sålunda: »Håll
fast vid det, som du nu tänker, ty det är gott och nyttigt och
dig ingivet av Gud. Men ditt knorrande var kortsynt och fåfäng-
ligt och utsått i din själ av djävulen.» Då skönjde broder Masseo
klarligen, att Sanct Franciscus kände hjärtats hemligheter, och
fullväl förstod han, att den gudomliga vishetens ande ledde vår
helige fader i alla hans handlingar.
XII
Hurusom Sanct Franciscus
satte broder Masseo till att vara portvakt,
allmoseutdelare och kock men hurusom han sedan på de
andra brödernas förbön upphöjde honom
ur dessa tjänster.
En gång tänkte Sanct Franciscus, att han borde förnedra
broder Masseo, på det att denne icke på grund av de
många yttre företräden och den myckna nåd, som hade
förlänats honom av Gud, måtte förhäva sig och bliva hög-
modig utan i stället i ödmjukhet växa från dygd till dygd.
Då han vistades på ett avsides beläget ställe tillsammans med
sina första, i sanning heliga följeslagare, bland vilka ock var
nämnde broder Masseo, sade han därför en dag inför alla lär-
jungarna till broder Masseo: »O, broder Masseo, alla dessa dina
kamrater hava förlänats nåd till att betrakta och bedja. Men du
har undfått nåd att predika Guds ord till folkets hugsvalelse. På
det att de må kunna hängiva sig åt kontemplation, önskar jag
fördenskull, att du åtager dig portvaktstjänsten och kökssyss-
lorna. Och när de andra bröderna sitta till bords, skall du äta din
föda utanför klostrets port, så att de, som komma till vårt hus,
må av dig tröstas med några goda ord om Gud, innan de klappa
på. På så sätt behöver icke någon annan än du gå ut till dem.
Och gör detta för den förtjänst, som Den heliga Lydnaden giver.»
Då sköt broder Masseo tillbaka sin hätta, böjde sitt huvud och
lade ödmjukt uppå sig denna lydnad. Och han framhärdade i
den under flera dagar, i det att han gjorde de nämnda plikterna.
Häröver begynte hans kamrater, vilka voro av Gud upplysta
män, att känna häftiga samvetskval i sina hjärtan, i det att de
betänkte, att broder Masseo var en man av lika stor fullkomlig-
het som de siälva, ja. än större. och att nu på honom hade lagts
all tunga, medan de ging- fria. Drivna av en och samma önskan
gingo de alla för att bedja vår helige fader, att det måtte behaga
honom att fördela dessa åligganden emellan dem, ty deras sam-
veten kunde omöjligen frdraga, att broder Masseo strävade så
mvcket. Da Sanct Franciscus fick höra detta, litade han på
deras råd och gav eiter iör deras vilja. Och han kallade till sig
broder llasseo och sade sälunda till honom: »Broder Masseo,
dina kamrater önska ia vara med om att uträtta de tjänster,
vilka jag har palagt dig, och därför vill jag. att sysslorna här i
klostret skola uppdelas emellan bröderna.» Broder YIasseo gen-
mälte saktmodigt och med stor ödmjukhet: »Fader, vad helst du
pålägger mig, det må vara allt eller blott en del, det skattar jag
såsom ett uppdrag ifrån Gud.»
När Sanct Franciscus såg broder `Masseos ödmjukhet och de
övrigas inbördes kärlek, höll han för dem en underbar predikan
om Den högstheliga Ödmjukheten, och i den lärde han dem, att
ju större företräden och nådegåvor, som Gud förlänar oss, desto
ödmjukare böra vi vara, i ty att utan hjärtats ödmjukhet är ingen
dygd behaglig för Gud. Och efter predikan fördelade han syss-
lorna på det kärleksfullaste sätt.
Till Kristi ära. Amen.