AV FRANK SHEED
   

Del I Preliminära saker
Del II Gud
Del III Skapelsen
Del IV Vi själva 
 
 

Del I Preliminära saker

 

1. Religionen och medvetandet

I den här boken ägnar jag mig inte åt viljan utan åt intellektet, inte åt det heliga utan åt det friska och balanserade. Skillnaden mellan dessa saker ignoreras ofta i utövandet av religionen. Vår själ har två funktioner och dessa ska åtskiljas tydligt. Vi har viljans funktion och dess arbete är att älska — och därigenom välja, besluta och handla. Vi har intellektet och dess arbete är att veta, att förstå och inse. Att se vadå? Att se vad som är där.

(i) Att se vad kyrkan ser

Jag har sagt att jag tänker ägna mig åt intellektet snarare än åt viljan — inte därför att intellektet är viktigare än viljan i religionen, utan därför att intellektet är viktigt och ofta förbigås. Detta förbigående är osunt.

Jag inser att frälsning beror direkt på vilja. Vi är frälsta eller fördömda beroende på vad vi älskar. Om det är så att vi älskar Gud får vi till slut Gud: vi blir frälsta. Om det är så att vi älskar oss själva mer än Gud så får vi ett jag skilt från Gud: vi blir fördömda.

Men trots att intellektet inte spelar samma avgörande roll som viljan (och är beroende av viljan för sin egen hälsas skull) så spelar det i alla fall en roll och som jag sagt har det försummats. Denna försummelse av intellektet är en stor olycka för viljan. Vi kan nämligen aldrig nå en maximal kärlek till Gud med endast en minimal kunskap om Gud.

För att vår själ ska fungera helt och fullt behöver vi ett katolskt intellekt lika väl som en katolsk vilja. Vi har en katolsk vilja när vi älskar och lyder Gud, älskar Kyrkan och lyder Kyrkan. Vi har ett katolskt intellekt när vi medvetet lever i närvaron av de n verklighet som Gud i sin Kyrka genom uppenbarelsen visat oss. 

Ett bra test av en katolsk vilja är att göra vad Kyrkan säger. Men ett katolskt intellekt måste också se det som Kyrkan ser. Detta innebär att när vi tittar ut på universum, ser vi samma universum som Kyrkan ser; och den enorma fördel detta ger oss är att det universum vi då ser är det verkliga universum, eftersom det är Guds egen Kyrka som ser det. Att se med Kyrkan är att se vad som faktiskt är där. Att älska det goda är heligt och på samma sätt är det sunt att se vad som är där, det är intellektuell hälsa.
 

 

(ii) Vad ser Kyrkan? 

I denna mening har de flesta av oss katolska viljor men inte särskilt många av oss har ett katolskt intellekt. När vi betraktar universum ser vi ganska väl vad andra ser, plus en del egenskaper som vi får av vår religion. Samma saker som påverkar de flestas medvetande påverkar också vårt eget — samma tankevanor, tendenser, kroppsliga känslor, trögheter, vi påverkas av samma tidningar, tidskrifter, filmer och radioprogram. Vi har världsliga medvetanden med några katolska fläckar snarare än katolska medvetanden. Intellektuellt sett bär vi på vår katolicism som ett märke på kavajuppslaget, en kavaj som alla andra också har på sig.

Om detta verkar för svepande för dig läsare, tänk på vad Kyrkan ser när hon ser på universum. För det första ser hon hur alla ting som överhuvudtaget finns, hålls existerande ögonblick efter ögonblick av ingenting annat än Guds vilja, Guds pågående vilja att de inte ska upphöra vara. När Kyrkan ser något finnas till ser hon i samma akt Gud som håller det i existens. 

Ser vi det så? Det handlar alltså inte bara om att veta att det förhåller sig på detta sätt. Ser vi det också så? Om det inte är fallet så lever vi heller inte i samma värld som Kyrkan. Inte bara det, i så fall ser vi inte tingen som de faktiskt är, för de är just på det sättet.

Låt oss iaktta en längre stund detta första faktum om alla ting som finns till. Jag minns med stor klarhet den första gång jag hörde mig själv säga att Gud skapat mig och alla ting ur ingenting alls. Jag hade liksom andra katoliker vetat om det, men jag hade aldrig på allvar fattat det. Jag hade säkert sagt det tusen gånger, men jag hade aldrig hört vad jag sagt egentligen. I denna plötsliga insikt om denna speciella sanning finns något mycket skakande. Det finns visserligen religiösa sanningar som är mäktigare i sig själva och att fatta dem kan verkligen få hjärta att slå några extra slag. Men denna sanning går in i kärnan av vad vi är och förintar oss nästan i sin verkan. Den är faktiskt en sorts förintelse. 

Gud använde inte någon form av material i sin skapelse av oss. Vi är creatio ex nihilo, gjorda av ingenting alls. [Liksom allt i evolutionen. Övers.anm.]  Så åtminstone självtillräckligheten är förintad av denna sanning och därjämte alla de vanliga beteendena som denna självtillräcklighet skapat åt oss. 

Den första effekten av att inse att vi är gjorda av ingenting i varje stund är en sorts panisk osäkerhet. Vi ser oss omkring för att hitta något stabilt i universum att hålla fast vid. Men ingenting i vår erfarenhet är mer stabilt än oss själva, för i grunden till dem alla finns samma sanning: allting skapas av ingenting. 

Paniken och osäkerheten är emellertid endast instinktiva och övergående reaktioner. En mental vana har blivit omintetgjord, men en öppning fram emot en sundare mental vana har skapats. För även om vi är gjorda av ingenting har vi gjorts till något. Det som vi skapats av räcker inte till och därför tvingas vi till en  alltmer intensiv koncentration på den Gud som skapar oss.

Det som nu följer är mycket enkelt men samtidigt revolutionärt. En snickare som tillverkar en stol kan lämna den och stolen upphör inte att finnas till. Materialet han använde, trä, har en egenskap av stabilitet genom vilket den har kvar sin stolnatur. På liknande sätt måste universum, om Tillverkaren lämnar platsen, lita till det material Han använde — ingenting alls. Denna sanning, att Gud inte använde något material alls när han skapade allting, innebär något sant som ofta ignoreras: Gud fortsätter oupphörligen skapa oss. Han håller kontinuerligt uppe hela existensen av universum. Om Han inte gjorde det skulle allt upphöra vara till. 

Detta är sanningen om universum som en helhet och sanningen om varje lite del av det. Materiella varelser — människans kropp t ex — är gjorda av atomer, dessa i sin tur av elektroner och protoner, dessa i sin tur av ett stort antal mindre partiklar och krafter. Vilka än de yttersta byggstenarna är, skapades de av ingenting alls. Alla de former av existens som byggs upp av atomerna existerar varje stund endast genom att Gud håller dem vid existens. Andliga varelser — människans själ t ex — har inga byggstenar, de är inte sammansatta. Ändå lever de under samma universella lag. De är skapade av Gud av ingenting alls och kan inte existera ensekund utan Hans bevarande kraft. Vi hålls upp över ytan av vårt ursprungliga ingenting endast tack vare Hans fortsatta vilja att ge oss existens. "I honom lever vi och rör oss och har vår varelse".(Apg 17:28)

Därför ser vi allt fel om vi ser universum eller någon del av det  — oss själva eller någon annan människa — utan att samtidigt se Gud som ständigt håller allt vid liv. Om vi såg en rock hänga på väggen utan att samtidigt fatta att den hänger på kroken så skulle vi inte alls leva i den verkliga världen utan i en fantasivärld. Det skulle vara en fantasivärld vi själva gjort där rockar inte följer gravitationen utan hänger på vägger med en egen kraft.

På samma sätt lever vi i en overklig fantasivärld, inte den verkliga världen, om vi betraktar existerande ting och inte i samma akt uppfattar att dessa ting upprätthålls i existens av Gud. Vad vi sedan gör kan visserligen bli heligt men att helt enkelt se verkligheten är sund hälsa. 

Att bortse från Guds närvaro är inte bara att vara utan religion, det är en form av ohälsa, ett sorts vansinne, liksom att inte se det som är för handen. Detta vansinne är en del av den atmosfär vi lever i, liksom luften vi inandas och måste inandas. Man antar att dessa reflektioner vi gjort kan vara uppbyggande för oss och kanske till och med relevanta om vi är lite religiöst lagda. Kanske är det en första desinfektion att inse misstaget i denna alltför slappa livssyn.

Du åker med i bilen och märker att ni är på väg rakt in i ett träd och du ropar till den som kör att väja för trädet. Han svarar: "Med mig ska du inte prata om träd, det är för botanister och jag är inte botanist."  Du skulle tycka att han har för stor respekt för specialistkunskaper. Ett träd är inte bara en specialitet för botanister, trädet är ett faktum för alla. Gud är på samma sätt inte ett objekt för specialister: Gud är faktisk för alla. Att inte se detta faktum är att missta sig på allting, inklusive att missta sig på sig själv.

Vi behöver inte vara extrema religiösa fanatiker för att veta vad Han är. Och detta kan vi inte veta utan en del studier kring den Varelse som ensam fick oss att existera och som uppehåller vår existens. 

Jag har nu tämligen länge diskuterat denna första sak som Kyrkan ser när hon betraktar universum  — vi skulle kunna kalla det universums textur, det som universum utgörs av. Detta är förstås endast inledningen till vad hon ser. Kyrkan ser framför allt Universums form, alla ting som existerar och deras relation till varandra. Det är återigen av stort värde för oss att dröja vid detta. Vi inser vilket värde det har för vår hälsa, för vårt medvetande. Det är ett mycket enkelt faktum att vi inte vet något innan vi ser allting i kontext, alltså dess plats i det totala sammanhang där det hör hemma.

Ta t ex det mänskliga ögat. Mänskliga ögon är mycket vackra, något som alla förälskade känner till. Men även den mest förälskade kärlekspartner kommer att få det svårt att att fånga denna känsla av skönhet om ögonen läggs upp på en bricka. Ögon måste ses i ett ansikte, det är där skönheten hos dem framträder, det är där vi ser deras mening. Den som ser ögon enbart på en bricka kommer aldrig att ha upplevt dem alls, hur noggrant undersökningen än genomförs av dem där de ligger olyckligt bortryckta från sin levande kontext.

Något likande gäller alla ting vi ser. Det är först i sin fulla kontext, sammanhanget där tinget hör hemma, som vi ser på rätt sätt. Ingen del av universum kan förstås annat än i relation till hela kontexten. Men universum kan inte ses i fullt sammanhang utan Gud. som är grunden till existensen för varje partikel, det centrum som alla delar behlver för att relatera till alla andra delar. En människa som inte ser Gud kan ha djup kunskap om en sektion av tillvaron, men beter sig på samma sätt då granskar de utplockade ögonen på en bricka. Ansiktet framträder inte. Kunskapen framstår som en lista med fakta och formler, inte som ett uppfattande av ansiktet med ögonen på rätt ställe.

Tingens former, proportionerna hos tingen, helheten av ting förblir osynliga, omedvetna för den kontextfria kunskapen. Därför måste denna blinda kunskap undvika Gud i sina observationer, undvika Gud i sina omdömen och i sina handlingar. Den som har kunskap av detta slag ser ingenting i sitt rätta perspektiv, han ser ingenting i sin kontext. Vi lever faktiskt sett i en enorm kontext av ting, händelser som tidigare skett, mål som allt rör sig fram emot. Att se hela denna kontext utgör mental hälsa. Vetandet om Gud som uppehåller fortlöpande existensen hos allt är första steget till kunskapen om oss själva. En klar uppfattning om verklighetens form är ett första steg till denna sjävkännedom. Att veta var vi är och vad vi är ter sig som ett minimum som kan krävas av oss för att leva upp till människans värdighet. 

Kyrkan ser universum på detta sätt. Precis som vi aldrig tänker på ögon annat än i sin kontext av ett ansikte, ser Kyrkan aldrig någonting utom i verklighetens hela ansikte: Gud, oändlig och evig. Treenig och En Enda. Mänskligheten är ändlig, skapad, fallen och återlöst av Kristus. Individen föds in i naturens liv, återföds in i nådens liv, förenas med Kristus i Hans Kyrka som är han Mystiska Kropp, vi blir hjälpta av änlgar, hindrade av djälvar, vi är menade för himlen med risken att dras till helvetet. 

Så ser i grova drag universum ut för oss. Det skulle givetvis var underligt om vi hävdade att att de flesta personer ser universum på det sättet. Vi vet att de enskilda sanningarna är verkliga i denna bild av verkligheten men vi sätter inte samman dem till en enda helhetsbild i vilken vi ser allting. Vi känner till Treenigheten och Inkarnationen. Men vi vet dessa saker ungefär som vi vet att summan av triangelns vinklar är två raka vinklar. Eller så som vi vet att Washington heter George i förnamn. Det är saker vi vet men vi har inte inkorporerat dem i vårt mentala landskap. Det är liksom extrakunskaper, oerhört viktiga, men ändå inte något vi ser som självklart såsom vår faktiska värld, liksom vi inte ser en rad matematiska eller historiska kunskaper som självklart tillhörande vår värld. Vi ser dessa kunskaper endast när vi vänder oss till dem. 

En person är vad som finns i hans eller hennes mentala landskap. Det räcker inte att vi ser samma saker som andra plus de sanningar kyrkan lär. Också just det som både de och vi själva ser uppträder inte på samma sätt och kommer inte att vara på samma sätt; det som Kyrkan lär påverkar även vår perception av de ting som finns i landskapet, alla de ting vi ser till vardags. Det är som ett fysiskt landskap i soluppgången: det är inte så att du ser de gamla vanliga tingen plus en sol som stiger upp. Du ser istället alla ting belysta av denna sol. Det är alltså inte fråga om att se samma gamla universum som andra och dessutom Gud ovanför alltihop. Nu är nämligen Gud i centrum för alla enskilda ting. Om vi alls ska se ett universum så ser vi det i Guds bad. 

(iii) Intellektet hjälper viljan

För många är själva tanken på att intellektet ska vara med i religionen motbjudande. Intellektet verkar så kallt och beräknande, så beräknat till sin natur medan viljan är så varm och glödande i tron. Viljans glädje skildras ofta i termer som värme, glöd, hetta och andra bilder från eldens område. Det finns en rädsla att intellektet ska släcka den elden.

Många som inte anser att intellektet i religionen är direkt motbjudande betraktar det som i alla fall onödigt — åtminstone för lekmannen — och potentiellt farligt. Man kan, säger de, älska Gud utan att ha studerat den kristna läran särskilt djupt. De frommaste i deras bekantskapskrets, kanske de säger, är helt okunniga om kristna dogmer. Alla lärda teologer tillsammans är mindre heliga än den gamle irländaren som reciterar sin rosenkrans.

Denna inställning är så felaktig att det inte ens lönar sig att argumentera mot den. En person kan vara mycket kunnig i kristen dogmatik och samtidigt har moraliska defekter såsom girighet eller grymhet. Kunskap ersätter inte kärlek där den saknas. På samma sätt kan en moraliskt god människan vara okunnig och denna okunnighet är inte en moralisk dygd. Det vore en märklig Gud som älskas bättre genom okunnighet om Honom.

Kärlek till Gud är inte detsamma som kunskap om Gud; kärlek till Gud är oändligt mycket mer värt. Men om en människa älskar Gud och vet lite om Gud,  borde hon älska Honom mer ju mer hon vet om Honom: för varje ny insikt om Gud är ytterligare en god andledning att älska Honom.

Det är sant att en del utvecklar stor kärlek från lite kunskap; det är till och med sant att en del utvecklar stort andligt ljus från lite kunskap: för kärleken hjälper insikten. Men insikt hjälper även kärleken.

När allt kommer omkring använder vi intellektet i religionen för att se vad som finns där. Men alternativet till att upptäcka vad som finns där är att inte se vad som finns där, vilket är ett andligt mörker, eller att se saker som inte finns där, vilket blir ett dubbelt mörker — misstag, förnedring, heresi. Och det är otänkbart att någon form av dessa mörker ska föredras framför ljuset.

Intellektets ljus är verkligen en glädje för medvetandet och värmen är viljans glädje. Både ljus och värme är resultat av elden, värmen är elden såsom vi känner den, ljuset är elden såsom vi ser den, och ses av den. Det verkar underligt att fästa värde vid det ena men inte det andra, den Helige Andes eld är levande i båda.

Det är också en märkligt föreställning att vi skulle vara andligt varmare i mörker, att vi kan älska Gud mer i mörkret, eller rättare sagt halvmörkret, eftersom en kristen aldrig kan vara helt i mörker. Vi kan frälsas och till och med bli heliga utan en stor mängd kunskap; helighet är i viljan och vi räddas av det vi älskar, inte av mängden kunskap. Men kunskap om sanningen spelar ändå en viktig roll. Kunskapen betyder mycket därför att, som vi redan sagt, varje ny kunskap om Gud är ännu en anledning till att älska Honom.

Kunskap är betydelsefull även av en annan anledning, något vi inte ser vid första påsynen: i den oerhört svåra kampen att att vara god inför Gud, stöds viljan i sin kamp enormt mycket av intellektets förståelse av det verkliga universum. Har vi inte studerat detta ämne så hamnar vi i följande position: Kyrkan lever i en värld (som råkar vara den verkliga) och vi själva lever i en annan.

En praktisk konsekvens av detta är att de lagar som finns för ett riktigt liv och som Kyrkan sprider information om, de allmänna moraliska lagarna, utgör i själva verket de naturliga och uppenbara lagarna i denna verkliga värld — så skulle de också te sig för oss om vi mentalt levde i den världen. Men i den halvmörka värld vi lever i verkar dessa lagar inte alls naturliga eller uppenbara, de ter sig ofta egendomliga och auktoritära. Detta gör förstås inte lydnanden enklare.

Sålunda vilar hela bördan på viljan — gör det för att Kyrkan säger att det är det riktiga livet — utan stöd från intellektet som ju bedömer allt utifrån det halvmörker som råder i världen, ja intellektet blir till och med ett aktivt hinder för rätt liv. Detta är ren grymhet.

Det problem som denna bok ska syssla med är hur våra medvetanden skulle kunna bebo Kyrkans landskap, leva i det och vänja sig vid det; hur vi som människor ska kunna röra oss fritt och ledigt i detta landskap, känna sig som hemma i det. På ett eller annat sätt måste vi bli fullt medvetna om oss själva som medborgare i den verkliga världen genom att se verkligheten som ett helt och leva helt i den.

 

2. Undersökning av intellektet

Vi har, hoppas jag, klarlagt intellektets speciella funktion i religionen; den är alltså att undersöka verkligheten och göra sig hemmastadd i den. Målet för denna bok är att föreslå en väg åt de intellekt som ännu inte gjort någon seriös undersökning av verkligheten och att visa att denna undersökning inte är ett job man kvickt klarar av. De doktriner som tas upp i denna bok kan vi inte rusa genom, de måste utarbetas sorgfälligt.

Det första vi måste tänka på i detta är intellektets utrustning för en såpass ansträngande expedition. Ett intellekt är inte något som enbart mycket begåvade individer har tillgång till; intellektet hör till standardutrustningen hos människan, ungefär som näsan. Men tyvärr är sanningen den att de flesta av oss har låtit intellektet sjunka ner till en nivå där det knappt finns energi eller kraft till goda intellektuella vanor, där det saknas en effektiv inriktning av denna förmåga. Vi måste först se hur vi kan återställa intellektet.

(i) Hur inbillningen hindrar intellektet

Den första svårigheten vad gäller intellektets funktion är att vi hatar att använda det över huvudtaget, i alla fall när det börjar bli ansträngande. Resultatet är att så fort något dyker upp som kräver intellektuell ansträngning så blir ingenting alls gjort eller så kommer inbillningen och gör det istället.

the intellect, then either nothing gets done at all, or else the
imagination leaps in and does it instead. There is nothing to be
done with the intellect until imagination has been put firmly
in its place. And this is extraordinarily difficult. One of the
results of the Fall of Man is that imagination has got completely
out of hand; and even one who does not believe in that
"considerable catastrophe", as Hilaire Belloc calls it, must at
least admit that imagination plays a part in the mind's affairs
totally out of proportion to its merits, so much out of propor—
tion indeed as to suggest some long—standing derangement in
man's nature.

Consider what imagination is. It is the power we have of
making mental pictures of the material universe. What our
senses have experienced—the sights the eye has seen, the sounds
the ear has heard, what we have smelt, touched, tasted—can be
reproduced by the imagination either as they originally came
through our senses, or in any variety of new combinations. A
moment's reflection upon what life would be like if we lacked
this power will show how valuable a part the imagination has

(jag tror det ovanstående redan är översatt....fortsätter nu på sidan 37)

 

(ii) Mysteriet och hur intellektet kan hantera det

Så långt har vi behandlar intellektets begränsningar, orsakade av dåliga tankevanor. Men det finns en annan och mycket mer omfattande begränsning som uppstår i själva intellektet. Vare sig vi har goda eller dåliga tankevanor så är vårt intellekt begränsat i tiden och kan därför aldrig helt förstå det tidlösa, intellektet är av finit natur och kan inte helt förstå den infinita naturen.

Detta är den faktiska bakgrunden i oss själva för existensen av det vi kallar mysterium. Vid första anblicken kan vi just i detta finna ett gott skäl till att ge upp hela äventyret med religionen: om nu verkligheten är så bortom vårt förstånd, varför inte låta den vara ifred? Varför inte försöka göra det bästa av vårt ogenomträngliga mörker?

Men mysteriet är inte något som vi inte kan veta något om: det är bara något som vi inte kan helt förstå. Vi ska inte tänka oss mysteriet som en hög mur som vi inte kan ta oss över; mysteriet är snarare ett galleri som vi kan ta oss in i allt djupare fast vi aldrig kommer till slutet av det. Varje steg vi tar är dock av ett så högt värde för oss att det inte går att mäta.

Ett mysterium är helt enkelt en inbjudan till vårt intellekt. För mysteriet innebär att det finns en oändligt djup brunn av Sanning som intellektet kan dricka ur om och om igen i den förvissningen att brunnen aldrig går torr. Där kommer alltid att finnas gott vatten för intellektets törst.

Vi upptäcker snart, när vi undersöker religionens mysterier, att vi når ett praktiskt resultat när det begränsade intellektet försöker möta det Obegränsade — och när det Obegränsade likaså försöker möta det begränsade. Detta resultat är att varje mysterium vi stöter på löser upp sig i två saker för vårt intellekt, två sanningar som vi inte kan få ihop till en enda.Vi kan se med hjälp av vårt förnuft eller med hjälp av Guds uppenbarelse att var och en av de två sanningarna verkligen stämmer, men vi fattar inte varför den ena inte utesluter den andra.

I mysteriet med den Heliga Treenigheten, till exempel, kan vi inte riktigt fatta varför Guds treenighet inte utesluter hans enhet, även när vi tror att båda är riktiga. När det gäller mysteriet med inkarnationen kan vi inte se hur Kristus kan helt vara Gud och samtidigt helt vara människa. I mysteriet med vår fria vilja kan vi inte riktigt förstå hur Guds allvetande kan sammanfalla med vår frihet att välja. Och på liknande sätt är det med de andra mysterierna.

Lämnade åt oss själva skulle vi nästan helt säkert säga att det handlar om en konflikt mellan påståendena och att vi därför inte kan låta båda vara sanna; och även om vi efter påtryckningar måste medge att vi inte kan bevisa att det handlar om motsägelser, eller att det inte går att förena de båda sidorna av mysteriet på ett sätt som ligger bortom vårt förstånd, så är föreningen av de två något som äger rum bortom vårt begränsade intellekt. Det som ligger inom vårt synområde måste te sig motsägande och oförenligt.

Normalt sett avvisar vårt intellekt varje grupp av påståenden som har denna oöverstigbara klyfta inbyggd i sig. Men när en undervisning av dessa påståenden kommer från Gud i form av uppenbarelse avvisar inte den kristne dem; men fortfarande måste den kristnes intellekt besluta sig att göra något med dessa doktriner.

Ett alternativ är att endast omfatta allting med en genomgripande tro, genomföra ett brett accepterande och inte tänka mer på saken. På det sättet slipper han bekymret med motsägelser och uteslutande påståenden; samtidigt slipper han insikten i doktrinens sanning. Han ger påståendena plats i intellektet och berörs inte av dem, vare sig på gott eller ont. Han har kanske en känsla av att det inte vore så klokt att granska lärorna närmre, det skulle ställa hans intellekt inför pinsamma val och fresta på tron. Så han tittar inte närmare på dem, han tittar inte alls på dem. Denna nivå av intellektuell likgiltighet ger kanske ett behagligt och lugnt liv, men leder inte till någon tillväxt av kunskapen om Gud.

Men om nu intellektet tar sig för att göra något med de sanna mysterierna i religionen, brukar det vara en av tre handlingar för att hantera det motsägelser som verkar omöjliga att förena. Den första är att välja ut en av de två motsägelsefulla komponenterna och hålla sig till den och låta den andra motsägande satsen vara i stillhet och inte referera till den särskilt ofta. När det t ex gäller treenigheten hos Gud kan man hålla sig till tretalet och lägga intellektuell kraft på Tre Pesoner och förvisa problemet med hur dessa tre kan vara en Gud till bakgrunden; eller omvänt, att alltid betona Guds enhet och förvisa talet om tre personer till språkbruket, ett språkbruk som visserligen ska få sin förklaring i nästa liv.

Problemet med denna mycket naturliga väg runt svårigheten är att doktrinens inre ljus går förlorat för intellektet och kvar blir endast det ljus vi får från den ena av de till synes motsägande satserna. För det visar sig att när intellektet granskar doktrinen och finner två motsägande delar, kommer dessa båda delar att i det levande livet vara inte två utan en.

Men även när detta är sagt är den första vägen av undvikande bättre än den andra — att acceptera båda elementen i doktrinen men dämpa ner deras lyskraft för att få dem att likna varandra och på så sätt inte kunna tillgodogöra sig ljuset från någon av dem. När denna taktik använda på doktrinen om Inkarnationen t ex, accepterar man både gudomligheten och mänskligheten hos Herren och gör samtidigt gudomligheten alltför mänsklig och hans mänsklighet alltför gudomlig.

Den tredje strategin är att acceptera båda elementen i doktrinen rätt upp och ner utan att bry sig alltför mycket om problemet med motsägelser eller deras förenlighet. Intellektet tappar inte sin värdighet i denna strategi eftersom sanningen i de båda elementen garanteras var och en för sig av andra sanningar. Genom att erkänna båda satserna och ägna all sin intellektuella kraft åt dem handlar intellektet på ett rättfärdigt sätt.

Resultaten rättfärdigar också denna tredje strategi. För även om vi fortfarande inte ser hur till synes motsägande delar av doktrinen i grunden sammangjuts till en enhet, sker något mysteriöst inom oss och förenar dem i praktiken. Vi börjar, som jag tidigare sagt, med en stadig, koncentrerad och penetrerande blick på var och en av de båda satserna och snart kommer ögonblicket då vi upptäcker att vi lever mentalt i en närvaro av en enda sanning, inte två. Vi kan visserligen fortfarande inte säga hur de båda sanningarna samtidigt kan gälla, men vi erfar det i vårt liv.

Det finns ett djupt liggande skäl till detta. Det ligger förborgat i det sätt på vilket vi existerar. Det utgör en av delarna i den större sanningen om vår erfarenhet av livet i sin helhet. Allt liv är en spänning mellan skenbara motsatser. Livet äger rum och utvecklas genom en sorts motdragande kraft — det jag kallar spänning — mellan krafter som verkar vara negationen av varandra.

Vårt liv har därigenom döden som villkor: djuren dödas och äts av oss; människan låter sig dö för att tjäna Gud och finner därigenom sitt verkliga liv. Ytterligare ett exempel: vår frihet kommer med lydnaden, som verkar vara frihetens negation; människan blir fri att leva om hon lyder lagarna för näring och föda; hon blir fri att bygga sig ett hem, att segla på jordens oceaner, att flyga ovanför jorden, om hon lyder de styrande lagarna för detta universum. Vi kan lista upp hur många exempel som helst på detta livsvillkor. Inget av exempeln är slumpmässigt eller tillfälligt.

Vårt liv visar sig verkligen vara en spänning mellan motsatser eftersom vi själva är en sådan spänning. Liksom alla andra skapade ting är vi själva exempel på något som existerar därför att en allsmäktig intention skapade något ur ingenting. Vi kan lämpligast beskrivas som ett ingenting som allsmakten har gjort något av — två ytterliga motsatser.

När vi nu existerar på detta vis, agerar vi också därefter. Operatio sequitur esse, säger filosoferna: vi agerar efter hur vi är, vi upplever efter hur vi är, vi har kunskap efter hur vi är. Inom själva vårt varande har vi dessa fruktbärande och väsentliga motsatser, de finns i själva vårt hjärta och vi kan se spåren av dem i allt vi tar oss för.

Detta leder till att det föreligger ett väsentlig mysterium i vårt varande. Vårt intellekt kan inte helt begripa vad allsmäktighet är för något: det betyder för mycket för oss. Intellektet kan inte begripa vad ett ingenting är för något: det har för lite mening för oss. Ändå befinner vi oss mellan dessa två termer.

Detta är bakgrunden till varför vi ser doktriner om Gud på det sätt jag beskrivit: som en förening mellan två motsatser. Vi kan inte förstå själva föreningen av dem eftersom vi inte finner den inom oss själva. Men trots att vi inte förstår kan vi ändå erfara föreningen. Vi erfar det i själva existerandet, genom att erfara oss själva som en enda varelse.

Men i allt vi gör löper en dualism: så fort vi påstår något måste vi strax komplettera det med något nästan diametralt motsatt för balansens skull. Det fungerar också. Ta t ex det som Augustinus och många andra helgon med honom säger: det finns en regel i livet som alla som försöker leva ett någorlunda kristet liv har upptäckt — in sin traditionella form uttryckt så här: "Be som om allt hänger på vad Gud gör; arbeta som om allt hänger på vad du själv gör." I denna handlingsberedskap finns det helhjärtade erkännandet av två motsatser som på något mystiskt sätt smälter samman i ett enda pågående meningsfullt liv.

 

(iii) Mysteriets förtjusning

 

 

 

 

 

 

[Fortsättning följer]