Ur "Filosofin genom tiderna" övers. Ingfrid Waern 

Fader vår tillagd på folkspråket av kardinalen av Cusa
 

Fader vår.

En fader är enligt sin natur det första och översta ursprunget, och han är ensam upphovet till oss alla. Det visar ordet "vår". 

Ty "vår" betecknar inte ental, utan "vår" är flertal. Men mångfalden har ett ursprung, som talen visar oss: tio eller tjugo är mer än ett och är en mångfald. 
Men att tio är tio och tjugo tjugo, det har de från enheten. Tio är ingenting annat än enheten tio gånger, och därför kunde tiotalet inte finnas om enheten inte funnes. Och alltså har tiotalet sin tillvaro av enheten och inte av sig självt, och vad det är, det är det genom enheten och ingenting existerar i det annat än enheten. 

Därför finnas vi alla till genom enheten, hur många vi än är, och av oss själva är vi ingenting. Och vad vi är, det är vi i Fadern, utan vilken vi inte kunde finnas till. 

Sålunda se vi av orden "Fader vår" att alla skapelser existerar i det ena och i en Fader. 

Därpå följer:

Du är.

Av detta märker vi: därigenom att Fadern "är", är han varat i alla ting. 
Ty alla ting är genom honom och i honom. 0ch sålunda är Gud allt som är, i varje väsen det som är. 

Sedan följer:

I himlarna.

Med himlarna, förstår jag de högsta skapelserna, och så lär mig dessa enfaldiga ord att Gud är Fadern i alla ting.

Ty han är i "himlarna". De högsta skapelserna är de förnuftiga naturerna. Dessa har de lägre i sin makt, liksom träderns levande och växande natur omfattar de lägsta elementen och djurens sinnliga liv i sig innesluter det växande livet.Den förståndsbegåvade naturen innefattar i sig den sinnliga, nämligen i människan. Och den förnuftiga, himmelska naturen innefattar den förståndsbegåvade, nämligen hos änglarna.

Därför är den ende Guden och Fadern, i vilken alla ting finns till "i himlarna".På detta sätt är han i alla ting och Gud och Fader i många himlar och det finns många himmelska naturer i vilka den ende Guden och Fadern odelad och oblandad existerar.
 

Därav märker du att detta sinnlighetens jordiska rike är fjärran från kännedomen om Gud. Ty han är i himlarna, nämligen i det högsta förnuftet. 

Där blir han skådad med den förnuftiga naturens ögon, som också vi ha i vår själ. Ty han är i den högsta andliga naturen, som våra sinnliga och kroppsliga ögon inte förmå se. 

0ch märk alltså, att Gud Fadern är alla tings väsen och finns i var och en liksom i alla och i ingen särskilt. Men fattad och känd blir han endast i den förnuftiga naturens himlar...
 

Och förlåt oss vår skuld. 

Kristus lär oss att vi skola bedja Gud om förlåtelse för vår skuld. Därav ser vi att vi alla av naturen är belastade med skuld. Då nu enligt Kristi lära var och en skall bedja så, så bekänner också var och en att han är skyldig. 

Denna skuld är vår, ty den vidlåder vår natur. Därför är den gemensam för alla, och Gud är varken grund eller orsak till vår skuld; ty den är vår. Och därför bedja vi om förlåtelse. Märk därför att Gud endast då förlåter vår skuld, det som vi ha brutit mot honom, när vi innerligen bedja honom därom. Lär också därav att tro att Gud kan rättfärdiga syndaren och förlåta honom hans skuld, och att inga stora eller små synder är undantagna. Förstå därav att Guds makt är hans barmhärtighet. 

Genom denna sin nåderika barmhärtighet gör han nämligen en rättfärdig av den orättfärdige, liksom han genom sin allmakt gör något av intet, en levande av en död, den ena naturen av den andra, vin av vatten, alltefter sin vilja.
 

Ty hans vilja är hans makt, och vad han vill, det förmår han göra och det måste ske. Lär också att ingen människa skall förtvivla om Guds barmhärtighet utan beständigt hoppas att Gud förlåter henne. 
 

Ty Kristus lär dig att bedja om förlåtelse för din skuld. Men kunde den inte förlåtas dig, då hade Kristus inte lärt att vi skall hoppas på förlåtelse och bedja därom.